Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarje särskild vegetationsperiod, alldeles
obestämdt – beroende på de mer eller mindre
gynsamma förhållanden, under hvilka hvarje
särskild individ lefver. I afseende på
hjertbladen är dock antalet bestämdt, och det för
växtens hela lifstid. Detta slags blad (se
nedan) äro hos massan af fanerogamerna två,
hos ett ej ringa antal blott ett, och hos en
mindre betydlig del 4–15. Från detta förhållande
härleda sig benämningarna på tvänne af de
stora fanerogam-grupperna: Dicotyledoneae, de
tvåhjertbladiga, och Monocotyledoneae, de
enhjertbladiga. Hos några få växter äro
hjertbladen växtens enda näringsblad för hela
lifvet. Då nu antalet hjertblad är bestämdt, så
blir hos dessa växter också antalet näringsblad
bestämdt. Så är t. ex. förhållandet med den
med barrträden beslägtade, högst underbara,
afrikanska Welwitschia mirabilis, hos hvilken
de qvarsittande och till 0,59–0,89 m. (2 à 3 f.)
längd utvecklade hjertbladen äro de enda
näringsblad växten får under sitt ingalunda korta
lefnadslopp (den kan blifva 100 år och
derutöfver). – Men äfven andra slag af blad äro
hos vissa växtarter af ett bestämdt antal,
åtminstone för hvarje särskild vegetationsperiod.
Så utvecklas hos den vanliga vårlöken, Gagea
lutea, årligen blott ett enda örtblad; hos hvitsippan,
Anemone nemorosa, likaledes blott ett eller
någon gång två; hos nattviolen, Platanthera
bifolia, och ekorrbärsörten, Majanthemum
bifolium, två, samt hos trollbärsörten, Paris
quadrifolia, regelmässigt fyra örtblad. Det torde vara
allmänt kändt, att hylleblad, ståndareblad o. s. v.
uti hvarje särskild blomma hos de fleste växter
utgör ett bestämdt antal. Inträffar nu –
såsom det hos vissa växter regelmässigt sker –
att ett bestämdt antal blommor alstras hvarje år,
så blir hela antalet af hylleblad, ståndareblad
och pistillblad ständigt detsamma hos
växtindividet år efter år. Så utveckla t. ex.
kungsängsliljan, Fritillaria meleagris, och snödroppen,
Galanthus nivalis, m. fl. hvarje år blott en enda
blomma och denna med 6 hylleblad, 6
ståndareblad och 3 pistillblad. I dessa fall
utvecklar sålunda hvarje växtindivid under hvarje
särskild vegetationsperiod ett antal af 6 hylleblad,
6 ståndareblad och 3 pistillblad, ej mer och ej
mindre. Bladets storlek erbjuder en högst
betydlig vexling (från det mikroskopiskt lilla till
det jättelikt stora). Bland våra svenska växter
finna vi de största bladen hos näckrosorna och
en del ormbunkar. Bladen hos den hvita
näckrosen, Nymphaea alga, och hos den vanliga
örnbräken, Pteris aquilina, nå under stundom en
längd af 1,78 m. (6 f.). De mest storbladiga af
alla växter tillhöra näckros-, banan- och
palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskifvan
hos den sydamerikanska jättenäckrosen,
Victoria regia, når en diameter af 1,48–1,78 m. (5 à
6 f.). En abessinisk banan-art, Musa Ensete,
har blad af 5,9 m. (20 f.) längd – bladskifvan
ensam är 3,57 m. (12 f.) lång –, och vissa palmer,
t. ex. den ostindiska sockerpalmen, Arenga
saccharifera, har blad af ända till 7,5 m. (25 f.) längd.
Följande hufvudslag af blad kunna från
morfologisk synpunkt urskiljas: 1:o hjertblad,
2:o lågblad, 3:o örtblad (jämte stipler), 4:o
skärmblad, 5:o foderblad, 6:o kronblad,
7:o ståndareblad, 8:o pistillblad och 9:o
knoppfjällsblad. Hjertblad kallas de blad,
som utvecklas allra först hos växten och som
finnas redan hos det i fröet inneslutna
växtämnet. Dessa blad äro i allmänhet tjocka och
köttiga samt nästan alltid ogrenade
(helbräddade). – Lågblad benämnas fjäll- eller slid-lika
blad, som ofta uppträda på årsskottet före
örtbladen. De äro oskaftade, ogrenade samt ej,
eller endast svagt, gröna. Exempel på sådana
finnas i de små, nedre bladen hos liljekonvaljen,
daggkåpan m. fl. En del växter, t. ex.
tallörten, Monotropa Hypopilys, ega inga andra
näringsblad än lågblad. – Örtbladen (blad i detta
ords vanliga alldagliga betydelse) äro växtens
mest utvecklade bladorgan. De äro efter regeln
starkt gröna, oftast försedda med både skaft
och skifva samt i öfrigt af de mest vexlande
former. Hos en del växter, t. ex. Papilionaceae
och Senticosae, ega de vid basen små parvis
sittande bihang, som kallas stipler. – Skärmblad
benämnas sådana efter regeln svagt utvecklade
blad, som uppträda senare än örtbladen, i
närheten af blommorna, oftast vid blomskaftens
bas. De äro oskaftade och ogrenade samt
oftast mycket små. Någon gång kunna de vara
ganska stora (t. ex. hos den svenska kornellen,
Cornus suecica, och hos den odlade "kallan",
Richardia aethiopica) samt ega då oftast en
annan färg än den vanliga gröna. – Foderblad
äro de yttersta bladen i den normala
dikotyledona blomman, hvilka regelmässigt äro gröna
och af en tämligen fast byggnad. De äro
liksom kronbladen oskaftade och endast sällan
greniga. – Kronbladen förekomma innanför
foderbladen och skilja sig från dem derigenom
att deras byggnad är spädare och deras färg
en annan. Under stundom, i synnerhet hos
Monocotyledoneae, finnas i blomman blott ett
slags blad utanför befruktningsorganen, och pläga
dessa benämnas kalkblad, oafsedt om de likna
foderblad eller kronblad. Foderblad, kronblad
och kalkblad kallas med ett gemensamt namn
hylleblad. – Ståndarebladen utmärka sig
genom den egendomliga beskaffenheten af sin
bladskifva. Den är oftast knapplik (deraf
benämningen ståndareknappen) och fyr-rummig,
samt alstrar i hvarje rum en mängd fria celler,
s. k. pollen-celler. Ståndarebladen äro oftast
skaftade, sällan oskaftade. – Pistillbladen äro
blommans innersta blad. De äro oskaftade och
gröna samt under blomningen oftast mycket
små. Under fruktutvecklingen tilltaga de
betydligt i storlek och ändra dervid ofta såväl
fasthetsgrad som färg. Hos frukten pläga de
benämnas fruktblad (jfr Blomfoder,
Blomkalk, Blomkrona, Pistill och Ståndare).
– Knoppfjällsblad kallas sådana fjäll-lika blad.
som betäcka vinterknopparna hos våra träd och
som affalla vid dessas utveckling. De äro af
en fast byggnad samt bekläda sig ofta med
ett skyddande öfverdrag af harts o. d. I de
varmare landen sakna knopparna regelbundet
knoppfjäll, och äfven hos oss finnas – väl ej
några träd, men – några buskar (t. ex. den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
