Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bladluslejon l. Perlslända - Bladlöss - Bladlöss-ätare - Bladmage, zool. Se Mångfålla - Bladmossor, bot. Se Löfmossor - Bladnerv, bot. Se Blad - Bladnos - Bladrödt, Erytrofyll - Bladsilfver - Bladskaft, bot. Se Blad - Bladskelett - Bladskifva, bot. Se Blad - Bladslida, bot. Se Blad - Bladsnärp - Bladställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaftade ägg på blad eller trädstammar, hälst
bland kolonier af bladlöss, hvilkas farligaste
fiender och förstörare hans larver äro. A. Sg.
Bladlöss, Aphidae, zool., en i Europa af
inemot 350 arter representerad familj af ordn.
Hemiptera (skinnbaggar) och insekternas klass.
Bladlössen äro närmast beslägtade med sköldlössen,
lefva liksom dessa parasitiskt på vissa växters
rötter, blad och knoppar eller i galläpplelika
uppsvällningar, som de sjelfva åstadkommit
genom sina styng. Många afsöndra genom två
på bakkroppens ryggsida belägna honingsrör
en söt, af myror mycket eftersökt saft. Högst
egendomlig är dessa djurs fortplantning. Den
försiggår dels ovipart, efter förut af vinglösa
honor lagda och af hanar befruktade ägg, dels
vivipart, då könlösa generationer, mestadels
bevingade, genom jungfrulig alstring
(parthenogenesis), d. v. s. utan föregående befruktning,
gifva upphof till andra könlösa generationer
eller i sista hand till en generation, som på
öfligt sätt är fortplantningsskicklig. Vivipara och
ovipara generationer efterträda hvarandra
mestadels i regelbunden ordning. De förre
framkomma om våren, af förut befruktade, under den
föregående hösten lagda ägg; flere dylika
generationer följa sedermera hela sommaren igenom
efter hvarandra, till dess slutligen en könlig
generation uppstår, af både honor och hanar.
Honorna äro olika sina föräldrar deruti att de
äro vinglösa, icke föda lefvande ungar, para sig
med hanarna och sedan lägga ägg, som följande
vår frambringa en vivipar generation: de äro
ovipara. Hanarna åter, som äro mindre,
sällsyntare och ofta annorlunda färgade, äro allt
efter sin art bevingade eller vinglösa och dö
genast efter parningen. A. Sg.
Bladlöss-ätare, zool., gemensam benämning
på insektlarver af skilda grupper
(ichneumonider, syrphider, koccinellor och
hemerobider m. fl.). De anställa svåra, men för
naturens hushållning vigtiga härjningar bland
bladlössens kolonier. A. Sg.
Bladmage, zool. Se Mångfålla.
Bladmossor, bot. Se Lofmossor.
Bladnerv, bot. Se Blad.
Bladnos, Rhinolophus hippocrepis, zool.,
däggdjur af flädermössens ordning. Den är utmärkt
genom bladlika, sadelformade, öfver näsan
tvärgående hudflikar. Bladnosen, som endast är
7,4 centim. (2,5 tum) lång och delar de
amerikanske vampyrernas lefnadssätt, förekommer i
mellersta och södra Europa. A. Sg.
Bladrödt, Erytrofyll, kem., kallas det röda
färgämne, som om hösten färgar blad af buskar
och träd röda. Kännedomen om detta färgämne
är ytterst obetydlig; man vet ej ens om det
uppstår genom någon förändring af växternas
gröna färgämne eller icke. P. T. C.
Bladsilfver, i mycket tunna blad utvalsadt
silfver, nyttjas vid försilfring af åtskilliga
föremål. Oäkta bladsilfver förfärdigas af tenn
med en lätt tillsats af zink. Jfr Bladguld.
Bladskaft, bot. Se Blad.
Bladskelett. 1. Bot. Sammanfattningen af de
i bladets inre befintliga trådlika, fastare organen,
de s. k. nerverna (se Blad). Bladskelettets
beskaffenhet är karakteristisk icke allenast för arter
och slägten, utan äfven – och i främsta
rummet – för ett par af växtrikets stora
hufvudgrupper: dikotyledoner och
monokotyledoner. Hos de förre inträda i bladskifvan en
eller några få starkare nerver, hufvudnerver,
hvilka sedermera upprepade gånger förgrena
sig i allt svagare s. k. binerver. Hos
monokotyledonerna deremot inträda i bladskifvan
många, jämförelsevis svaga nerver, hvilka
fortlöpa nästan parallelt med hvarandra och utsända
få eller inga grenar. Ett bladskelett af det
förra slaget plägar benämnas grenigt nervigt,
ett af det senare enkelt nervigt. Af grenigt
nerviga bladskelett urskiljer man tvänne slag:
fjädernerviga och handnerviga, de förra
försedda med en enda hufvudnerv, de senare med
flere. Fjädernerviga bladskelett äro de
allmännast förekommande. Vi finna dem hos alla
våra fruktträd och hos almar, ekar, bokar, pilar
m. fl. Deremot ega bl. a. lönnar och
hästkastanjer samt vinbärs- och krusbärs-buskar
handnerviga bladskelett. V. W.
2. Paleont. Vid studium af de fossila
växterna är kännedomen om bladskelett särdeles
vigtig, emedan bladen oftast äro de enda
organ, som blifvit bevarade, och derför att
nerveringen (bladskelettet) hos olika grupper och
slägten är mera utmärkande än bladens yttre
form, hvilken kan vara nästan densamma hos
olika växter. Dock gifvas äfven i hänseende till
nerveringen undantag, hvarför det också är
nödvändigt att aktgifva på bladens konsistens och
förekomsten af öfriga organ, som för
bestämningen kunna lemna upplysning. Med
afseende derpå hafva tvänne skolor sökt göra
sig gällande. Den ena, representerad af
Göppert och Ettingshausen, ville grunda
bestämningar af de fossila bladen ensamt på
nerveringen och bragtes derigenom t. o. m. att
hänföra de fleste af stenkolsperiodens ormbunkar
till än i dag lefvande slägten – en åtgärd, hvars
orimlighet bort kunna inses a priori och hvars
ohållbarhet visar sig äfven deraf, att man
funnit fertila exemplar. Enligt den andra skolan,
hvilkens åsigter numera äro allmänt gällande
och som grundlades af Ad. Brongniart, äro
de bestämningar, som uteslutande grundas på
nerveringen, till stor del att betrakta som
artificiella och derför helt provisoriska, hvilket
gäller i synnerhet om de äldre formationernas
fossila blad. A. G. N.
Bladskifva, bot. Se Blad.
Bladslida, bot. Se Blad.
Bladsnärp, Ligula, bot., är en för
gräsfamiljen karakteristisk, hinnartad utväxt på öfre
sidan af örtbladen, belägen på gränsen mellan
slidan och skifvan. Analoga med bladsnärpen
äro de s. k. bikronbladen (jfr Bikrona). V. W.
Bladställning, bot. Vid en närmare
undersökning af det sätt, på hvilket bladen äro
anordnade på stammen, finner man, att en sträng
regelbundenhet i de allra flesta fall dervid är
rådande. Hos de växtarter och hos de växtorgan
(t. ex. blommorna), der flere blad utgå från
samma höjd på stammen – eller äro hvad man
kallar kranssittande – faller regelbundenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
