Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blake, Robert - Blake, William - Blakjer - Blakumän. Se Blökumenn - Blâme - Blanc, Ludwig Gottfried - Blanc, Jean Joseph Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Vestindien, eröfrade Jamaica och borttog
vid Cadiz en del af den spanska silfverflottan.
1657 vann han öfver spaniorerna en lysande
seger vid S:ta Cruz på Teneriffa. Han dog s.
å. ombord på sitt fartyg och begrofs i
Westminster abbey.
Blake [bläk], William, engelsk skald,
målare och kopparstickare, f. 1757, var redan i
barndomen andeskådare och blef framdeles en af
sin tids mest originella och excentriska
personligheter. Af de fleste ansågs han som halftokig,
andra (Flaxman, Füssli m. fl.) skattade hans
begåfning och verksamhet mycket högt. Hans
dikter, hvilka han sjelf illustrerade med gravyrer,
innehålla visserligen många poetiska skönheter,
men förråda derjämte en utsväfvande fantasi
och öfverflöda af obegriplig mysticism. Bland
dem må nämnas Songs of innocence (1787), The
marriage of heaven and hell, Songs of
experience (1794) samt "the prophetic books": The
gates of paradise, The vision of the daughters
of Albion, Jerusalem, Milton m. fl. För öfrigt
må bland hans gravyrer framhållas
illustrationerna till Youngs Night thoughts, Blairs The
grave, Jobs bok och Divina commedia. Fattig
och bortglömd, dog han i London 1828.
Blakjer, norsk fästning i Urskougs prestgäll
af Akerhus amt, anlades i 17:de årh. och är nu
nästan förfallen. Under gränskrigen i början af
detta årh. gjorde denna fästning ingen nytta.
Blakumän. Se Blökumenn.
Blâme [blam], Fr. (af Grek. blasfemein,
Kyrkolat. blasphemare), tadel, klander; dåligt rykte.
– Blamera, tadla, klandra. Jfr Blasfemi.
Blanc [blang], Ludwig Gottfried, tysk
språkforskare, f. 1781 i Berlin, d. 1866 som
professor i romanska språk vid universitetet i Halle
och predikant vid domkyrkan derstädes. Han
genomgick i sin ungdom många äfventyr och
hölls bl. a. en tid fängslad som statsfånge.
Hans språkstudier voro lika omfattande som
grundliga; särskildt hade han egnat den
djupaste forskning åt Dantes verk och åt den rika
literatur, som de framkallat. B:s förnämsta
arbeten äro Grammatik der italienischen sprache
(1844), första försöket till en genetisk
framställning af italienska språkets former och lagar;
Vocabulario dantesco (1851), en med
kommentarier försedd öfversättning af "Divina
commedia", och Handbuch des wissenswürdigsten aus
der natur und geschichte der erde und ihrer
bewohner (1824; 8:de uppl. 1867–69;
"Verldsbyggnaden, en illustrerad handbok för alla
samhällsklasser", 1865).
1. Blanc [blang], Jean Joseph Louis, fransk
politiker, socialistisk och historisk skriftställare,
f. 1814 i Madrid, der fadern var
general-inspektör öfver finanserna under Josef Bonapartes
korta regemente. Han måste till en början söka
sitt uppehälle såsom privat-lärare, men ingick
snart som medarbetare i flere af Paris’
demokratiska och radikala tidningar samt började
1838 utgifvandet af tidskriften "Revue du
progrès politique, social et littéraire", i hvilken han
framlade de socialistiska åsigter, hvilka sedan
ordnades och sammanfattades i hans 1840
utgifna bok om arbetets fördelning, Organisation
du travail. Staten skall, enligt hans teori, lägga
all industriel verksamhet under sig och efter
hvars och ens krafter sysselsätta samt efter
hvars och ens behof aflöna alla. Om så sker,
skola samhällets frätsår, den fria täflan eller
allas krig mot alla, läkas, arbetslönerna stiga
och med dem den allmänna välmågan,
upplysningen och jämnlikheten. Med detta verk, som
väckte ett ofantligt uppseende, steg B. fram i
första ledet af socialistiska skriftställare och
utöfvade ett märkligt inflytande på skaplynnet
hos 1848 års revolution, till hvars utbrott han
bidrog äfven genom sin under 1841–44 i fem
delar utgifna Histoire de dix ans, eller
historien om tidsskedet 1830–40, ett arbete, som
visserligen icke öfverflödar på oveldig
granskning, men som är rikt på kittlande anekdoter
och ger mördande styng åt Juli-monarkien.
Lockad af denna boks glänsande framgång (hon
upplades 9 gånger under loppet af 10 år), satte
sig B. 1846 ned att skrifva den första franska
revolutionens historia (Histoire de la révolution
française), hvilken fullbordades först 1862. När
Februari-revolutionen utbröt, fick han, till följd
af sitt stora anseende hos massorna, en plats i
den provisoriska regeringen. Nu var han i
tillfälle att skaffa sina samhällsteorier verklighet:
grundtanken i hans lära, om också icke hans
detaljerade plan, tillämpades genom inrättandet
af de så olycksbringande nationalverkstäderna,
i hvilka staten dagligen skulle sysselsätta och
aflöna mer än 100,000 arbetare. B:s öfriga
vidtsväfvande planer för arbetarnas väl rönte ingen
framgång, men för att åtminstone till skenet gå
honom till mötes nedsatte man en komité till
undersökande och förbättrande af arbetarnas
ställning, och i denna komité blef B.
ordförande. Under de täta folkupplopp, som oroade
Paris under republikens förste månader, var
hans hållning vacklande; han misstänktes för
att hos massorna, som erbjödo honom
diktaturen, hemligen underblåsa den upprorslust,
hvilken han öppet icke ogillade. I Aug. 1848
anklagades han inför nationalförsamlingen, af hvilken han
var medlem, men flydde till England, der han
fortsatte sitt skriftställeri, som företrädesvis
handlade om revolutionen och den del han tagit deri
(Appel aux honnêtes gens, 1849, Catechisme des
socialistes, 1849, Pages d’histoire de la révolution
de février, 1850, m. fl.). När andra kejsaredömet
störtades, vände B., nu mindre svag för
socialistiska utopier, men i politiken fortfarande radikal,
tillbaka till Paris, hvars befolkning han manade
till det yttersta motstånd mot tyskarna. 1871
invald i nationalförsamlingen, sällade sig B.
till yttersta vensterns män, inlade sin gensaga
mot afträdandet af Elsass och Lothringen och
yrkade på republikens slutliga proklamerande,
men frånsade sig all gemenskap med
"kommunen", hvilkens uppror och våldsamheter han
fördömde, och röstade för den mot
"internationalen" riktade lagen (1872). Vid de nya valen
åter utsedd till representant, tillhör B. nu (1877)
den lilla grupp af venstern, som kallat sig de
oförsonlige (intrasigentes) och vilja ett republikanskt
styrelsesätt utan alla skrankor. Medan B.
sålunda på nytt deltog i att göra historia, glömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
