- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
659-660

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanche l. Blanka (Blanca) - Blanche, August Teodor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är visserligen sant, att ett synnerligen spändt
förhållande egde rum mellan Erik och hans
föräldrar, hvilka t. o. m. nödgades rymma ur
riket för honom; men när Erik dog, sommaren
1359, hade en försoning redan inträdt.
Säkerligen föll konung Erik offer för den farsot,
hvilken vid denna tid strök härjande fram öfver
Skandinavien. Drottning B., hvilken omtalas som
en skön och vis qvinna, lefde med sin make i
ett lyckligt äktenskap. I April 1363 bevistade
hon i Köpenhamn sin son Håkans bröllop med
Margareta, Valdemar Atterdags dotter, men
insjuknade straxt efter högtidligheterna och dog
i den främmande staden.

Blanche [blansch], August Teodor, en af
Sveriges mest populäre författare, föddes i
Stockholm d. 17 Sept. 1811. Efter att hafva
genomgått Klara skola och Stockholms gymnasium
blef han 1829 student i Upsala, der han 1838
tog juris kandidatexamen. S. å. blef han e. o.
kanslist i justitie-revisionen och vice auditör vid
Svea artilleri-regemente, hvilken senare
befattning han innehade till 1853. Första gången
han tilldrog sig uppmärksamhet såsom
skriftställare var 1838, då han anonymt utgaf de
politiska flygskrifterna Publiken och tidningarna eller
den rysliga tuppfäktningen
samt Rabulisterna,
hvilka för honom banade vägen till
redaktörskapet af tidningen "Freja". Men B:s lynne
och literära riktning lågo åt andra håll. En
af anledningarna till hans afgång från
redaktörskapet var en bitter strid med Aftonbladets
tillfällige redaktör, K. J. L. Almqvist, emot
hvars "Det går an" han redan 1840 utgifvit sin
parodiska skrift Sara Videbeck. Striden
slutade med ett obehagligt uppträde mellan de
båda författarna. Kort derefter afgick B. ur
"Frejas" redaktion.

Den bana han nu valde bjöd honom rikare
lagrar. Den 21 Mars 1843 uppfördes på den
året förut invigda "Nya teatern" Positivhataren,
från hvilket stycke – såsom en af B:s främste
efterföljare yttrat – den nyare svenska
dramatiken börjar sin egentliga tideräkning. Vårt
drama, särskildt lustspelet, hade ända från
Gustaf III:s dagar så godt som legat nere, men
genom B:s åtgöranden ingöts nytt lif på detta
område. Mönstren till sina lustspel tog han
utifrån – ifrån Frankrike, Tyskland och
Danmark. Men voro än förebilderna, ja ofta äfven
sjelfva "intrigerna" utländska, slogo styckena
likväl, tack vare den skicklige inplantaren, rot
här i landet. Inhemska voro alltid de
karakterer, som rörde sig i dessa hans dramatiska
alster, och inhemsk var framför allt hans
godlynta, om än icke så djupa, humor. Han
skapade i dessa dramer en hel krets af
ursprungliga och anslående typer, hvilka, tolkade af
framstående skådespelare (bl. a. Fredrik Deland),
vunnit en mycket stor popularitet. Dit räknas
framför allt sådana figurer som Konjander,
Sjövall, Ölander, Kolar-Knut, Bautastenius m. fl.
B:s dramer uppbäras också af förträffliga
kupletter – aldrig långdragna, alltid uttryck för
stämningen –, till hvilka han någon gång sjelf
komponerade musik. Äfven på det allvarligare
dramats område försökte han sig. Arbeten af detta

slag äro student- och folkskådespelet Läkaren
(1845), som har flere gripande scener, men
hvars karaktersteckning förefaller något
"linierad", vidare det historiska skådespelet
Engelbrekt och hans dalkarlar (1846), ganska rikt på
anslående punkter, ehuru mera en rad af
fosterländska taflor än ett konstnärligt knutet drama,
och det efter en af hans noveller
dramatiserade sensationsstycket Jernbäraren (1846). För
öfrigt må bland B:s dramatiska arbeten
nämnas: En trappa upp och på nedra botten (1843,
efter utländska förebilder); Magister
Bläckstadius
(1844, efter Heiberg); Stockholm, Vesterås
och Upsala
(1845, efter franskt original); Rika
morbror
(1845, med synnerligen lyckade
kupletter); de båda monologerna Den gamle
skådespelaren
(1845) och Den gamla aktrisen (1846);
En födelsedag på gäldstugan (1846, efter
Overskon); 1846 och 1946 (1846, ett parodiskt
gisslande af tidens sträfvanden); Herr Dardanell
(1846, efter Nestroy); Hittebarnet (1847, efter
fransk förebild; har gifvits omkr. 200 gånger
i Stockholm); Ett resande teatersällskap (1848,
utan tvifvel Blanches bästa lustspel och
svenska literaturens mest framstående fars,
öfverdådigt komisk i såväl karaktersteckning som
situationer och framför allt i de till ordspråk vordna
replikerna; blef först uthvissladt på kungliga
teatern, men sedan upptaget på andra ställen
och uppfördt vid pass hundra gånger ensamt i
Stockholm); Döden fadder (1850, efter tyskan)
och Grannarna (1850). Dessutom skref B.
åtskilliga tillfällighetsstycken m. m. De sceniska
alster, som äro af honom författade, bearbetade
eller öfversatta, jämte dem, vid hvilka han på
annat sätt medverkade, uppgå till ett antal af
trettiosex.

Jämväl som romanförfattare försökte B. sig,
ehuru med mindre afgjord framgång. Han
ådagalade äfven i detta afseende samma förmåga att
fängsla en publik af alla samhällsklasser; men
de mönster han, i likhet med vissa andra
samtida, valde inom den franska literaturen (t. ex.
Eugène Sue), voro icke de bästa, och onekligt
är, att man i hans romaner påträffar, jämte många
förtjenster, väl mycket effektsökeri och äfven
väl mycket naturalism. De bästa bland dem
äro Flickan i stadsgården (1847), som
framställer en ung qvinnas kamp emot och seger
öfver frestelserna, och Sonen af Söder och Nord
(1851), hvilken lemnar en liflig och fängslande
bild af de rörelser, som under
Februari-hvälfningen pågingo i Paris, och är ett varmt
uttryck af författarens folkliga frihetssympatier.
Andra arbeten af detta slag äro romanerna
Vålnaden (1847), Banditen (1848) och Första
älskarinnan
(s. å.) samt de tvänne något mindre
berättelserna Jernbäraren (1845) och
Kråknästet (1849). – Vida mera framstående och vida
mera ursprungliga än romanerna äro B:s
berömda småskildringar ur Stockholmslifvet. De
första bland dem utkommo redan 1845 under
namnet Taflor och berättelser ur
Stockholmslifvet;
1856 lästes i Aftonbladet Berättelser
efter klockaren i Danderyd,
och när B. 1857
började redigera "Illustrerad tidning", bjöd
denna i sin följetong esomoftast en eller annan af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:11 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free