Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodkärl - Blodkörtlar - Blodledare - Blodlefver, fysiol. Se Blod - Blodlutsalt, äfven kalladt Blåsyradt jern - Blodmalm, geol. Se Blodstensmalm - Blodomlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kroppsdelarna; 2) vener (blodådror), i hvilka
blodet flyter till hjertat från lungorna och de
öfrige kroppsdelarna, och 3) kapillarkärl
(hårrörskärl), i hvilka artererna kommunicera
med venerna. Det sistnämnda slaget bildar
öfvergångskärl mellan de två förstnämnda, hvilka
äro endast ledningsrör för blodet;
kapillarkärlen äro derjämte platsen för ämnesutbytet
mellan blod och väfnadssafter samt för
afsöndringarna. Tillsammans med hjertat och
lymfkärlen utgöra blodkärlen ett slutet rörsystem
(cirkulations-organen, cirkulations-apparaten), i
hvilket kroppens näringsvätskor röra sig. G. v. D.
Blodkörtlar, anat., några hos djuren
befintliga körtlar eller körtellika bildningar, hvilka
stå eller ansetts stå i samband med blodets
beredning. Dessa äro hos menniskan: leffer,
mjälte, bräss, sköldkörtel, binjurar och
hjernbihanget. G. v. D.
Blodledare, anat., de trekantiga eller trinda,
mellan den hårda hjernhinnans lager befintliga
endotel-klädda rum, i hvilka det venösa blodet från
hjernan samt från vissa sinnesorgan och delar
af hufvudskålen ledes till de inre halsvenerna.
Deras styfva, hvarken elastiska eller kontraktila,
väggar stå spända, och de kunna endast
obetydligt utspännas eller sammanfalla. Till följd
deraf är hjernan skyddad mot inflytandet af
vexlande vidd och tryck i denne del af sitt
kärlsystem. G. v. D.
Blodlefver, fysiol. Se Blod.
Blodlutsalt, äfven kalladt Blåsyradt jern,
kem., är det vanliga namnet på dubbelsalter af
jerncyanur eller jerncyanid och cyankalium,
eller, såsom de ofta kallas, ferrocyankalium
och ferricyankalium. Det förra kallas gult,
det senare rödt blodlutsalt. Det gula beredes af
blod, som inkokats och kolats, eller af andra
qväfvehaltiga ämnen ur djurriket (hår, horn,
affall från slagterier m. m.), hvilka kolats. Det
sålunda erhållna qväfvehaltiga kolet blandas med
pottaska (kaliumkarbonat) och jern samt
upphettas till smältning. Genom inverkan af
kaliumkarbonat på det qväfvehaltiga kolet bildas
cyankalium. Jernet tjenar att binda det i smältan
förekommande svaflet, som har sitt ursprung
från orenligheter i råämnena. Om ej svaflet
aflägsnades, skulle en stor del af cyankaliet
förenas med svaflet till rodankalium, hvarigenom
förlust skulle uppstå. Den smälta massan
utkokas, då cyankaliet med svafveljernet och i
massan inblandadt jern ger upphof till
cyanjerncyankalium, gult blodlutsalt. Lösningen silas
och afdunstas till kristallisering, då orent
blodlutsalt erhålles, hvilket renas genom
omkristalliseringar. Det gula saltet är sammansatt efter
formeln 4 K CN + Fe 2 CN + 3 H2 O och
bildar vackert gula kristaller (qvadratoktoedrar),
som visa en hög grad af klyfbarhet, så att de
kunna delas i tunna skifvor. Saltet löses lätt
i vatten och är, oaktadt sin cyanhalt, ej giftigt.
Upphettas det, bortgår först dess
kristallvattenhalt, och den vattenfria återstoden sönderdelas,
vid starkare upphettning, i qväfgas, koljern
och cyankalium. Blandas en lösning af detta
gula salt med ett jernoxidsalt, eller
jernklorid, fås en mörkblå fällning af berlinblått,
som uppstår enligt eqvationen:
| 2 Fe2 Cl6 + | 3 (4 K CN + Fe 2 CN) = | 12 K Cl |
| jernlclorid | gult blodlutsalt | klorkalium |
| + Fe7 18 CN | ||
| berlinblått. |
| (6 K CN + Fe2 6 CN) + | 3Fe SO4 | = 3 K2 SO4 |
| rödt blodlutdalt | jernvitriol | kaliutnsulfnt |
| + Fe5 12CN | ||
| Turnbulls blått | ||
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
