- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
703-704

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodstallning - Blodstensmalm - Blodstillande medel - Blodstörtning, patol. Se Blodhostning - Blodug-hadda, Nord. mytol. Se Öges döttrar - Blod-uttömning - Blodutådring - Blodvatten, fysiol. Se Blod - Blodvittne. Se Martyr - Blodåderbråck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hör och diarré inställer sig, hvarjämte urinen
ofta afgår – i början blodröd, sedermera
svartröd. Efter kort tid inträder förstoppning. Många
djur dö antingen deraf eller till följd af
upplösningstillståndet i blodet. Till förekommande af
denne sjukdom böra betesmarker, såvida möjligt
är, afdikas och hagbetena rödjas, så att de ej blifva
för skuggiga. I trakter, der sjukdomen årligen
brukar förekomma, böra inköpta nötkreatur
under förste delen af sommaren erhålla bete å
högland eller odlad mark. C. A. L.

Blodstensmalm, Blodsten, Jernglans,
geol., en af Nordens förnämste jernmalmer, har
bladig, kornig eller tät textur, stålgrå färg och
vanligen stark metallglans. Namnet häntyder
på denne malms egenskap att gifva blodrödt
streck och pulver, när den repas med en knif
eller stålspets eller om två malmstycken gnidas
mot hvarandra, särdeles om dessa äro fuktade
med litet vatten. – Blodstensmalmen utgöres
af jernoxid = 70 % jern och 30 % syre. Den
löser sig trögt i saltsyra. Egentliga vigten är
5,1–5,3. I motsats till den magnetiske
jernmalmen
drages blodstensmalmen icke af
magneten och inverkar icke häller på
bergkompassens magnetnål, såvida den är ren och
oblandad och ej, såsom ofta är händelsen, inmängd
med magnetisk jernmalm. I Sverige
förekommer blodstensmalmen såsom mäktiga lager inom
urformationens bergarter, antingen ensam eller
jämte magnetisk jernmalm (vid Utön,
Grängesberget, Gellivaara m. fl. grufvefält och
malmberg). Utomlands förekommer den ofta
utbildad såsom vackra kristaller. E. E.

Röd blodstensmalm l. Hematit, miner.,
kallas i mineralriket förekommande jernoxid,
Fe2 O3, då den ej är kristalliserad. Den röde
blodstensmalmen är till färgen brunröd, men för
öfrigt af ganska olika beskaffenhet och bildar
än njurformiga massor af trådig textur, än täta
och skumlika eller jordartade stycken, i hvilket
fall den kallas röd jernockra. Utomlands
utgör den röde blodstensmalmen på flere ställen
en rätt vigtig jernmalm; i Sverige är den
sällsynt. P. T. C.

Blodstillande medel, med. farmak., medel,
som kunna hämma blödning. Några sådana
medel (is, kallt vatten, mjöldryga, blysocker
m. fl.) verka sammandragande på det blödande
kärlet; andra (jernvitriol, jernkloridlösning, alun
m. fl.) åstadkomma på kemisk väg hastigt en
sammanlöpning (koagulation) af blodets fibrin och
albumin, hvarigenom proppar bildas, hvilka
tilltäppa det blödande kärlets mynning. De
sistnämnda ämnena hafva dock jämväl en
sammandragande verkan. Ytterligare finnas ämnen,
såsom de hårlika fjällen af vissa ostindiska
ormbunkar, Penghawar Djambi (Cibotium Cummingii
m. fl.), hvilka mycket hastigt beröfva blodet
dess vatten och derigenom, när de tryckas till
det blödande såret, genast bilda fibrinproppar,
som hindra blödningen. O. T. S.

Blodstörtning, patol. Se Biodhostning.

Blodug-hadda, Nord. mytol. Se Öges
döttrar
.

Blod-uttömning, med., enligt läkekonstens
regler verkställd aftappning eller uttömning af

en viss mängd blod (till skilnad från den
blodförlust, som uppkommit genom på annat sätt
tillfogade eller påkomna sår och skador,
bristningar af blodkärl o. s. v.). Bloduttömning för
kurativt ändamål kan verkställas antingen
derigenom att man öppnar en blodåder (eller, i
sällsynta fall, en pulsåder) eller ock genom s. k.
koppning. Redan Hippokrates använde
bloduttömningar under febrar och andra sjukdomar;
dock förbjöd han att åderlåta barn och
ålderstigna personer. Celsus och efter honom de
arabiske läkarna tilläto bloduttömning å
personer af hvilken ålder som hälst, och Galenus
framhöll nyttan af bloduttömningar samt gaf
en mängd föreskrifter med afseende på deras
användning. Sedermera fortforo genom
århundraden bloduttömningar (vanlig åderlåtning och
koppning) att inom läkekonsten betraktas
såsom ett oumbärligt medel under alla
sjukdomar af inflammatorisk natur, och under
inflytande af den franske läkaren Broussais’
läror drefvos de ofta till en nästan vanvettig
öfverdrift, i synnerhet i Frankrike och Italien.
Mot denna öfverdrift inträdde för snart tre
årtionden sedan ett märkligt bakslag, som, med
stöd af den nyare fysiologiens läror, ledt
derhän att åderlåtningar numera endast högst
sällan nyttjas (t. ex. ibland vid häftigt
uppträdande lung-oedem eller mycket svåra
blodträngningar till hjernan). Bloduttömning medelst
koppning anlitas något oftare, mest å kontusioner
och mot reumatiska muskelsmärtor. Allmogen
i vårt land har högeligen missbrukat
åderlåtningar, under antagande att man behöfde minst
en gång om året "tappa bort dålig blod". Detta
missbruk fortlefver ännu i många trakter. Jfr
Åderlåtning. O. T. S.

Blodutådring kallar man en samling af blod,
som från något brustet eller skadadt blodkärl
inträngt i samt i större eller mindre
utsträckning genomdränkt väfnaderna i kärlets
omgifning. Det vanligaste exemplet derpå är den
blånad, som uppkommer, då ett slag eller en
stöt träffar huden utan att sönderslita henne.
Brustna kärl i underhudsväfven gifva då
anledning till en blodutådring, som med en blåaktig
färgton skimrar igenom huden. Blånadens
bekanta färgskiftningar bero på kemiska
förändringar i det utgjutna blodfärgämnet. I
rättsmedicinskt hänseende äro sådana
blodutådringar af stor vigt. Om t. ex. medelst ett slag
hufvudskålen krossas på en lefvande eller på
en död, blifva de företeelser, som bero på
blodkärlens bristning, i bägge fallen helt olika. Jhm.

Blodvatten, fysiol. Se Blod.

Blodvittne. Se Martyr.

Blodåderbråck, patol., ett mindre godt
uttryck för blodådrors (veners) utvidgning. Svullna
blodkärl (varices) förekomma mest på de undre
extremiteterna och i bäckenets yttre organ.
Blodåderbråcken äro mycket vanliga hos
personer, som gå eller stå mycket, och hos äldre
personer höra de snarare till regeln än till
undantagen. Man ser de förstorade kärlen såsom
blåa, mer eller mindre slingrade, tjocka
strängar förlöpa på underbenen, mest vådorna,
insidan af låren o. s. v. I allmänhet äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:31:36 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free