Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomster- och fruktmåleri - Blomsterspråk - Blomsterur - Blomstrand, Anders - Blomstrand, Christian Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och frukter. Detta måleri är visserligen af
underordnadt värde, men anses emellertid stå högre
än "stilleben". Med blommorna förbinder man
näml. gerna poetiska stämningar eller tillägger
dem vissa karakterer (den "stolta" rosen, den
"blyga" violen o. s. v.). Detta slags måleri
kräfver dessutom af sin idkare icke endast
förmåga af en trogen naturefterbildning, utan
äfven smak i valet och ordnandet af blommorna
samt en harmonisk sammanställning af både
deras färger och former. Blomsterverldens
underbara mångfald erbjuder också ett rikt
material för konstnärlig komposition, och detta kan
ytterligare ökas genom tillsatser af
blomsterkorgar, -vaser, -glas, daggdroppar, insekter, små
foglar m. m. – Blomster- och fruktmåleriet
framträdde såsom en sjelfständig konstart först
på 1600-talet i Nederländerna; Rafaels och Giov.
da Udines målningar af detta slag i Vatikanen
(från början af 1500-talet) tjenade nämligen
endast dekorativa ändamål (arabesker). Bland
nederländska blomstermålare under 1600-talet
(detta måleris bästa tid) märkas Jan Breughel
("blomster-B."), Adriaenssen, D. Seghers,
D. och C. de Heem, W. v. Aelst m. fl.
Det bekanta holländska blomstervurmeriet bidrog
utan tvifvel att hålla ifrågavarande konst på en
hög ståndpunkt äfven under större delen af
1700-talet, bland hvars förnämste konstnärer på
detta område må nämnas Rachel Ruysch,
Jan v. Huysum och v. Os. Intet annat lands
blomstermåleri kunde under dessa båda
århundraden mäta sig med Nederländernas. I
nyare tider har denna konstart råkat i förfall, och
de målare, som i slutet af 1700-talet och under
19:de årh:s första hälft egnade sig åt
densamma, äro nu i det närmaste bortglömda, med
undantag af v. Spaendonk, v. Dael (Holland),
Redouté, St. Jean (Frankrike), Dreschler,
Gruber, Preyer (Tyskland) och ett tjugotal
andra. F. n. torde Robie i Bruxelles vara en
af de förnämste. Bland danska blomstermålare
må nämnas J. L. Jensen, Grönland,
Ottesen och V. Hammer; i Sverige synes denna
konst idkas egentligen endast af dilettanter. –
De s. k. orientaliska blomstermålningarna
utföras vanligen medelst sjabloner. R-n.
Blomsterspråk betyder ursprungligen
konsten att genom blommor uttrycka samt åt
andra meddela sina tankar och känslor. Detta
språk lär hafva blifvit uppfunnet i orienten
af harems qvinnor, hvilka sålunda sökte
fördrifva tiden eller meddela sig med sina älskare.
Det orientaliska blomsterspråket, som i
allmänhet betecknas med det arabiska helsningsordet
selâm (frid), är det rikast utbildade och mest
bestämda. I öfverförd bemärkelse menas med
blomsterspråk ett alltför bildrikt språk.
Blomsterur, samling af blomsterväxter, som
äro ordnade så, att man efter de olika tider, då
deras blomkalkar öppna eller sluta sig, kan
någorlunda noggrant bestämma dygnets timmar. Linné
var den förste, som inrättade ett fullständigt
blomsterur.
1. Blomstrand, Anders, missionär, f. i
Vexiö d. 19 Dec, 1822, blef 1840 student i
Lund, 1844 filos. doktor och 1846 docent i
kyrkohistoria, hvarefter han under flere
terminer förestod en teologisk professur derstädes.
1849 blef han prestvigd. 1855 begaf sig B.
till missionsanstalten i Leipzig, och 1857 i
den svenska missionens tjenst till Indien, der han
fortfarande verkar såsom hednapredikant,
församlingspastor, lärare vid prestseminariet i
Tranquebar och medlem i missionskyrkorådet, men
hufvudsakligen såsom skriftställare. Som docent
utgaf han Handbok i lutherska kyrkans
symbolik (1855, 2:dra uppl. 1874) samt en
öfversättning af Kurtz’ "Lärobok i kyrkohistoria"
(1856), och sedan han lemnat fäderneslandet
utkom en årgång af hans predikningar (1860).
På tamuliska har B. utgifvit en mängd skrifter:
en förklaring af Luthers katekes, en biblisk
historia, en bönebok, en öfversättning af Arndts
Sanna kristendom, en lärobok i kyrkohistorien,
granskade upplagor af en äldre tamulisk
bibelöfversättning och af en tamulisk psalmbok samt
en förklaring öfver Frälsarens lidandes historia
m. fl. Sedan 1803 utgifver han en tamulisk
tidskrift, Arunodaiam ("Morgonrodnad").
2. <sp>Blomstrand,</b> Christian Vilhelm, den
föregåendes broder, universitetslärare, kemist,
f. i Vexiö d. 20 Okt. 1826, blef student i Lund
1844, filos. doktor 1850, docent i kemi 1854,
adjunkt och laborator i samma ämne 1856,
professor i kemi 1862. År 1861 valdes han till
ledamot af Vetenskaps-akademien. B. har författat
en stor mängd afhandlingar i kemi och
mineralogi äfvensom i geologi. Bland hans kemiska
skrifter må nämnas: Om några egendomliga
molybdenföreningar (1857), hvarigenom han
uppvisade tillvaron af en märkvärdig grupp
haloidföreningar af denne metall, hvilka alla
innehålla trenne förenade atomer molybden; vidare
undersökningarna öfver volframs klorider och
bromider (1860) samt öfver tantalgruppens
metaller (1865), hvarigenom de i hög grad orediga
äldre uppgifterna om dessa metaller första
gången utreddes, och slutligen hans arbeten om
qväfvets fematomighet (1869). Han har äfven
författat flere teoretiskt kemiska arbeten, bl. a.
Om de organiska kropparnas konstitution (1864)
och Die chemie der jetztzeit (1869), i hvilka han
lemnat en detaljerad och kritisk framställning
af samtidens kemiska teorier, redogjort för det
ofta förbisedda eller oriktigt uppfattade
sambandet mellan den äldre och den nyare kemien
samt uttalat många nya och originella åsigter
öfver sammansättningen af flere grupper
föreningar. Många af hans teoretiska åsigter hafva
sedermera blifvit allmänt antagna. B. har
äfven författat eller bearbetat läroböcker i kemi,
såsom Lärolok i oorganisk kemi (1873). I
afhandlingen Naturens grundämnen i deras
inbördes förhållande till hvarandra (1875)
lemnade han en populär framställning af det
märkvärdiga sammanhanget mellan elementen. På
mineralkemiens område har han utfört flere
arbeten. Dit höra upptäckterna af mineralen
manganosit, vallerit och de många nya
fosfaten från Vestanå m. m. B. deltog i 1861
års Spetsbergsexpedition och utgaf derefter
Geognostiska iakttagelser under en resa till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
