Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blot - Blotspån - Blot-Sven - Blücher, Gebhard Leberecht von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mårtensmässan (10 Nov.), julhögtiden (23 Dec.)
och Valborgsmässan (30 April). Hufvudorten
för de stora bloten var i den hedna tiden
Upsala, hvars öfverkonung äfven var religionens
högste målsman. (Af det stora "disartinget"
derstädes fortlefver än i dag namnet i
distingsmarknaden.) I allmänhet voro offerplatserna
gemensamma för hela härad. Om deras läge
tala ännu flere ortnamn, i hvilka ändelserna -vi,
-harg, -hof, -tun m. fl. ingå.
Blotspån, signade och med runor tecknade
qvistar, med hvilka spådomar anställdes under
Nordens hednatid. Qvistarna kastades på
marken, och ur de sammanställningar, som dervid
uppkommo, sökte man utleta gudasvar. En lek,
som påminner om denna ceremoni, fortlefver
ännu på några ställen bland allmogen.
Blot-Sven (d. v. s. "Offer-Sven", jfr <sp>Blot</ap>),
konung i Svealand i slutet af 1000-talet. När svearna
fördrifvit den kristne konungen Inge Stenkilsson,
som ville tvinga dem ifrån den gamla åsatron, togo
de till konung Inges svåger, Sven, en "högättad
och myndig man", som förklarade sig villig att
på hednavis offra till gudarna. Hans välde blef
dock ej långvarigt, ty efter tre år återkom Inge,
som fortfarit att vara konung i Vestergötland,
öfvorrumplade och satte eld på den gård, der
Sven vistades, och nedhögg sin medtäflare, när
denne sökte rädda sig ut ur lågorna. Detta lär
hafva tilldragit sig omkr. 1080. De äldsta
uppgifterna om Sven – som i en gammal
konungalängd kallas blodhkarl (öfvers. af blótmar,
"offerman") – äro ytterst knapphändiga, ja i
somliga gamla urkunder saknas t. o. m. hans namn
i konungaserien, då han deremot enligt andra
källor regerade före Inge. En senare
historieskrifning har behandlat honom vidlyftigare och
gjort honom till stamfader för två konungaätter:
den Sverkerska (genom sonen Kol) och den
Erikska (genom dottern Cecilia).
Blücher, Gebhard Leberecht von, furste af
Wahlstadt, preussisk generalfältmarskalk, född d.
16 Dec. 1742 i Rostock, förvärfvade redan som
gosse en ovanlig skicklighet i alla slags kroppsliga
färdigheter, men vårdslösade de bokliga studierna.
Vid krigsutbrottet 1756 tog han tjenst vid det
svenska Mörnerska husar-regementet, som då
var förlagdt i Pommern. 1760 blef han
tillfångatagen af preussarna och ingick s. å. –
sedan han erhållit afsked ur svensk krigstjenst
– i ett preussiskt husar-regemente. 1771
befordrades han till stabsryttmästare, men då
han vid nästa befordran förbigicks af en yngre
kamrat, begärde han afsked, hvilket Fredrik
II beviljade i följande ordalag: "Der
rittmeister von B. ist hiermit entlassen und kann
sich zum teufel scheeren". Sedan lefde B.
som godsegare i Pommern till 1787, då
Fredrik Vilhelm II utnämnde honom till major
vid det regemente, som han förut hade tillhört,
och med tur näst före den officer, som en gång
blifvit honom föredragen. Under krigen mot
franska republiken ådagalade han stor skicklighet
som kavallerichef. 1801 utnämndes han till
generallöjtnant och guvernör i Münster. I
slaget vid Auerstädt (1806) förde han avant-gardet.
Under återtåget till Oder förde han
arrière-gardet på ett utmärkt sätt, och, då den
preussiska armén dagtingat vid Prenzlau, kastade han
sin ringa styrka in i det befästa Lybeck,
hvarest han dock måste dagtinga och gifva sig
fången (d. 7 Nov. s. å.). Han utvexlades
emellertid kort derefter och fick befälet i Pommern,
der han med ifver arbetade på arméns
ombildning, till dess han på Napoleons begäran
aflägsnades från sitt befäl. – När Preussen 1813
reste sig mot Frankrike, kallades B. till en ny
verksamhet. I spetsen för en armékår deltog
han med stor utmärkelse i slagen vid
Gross-Görchen och Bautzen. Efter vapenstilleståndet
fick han befälet öfver schlesiska armén och vann
i spetsen för denna den lysande segern vid
Katzbach (d. 26 Aug.), som i synnerhet är
märkvärdig genom det kraftfulla förföljandet.
Derefter utförde han sin ryktbara rörelse längs
Elbe till Wartenburg, der han d. 3 Okt.
öfvergick floden, hvarefter han förenade sig med den
norra tyska armén under kronprinsen Karl
Johan och gick mot Leipzig. Efter att hafva
besegrat Marmont vid Möckern (d. 16 Okt.)
deltog han i det stora slaget vid Leipzig (d. 18
Okt.) och i stadens stormning dagen derpå.
Efter nämnda afgörande strid yrkade B., att
kriget skulle fortsättas till det yttersta och
betecknade eröfringen af Paris som en oundgänglig
nödvändighet för de förbundnes trygghet. Den
1 Jan. 1814 gick han öfver Rhen, besatte Nancy
och segrade d. 1 Febr. vid Brienne (La
Rothière). Under sin något vårdslösa
framryckning mot Paris längs floden Marne blef hans
armé nästan upprifven i de ryktbara slagen vid
Montmirail, Champ-Aubert, Chateau-Thierry
och Etoge (d. 11–15 Febr.) och drog sig
tillbaka till Châlons. Sedan äfven hufvudhären,
som följde floden Seine, blifvit slagen, yrkade
diplomatien, att återtåget skulle fortsättas. B.
vägrade dock bestämdt att deltaga i det samma.
Han ryckte åter framåt och segrade d. 9 och
10 Mars vid Laon öfver Ney. Den 29 s. m.
befunno sig de förbundne utanför Paris, och d.
30 stormade B. Montmartre. Efter krigets slut
begaf han sig till England, der han mottogs med
den största hänförelse. – När kriget, efter
Napoleons återkomst från Elba, åter utbröt, ställdes
B. i spetsen för den preussiska armé, som
sändes till Belgien. Med denna innehade han
venstra flygeln af kantoneringsqvarteren, då
Napoleon d. 15 Juni med samlad styrka
genombröt de förbundnes förläggningsområde och
skilde preussarna från Wellingtons armé.
Preussarna samlade sig, så godt sig göra lät, men
förlorade d. 16 s. m. det blodiga slaget vid
Ligny, der den gamle fältmarskalken, som fallit
under sin skjutne häst, var nära att sätta
lifvet till. Han utförde ett skickligt återtåg till
Wawre och hann fram till Waterloo d. 18:e i
rätt tid för att upptaga striden med
fransmännens högra flygel, som stod färdig att
genombryta Wellingtons center. Mot aftonen
lyckades han kasta den franska hären öfver ända,
och genom en ifrig förföljelse sprängde han den
nästan helt och hållet. Derefter tågade han
mot Paris, kastade Davoust tillbaka och tvang
den franske hufvudstaden att dagtinga. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
