- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
735-736

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blå-dufva, zool. Se Skogsdufva - Blå floden. Se Afrika (1 b., 215 spalt.) och Jangtsekiang - Blåfot, zool. Se Jagtfalk - Blå grottan på Capri - Blågylta, zool. Se Blåsnultra - Blåhaken - Blå-hen, namn på ett slags brynstenar från Ore i Dalarna - Blåholz, Blåträ, tekn. Se Campeche-trä - Blåhufva - Blåhök - Blå-jon - Blå-kali, kem. Se Blåsalt - Blåkexa, zool. Se Svarthå - Blåklint, bot. Se Centaurea - Blåklocka, bot. Se Campanula - Blåkråka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blå-dufva, zool. Se Skogsdufva.

Blå floden. Se Afrika (1 b., 215 spalt.)
och Jangtsekiang.

Blåfot, zool. Se Jagtfalk.

Blå grottan på Capri, en för sin skönhet
särdeles berömd och mycket besökt grotta på
ön Capri i Medelhafvet, s. om Neapolitanska
bukten. Denna grotta är öfver 50 m. (168 f.)
lång och 28 m. (94 f.) bred, samt har högt
hvalfformigt tak. Inträdet i henne kan ske endast
i båt och genom en smal öppning, som öfver
vattenytan icke är mera än 1,3 m. (4,4 f.) hög, men
nedåt, under vattenytan, sträcker sig till mer än
65 m. (219 f.) djup och der tillika betydligt
vidgar sig. Endast genom denna öppning
inkommer ljus i grottan, och detta torde vara
orsaken till det utomordentligt praktfulla
färgspel, som man der kan bevittna, då himmelen
är klar. E. E.

Blågylta, zool. Se Blåsnultra.

Blåhaken, Luscinia suecica, zool., en af våra
vackraste och utmärktaste sångfoglar,
samslägting med näktergalen, har sitt namn af den
vackra blåa färg, som pryder framsidan af
hannens hals, från hakan ned till bröstet, och som
i midten innesluter en röd fläck. Hans latinska
namn betyder "den svenske näktergalen". Sitt
egentliga hemland har blåhaken i fjälltrakterna
och i höga norden: från Lappland och norra
Finland, längs fjällen, ned till Dovre i Norge
och Jämtland i Sverige. Der lefver han i sin
högtidsdrägt och bygger sitt bo, hvilket han
gömmer väl, hälst i busksnår, i närheten af
vatten. Båda makarna hjelpas åt att under
fjorton dagar rufva de 5–7 blekt grönblåa äggen.
Sin föda, som består af insekter, deras larver
och puppor samt maskar, söker blåhaken i
synnerhet vid vatten och på fuktiga ställen. I de
ödsliga trakter, der han så lefver sitt
sommarlif, klingar hans sång med uppfriskande kraft,
om den ock i skönhet ej tål jämförelse med
näktergalens. "Det mest utmärkande deruti är
ett surrande läte, blandadt med klarare,
klocklika toner, nästan såsom af en lira". Vid höstens
inbrott drager blåhaken till sin vinterbostad i
det sydligaste Europa eller norra Afrika.
Under denna flyttning träffas han ibland i södra
Sverige, ehuru han i allmänhet vet att väl
gömma sig. Hannens färg har då förändrats till
likhet med honans; haka och strupe äro då
hvita, och af den himmelsblå fläcken återstår
endast ett band nedtill på bröstet. Der bakom
ligger då ett svart tvärband, och bakom detta
ett rödbrunt. Honan har intet rödbrunt
tvärband. F. A. S.

Blå-hen, namn på ett slags brynstenar från
Öre i Dalarna.

Blåholz, Blåträ, tekn. Se Campeche-trä.

Blåhufva, Noctua coeruleocephala, zool.,
insekt af ordningen Lepidoptera (fjärilar). Denne
fjäril är brungrå eller blågrå med svartbruna
ögon och smutsigt gulgrå bakvingar. Han
lägger sina svartgrå, ludna och ruggiga ägg utan
ordning på löf och qvistar. I Sverige träffas
han i Juli, Augusti och September månader.
Larverna äro tjocka, feta, blygrå eller askblå,
med tre längsgående, svafvelgula, af hjertformiga

fläckar bildade linier på ryggen; de träffas
under Maj och Juni månader på alla slags odlade
fruktträd äfvensom på hagtorn, slån, hägg m. fl.,
och det ej sällan i sådan mängd, att de orsaka
betydlig skada. A. Sg.

Blåhök, Circus cyaneus, zool., en i
Skandinavien sällsynt, men i mellersta och ännu mer
i östra Europa och Sibirien allmän kärrhök
(se d. o.), hvars hanne utmärker sig genom en
blekt askblå ryggfärg. I Lappland är blåhöken
funnen häckande; om hösten stryker han äfven
öfver södra Sverige. F. A. S.

Blå-jon, Callidium violaceum, zool., insekt
af ordningen Coleoptera (skalbaggar), är
glänsande purpurblå eller stålblå, ofta med
dragning i grönt, blir 0,89–1,2 centim. (3–4 lin.)
lång, lefver i gammalt, multnande trä, under
tall- och granbark, samt träffas i Juni och Juli
månader. I Norrland är han känd äfven under
namnen blå-jakob, blå-erik, i Vestergötland
kallas han blå-klocka. A. Sg.

Blå-kali, kem. Se Blåsalt.

Blåkexa, zool. Se Svarthå.

Blåklint, bot. Se Centaurea.

Blåklocka, bot. Se Campanula.

Blåkråka, Coracias, zool., ett fogelslägte af
spitarnas ordning (Volucres), typ för en
särskild familj (Coraciidae) bland de fritåige,
kråklike spitarna. Dessa foglar karakteriseras deraf
att de ha tarsens (fotbenets) baksida täckt af
nätlikt ställda småfjäll eller vårtor.
Blåkråk-familjen utmärker sig dessutom genom sitt starka,
koniska, i spetsen nedböjda näbb, sina smala,
snedställda näsborrar och starka fötter. Vid
munvinkeln på dessa foglar sitta hårborst. Den
till vår fauna hörande blåkråkan (Coracias
garrulus
), stor som en kaja, har korta fötter, med
fotbenet kortare än mellantån, och
näbbspetsens nedböjning hakformig. "Hon är skygg och
ostadig, men grälaktig och bullersam". Hälst
förer hon ett ensligt lif och förekommer endast
parvis eller, en liten tid, i samlad kull. Genom
sin färgteckning gör hon sig lätt bemärkt.
illustration placeholder

Glansen af denna
färgteckning, ovanlig i
norden (en
blandning af ljust
grönblått, rödbrunt och
svart), förhöjes ännu
mera genom
blåkråkans lifliga
rörlighet, der hon tumlar
i luften under lek
eller på jagt efter
större insekter.
Annars intager hon ofta
länge en sittande ställning, i närheten af sitt
bo, i gamla ekar eller aspar, med fri utsigt
öfver äng och mark, eller på gärdesgårdsstörar,
der hon spejar efter rof. Insekter utgöra
hennes egentliga föda; hon förtär äfven larver,
maskar, små grodor och t. o. m. möss. I hål
uti gamla träd, hälst i ek, asp eller bok,
bygger hon ett tarfligt bo, der hon lägger
4–6 hvita ägg. Föga vårdar hon sig om snygghet.
Från vestra Sibirien till Goda-hopps-udden
sträcker sig hennes stora utbredningszon, inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free