Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blödning - Blökumenn (Blakumän) - Blötdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mynningen. De kirurgiska åtgärderna bestå
deri att man genom tryck (kompression) på det
blödande stället eller på det tillförande kärlet
underhjelper koaguleringen eller för samma
ändamål använder sammandragande medel
(styptica, köld, brännmedel), eller slutligen deri att
man uppsöker och antingen med en tråd
(ligatur) sammansnör kärlet, vanligast en arter, eller
tilltäpper det genom vridning (torsion). Äfven
akupressur och af arter deraf hafva brukats
för samma ändamål. Rsr.
Blökumenn (Blakumän), de gamle
skandinavernas benämning på innevånarna i Valakiet.
De "blakmän" (blacmanni), hvilka Saxo omtalar
i 7:de boken af sin Danmarks krönika, har man
väl att söka längre upp mot norr (i Bleking,
enligt några forskare). – Blöku- l.
Blakumannaland, blakmännens land, Valakiet.
Blötdjur, Mollusca, zool., en af djurrikets sju
hufvudafdelningar, hvilken omfattar de djur, som
karakteriseras genom en lateralt symmetrisk, ofta
spiralvriden, osegmenterad kropp, som är
omgifven af en mjuk, mestadels slemmig, slipprig
hudduplikatur eller mantel, hvarifrån afsöndras
antingen ett enda, enkelt, vanligen spiralformigt
kalkskal eller ock två sådana skal, förenade
genom låsband eller ligament. Blötdjurens
cirkulations-, nutritions- och respirationsorgan äro
väl utbildade. Hjertat, som är genomborradt
af tarmen, eller m. a. o. omgifver inelfvorna,
utgöres af en muskulös säck, är deladt i flere
kamrar och arterielt, d. v. s. mottager det från
andedrägtsorganen utträdande, arterielt vordna
blodet. Blodkärlsystemet är i intet fall
slutet, ty utom arterer, vener och kapillärer finnas
lakuner, genom hvilka blodet fullbordar sitt
kretslopp. Såsom andedrägtsorgan fungera gälar,
mera sällan lungor. Matsmältningskanalen är
öfverallt omgifven af egna väggar.
Nervsystemet utgöres af a) ett öfre svalgganglion eller
hjerna, som utskickar nerver till sinnesorganen
(till antennerna, ögonen, munnen o. s. v.), och
b) ett undre, med hjernan genom kommissurer
förenadt svalgganglion (fotganglion), som
utskickar nerver till foten, inelfvorna, respirations-
och fortplantningsorganen o. s. v. samt närmast
motsvarar leddjurens bukkedja; till dessa
nervsystemets centrale delar kommer i regeln
ytterligare c) en tredje grupp af ganglier, såsom
mantelganglion eller såsom inelfs- eller
gälganglion, som uppträder i form af två med hjernan
förenade nervknutar, hvilka ofta hafva sitt läge
i manteln och utsända nervsträngar till gälarna
och inelfvorna samt för den skull med skäl
anses motsvara de högre djurens sympatiska
nervsystem.
Blötdjuren, sedan man från dem afskilt
mossdjuren (bryozoërna) och manteldjuren
(tunikaterna), indelas i följande sju klasser:
1) Brachiopoda l. Palliobranchiata
(armfotingar), fastsittande mussellika djur med ett
främre (buk-) och ett bakre (rygg-) skal, med
spiralformigt hoprullade armar, utan fot och
utan gäl-lameller;
2) Lamellibranchiata (musslor), musseldjur
med ett höger- och ett venster-skal, hvilka på
ryggsidan äro förenade genom låsband eller
ligament, med särskilda gälblad, utan hufvud;
3) Scaphopoda (skofvelfotingar), skildkönade
blötdjur utan hufvud, ögon och hjerta, med
treflikig fot och rörlikt, i båda ändarna öppet skal;
4) Pteropoda (vingfotingar), nakna eller
skalbärande samkönade blötdjur med mindre skarpt
begränsadt hufvud och rudimentära ögon, med
två stora vingformiga flikar vid kroppens främre
del; foten är rudimentär eller saknas;
5) Gastropoda (bukfotingar, snäckor, sniglar),
blötdjur med särskildt hufvud, som uppbär
antenner och ögon, med muskulös fotsåla och
odelad mantel, hvilken afsöndrar ett skålformigt
eller spiralvridet, oftast yttre kalkskal;
6) Hetcropoda (kölfotingar), nakna eller
skalbärande skildkönade blötdjur med stort,
snabellikt förlängdt hufvud, med väl utvecklade
ögon och en från sidorna hoptryckt, fenlik fot,
som i den bakre randen bär en sugknapp,
hvarmed djuret kan häfta sig fast; och
7) Cephalopoda (hufvudfotingar), skildkönade
blötdjur med trattformigt genomborrad fot och
ett från den öfrige delen af kroppen skarpt
begränsadt hufvud, som uppbär två stora ögon
af mycket komplicerad byggnad, samt en krans
af fångarmar i munnens omgifning.
Blötdjuren lefva till allra störste delen i hafvet,
ett mindre antal på landet och ett fåtal i sött
vatten. De finnas öfver hela jorden, gå likväl icke
gerna utom skogsgränsen och aftaga i artantal mot
polerna. I nordligaste Skandinavien, i trakten
af Tromsö, finnas ännu omkr. 15 arter land-
och sötvattens-blötdjur, och Middendorff har i
Taimyrlandet (Sibirien) funnit en
sötvattenssnäcka vid 73 1/2° n. br., men på
Spetsbergen och Novaja Semlja söker man förgäfves
djur af denna grupp. I de arktiska hafven
deremot lefva de ännu mycket talrikt; så hysa
t. ex. Novaja Semljas och Spetsbergens haf
omkr. 150 arter, och från Grönlands haf
känner man mer än 200 arter. Några uppstiga
till en betydlig höjd öfver hafvet. Högst går
Bulimus nivalis, ända till 3,860 m. (13,000 f.)
höjd, och Helix pomatia, som hos oss
förekommer inplanterad på några ställen i Skåne och
i Stockholmstrakten, går i Alperna till 890 m.
(3,000 f.) höjd öfver hafvet. Hafsmollusker
förekomma från strandbrädden ända ned till de
största undersökta djup. Norrmannen Sars fann
redan 1868 vid Lofotens öar, på ett djup af
445–802 m. (1,500–2,700 f.), ej mindre än 94
arter, och de svenska Spetsbergs-expeditionerna
hafva upphemtat blötdjur från 2,494 m. (8,400
f.) djup. Af lefvande blötdjur innefattar
Skandinaviens fauna 178 arter, som lefva på landet
eller i sött vatten, och från hafvet längs
Skandinaviens vestra kust äro, hufvudsakligen genom
Lovéns och Sars’ undersökningar, inemot 450
arter kända.
Genom sina kalkhaltige delar hafva de
lemnat spår af sin tillvaro under jordklotets
utvecklingsskeden allt ifrån de äldsta tider, och det
är hufvudsakligen kännedomen om dem, som
geologien har att tacka för sin säkert lagde
grund. Summan af de hittills kända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
