- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
773-774

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boëthius, Jakob - Boëthius, Daniel - Boëthius, Jakob Edvard - Boëthos - Boëtius, Anicius Manlius Torquatus Severinus - Boett (Fr. boite, dosa, ask), fodral till verket på ett fick-ur - Bofink

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då äfven denne stad hotades af fienden,
öfverfördes han till Stockholm (1705). Der hölls han
i lindrigt fängelse till 1710, då han frigafs.
Han bosatte sig då i Vesterås och 1714 i
Kolbäcks socken i Vestmanland, der han dog 1718.
– B. var en lärd, men häftig och
ofördragsam man. Såsom ledamot af Vesterås
domkapitel låg han ständigt i kif med sina
ämbetsbröder, hvilka förklarade honom ovärdig
att vara konsistorialis. Sina tankar om det
kungliga enväldet ansåg han för gudomliga
ingifvelser, som han var skyldig att försvara med
sitt lif. B. var äfven en sträng ifrare mot tidens
flärd i lefnadssätt och klädedrägt.

2. Boëthius, Daniel, den förres sonsons son,
universitetslärare, filosof, föddes i Vesterås d. 4
Okt. 1751, blef 1765 student och 1773 filosofie
magister i Upsala. 1775 kallades han till
docent i teoretisk filosofi, utnämndes 1779 till e. o.
adjunkt och 1783 till professor i praktisk
filosofi. Teol. doktor 1800. Död d. 10 Mars 1810.

B. hyllade först Lockes filosofi, men sedan
han gjort bekantskap med Kantianismen,
omfattade han med värme denna åsigt och
verkade med outtröttligt nit för hennes utbredande
i Sverige. Han var dock ingalunda blott en
eftersägare af den tyske mästaren, utan
förbättrade, genom sjelfständiga undersökningar,
dennes lära, i synnerhet på den praktiska
filosofiens område. Så t. ex. uppvisade han, att
sedligheten är Guds kraft i menniskan och
således hvilar på en religiös grundval, medan för
Kant religionen var endast ett komplement till
sedligheten. Vidare sökte han emot Kant göra
gällande den åsigten, att sedelagen ej kräfver
de sinliga begärens utrotande, men väl deras
förädling och underordnande under förnuftet.
Inom rättsfilosofien mottog han ett ej
obetydligt inflytande af Fichte. Hvad straffrätten
vidkommer, protesterade han mot den
vedergällningsteori, som hyllades af Kant och från
hvilken ej häller Fichte kunnat helt och hållet
frigöra sig. B. fattade straffet såsom ett
skyddsmedel för staten mot den brottsliga viljan.
Genom uppvisandet deraf att menniskans sedliga
lif är på samma gång hennes sant menskliga
lif och hennes lif i Gud gaf B. uppslaget
till den sedligt religiösa verldsbetraktelse, som
utgör grunddraget i Höjers, Bibergs, Geijers
och slutligen Boströms filosofi. Äfven i många
andra hänseenden bidrog han att väcka ett
djupare och renare sedligt medvetande hos vårt
folk, på hvars högre bildning han utöfvade stort
inflytande. Särskildt inverkade han i betydlig
mån på J. O. Wallin, Sveriges förnämste
andlige talare i nyare tider. (Jfr Nyblaeus, "Den
filosofiska forskningen i Sverige", I., senare afd.,
s. 182 o. f.)

B:s af trycket utgifna skrifter äro följande:
Utkast till föreläsningar i den naturliga
sedeläran
(1782), Minne öfver biskop Rydelius (1783),
Om den filosofiska undervisningens ordnande
(1794), Om moralitetens grund (svar på en af
Leopold utgifven kritik af Kants sedelära), Försök
till en lärobok i naturrätten
(1799) och Anvisning
till sedeläran såsom vetenskap
(1807). Dessutom
utgaf han en öfversättning af Kants "Grundlegung

zur metaphysik der sitten" (1797) och författade
170 akademiska disputationer. L. H. Å.

3. Boëthius, Jakob Edvard, den
föregåendes son, universitetslärare, jurist, f. i Upsala 1789,
blef 1812 filosofie magister, 1815 juris licentiat
och docent i den juridiska fakulteten, 1818
juris doktor, 1824 adjunkt i allmän lagfarenhet
och 1826 professor i samma ämne. B. utmärkte
sig ej genom någon omfångsrik
författareverksamhet, men var en på sin tid högt skattad
lärare och föreläsare samt mycket uppburen af
den studerande ungdomen. Död 1849.

Boëthos, bildhuggare från Kalkedon, omkr.
300 f. Kr., var berömd för sina torevtiska
arbeten och sina gossestatyer. Till de sistnämnde
hörer bl. a. den naiva genrebilden Gosse, som
stryper en gås,
af hvilken flere antika
efterbildningar finnas i behåll.

Boëtius, Anicius Manlius Torquatus
Severinus,
romersk statsman och filosof, f.
mellan 470 och 475, stod länge i stor ynnest hos
den gotiske konungen Teodorik, som 510 gjorde
honom till konsul, men fick till följd deraf många
afundsmän samt blef slutligen anklagad för
förräderi och dömd till döden. Han afrättades
524 eller 526 efter en långvarig fångenskap.
Derunder skref han det berömda, i dialogisk
form affattade verket De consolatione philosophiae
("Om filosofiens tröst", öfv. 1744 af A. M.
Sahlstedt), i hvilket han lofprisar dygden
såsom den ende grundvalen för mensklig lycka.
Hans öfriga skrifter, bland hvilka förekomma
åtskilliga öfversättningar af grekiska författare,
äro hufvudsakligen af filosofiskt och
matematiskt innehåll. Ett par hundra år efter B:s
död uppkom den föreställningen, att han var
kristen och dog som martyr för sin tro.
Kritiken har emellertid visat, att B. var en
hednisk filosof af den platonska skolan. De nyaste
textrevisionerna af B:s arbeten, hvilka under
medeltiden mycket kommenterades, äro de, som
utgåfvos 1843 af Th. Obbarius och 1871 af
Peiper.

Boett (Fr. boite, dosa, ask), fodral till verket
på ett fick-ur.

Bofink, Fringilla coelebs, zool., en af våra
allmännaste småfoglar af tättingarnas ordning,
inom hvilken hans slägte utgör typen för de
kägelnäbbades grupp, som utmärker sig
genom sitt korta, tjocka, koniska näbb, hvarpå
näsborrarna sitta närmare näbbryggen än
käkkanterna. Finknäbbet är för öfrigt särskildt
utrustadt för att med lätthet kunna krossa och
afskala bär och sädeskorn. Underkäkens skarpa
kanter äro nämligen upphöjda bakåt och
inböjda inom den likaledes starke öfverkäken.
Gommen, som hos de fleste foglar är en mer
eller mindre rak fortsättning af skallens botten,
är hos de kägelnäbbade, liksom hos papegojorna,
böjd och hos finkarna bredt urgröpt, med tre
smala, långsgående ribbor. Från siskornas
familj skilja sig de äkta finkarna, familjen
Fringillidae, derigenom att de hafva ett tjockare
näbb, i öfverkäkens spets något nedböjdt och
på sidorna derstädes inskuret, samt genom
tydliga hårfjädrar (vibrisser) vid munvinkeln. Alla
finkar tillhöra den gamla verlden. Genom sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free