Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boije, Johan Ludvig Johansson - Boije, Fredrik, af Gennäs - Boije, Betty Natalia, sångerska. Se Dannström, B. N. - Boilader, medlemmar af den högre adeln i Valakiet. Se Bojar - Boileau-Despréaux, Nicolas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skiljaktigheter emellan nu gällande lagbud och
stadgarna i förslag till civillag samt den del deraf,
som omfattar: giftermåls-, ärfda-, jorda-,
handels- och utsökningsbalkarna. Död 1841.
6. Fredrik B. af Gennäs, den
föregåendes kusin, friherre, militär, kopparstickare och
literatör, f. 1773 i Stralsund, der fadern då
var postdirektör, blef 1789 löjtnant vid
Vestgöta regemente, 1810 major och 1814
öfverstelöjtnant. Under sin tjenstetid bevistade han
bl. a. fälttåget i Tyskland 1813–14 och deltog
derunder i slagen vid Gross-Beeren och
Dennewitz samt i Lübecks intagande. 1816
utnämndes han till kammarherre vid Karl XIII:s hof,
tog afsked ur krigstjensten 1820 och dog i
Stockholm d. 8 Febr. 1857. – B. gjorde sig
mest känd genom sin artistiska och literära
verksamhet. Bland hans arbeten, till hvilka han
mestadels sjelf etsade planscherna, må nämnas
den på sin tid mycket spridda och omtyckta
illustrerade tidskriften Konst- och nyhetsmagazin för
medborgare af alla klasser (1–5 årg., 1818–22),
fortsatt under titeln Magazin för konst, nyheter
och moder (årg. 1823–44), det af honom och
Wetterling utgifna Kongl. svenska museum,
samling af contur-teckningar med en analytisk och
critisk beskrifning öfver hvarje ämne (1–3 häft.,
1821–23), Riksdagshistoria från 1627–1823,
med landtmarskalkarnas porträtt (I, II, 1825–27)
samt hans Malare-lexikon, til begagnande såsom
handbok för konstidkare och taflesamlare. Med
28 porträtter och 250 monogrammer (1833), ett
visserligen mycket bristfälligt och numera
föråldradt arbete, men likväl hittills det enda
försöket i sitt slag i Sverige. Derjämte kopierade
han i olja andra mästares arbeten.
7. Betty Natalia B., sångerska. Se
Dannström, B. N.
Boilader, medlemmar af den högre adeln i
Valakiet. Se Bojar.
Boileau-Despréaux [båalå-däpreå], Nicolas,
skald och kritiker, f. i Paris 1636, d. derstädes
1711, bestämdes af sin fader för juridiken, men
som han icke hade den ringaste lust för detta
ämne, inträdde han i stället i kyrkans tjenst.
Han trifdes likväl icke häller der, och när han
för den skull efter sin faders död kommit i
besittning af en förmögenhet, som var tillräcklig
för hans uppehälle, lemnade han
ecklesiastikstaten och lefde som privatman. 1677
utnämndes han af Ludvig XIV till historiograf, och
1684 blef han genom samme konungs
bemedling invald i franska akademien. I sin
ungdom hade han ifrigt studerat de klassiske
författarna, särskildt Horatius (i synnerhet dennes
satirer) samt derigenom utbildat sin smak och
lärt att vinnlägga sig om ett vårdadt språk och
en fulländad stil. I likhet med nyssnämnde
romerske skald började han med att skrifva
satirer (Sur l’homme, A son esprit m. fl.). Snart
öfvergaf han denna diktart och började i stället
skrifva skaldebref (épîtres). Såsom en
afslutning af hans skaldeverksamhet kunna betraktas
hans båda större dikter, L’art poétique och Le
lutrin. Den förstnämda af dessa är en
lärodikt, i hvilken B. framlade sin teori om
diktkonsten; den senare är ett komiskt epos öfver
ett uppträde, som lär hafva egt rum i "La sainte
chapelle" med anledning af en tvist om
sångpulpetens rätte plats. – B., som egde stor
sjelfkritik, var såsom skald aldrig synnerligen
produktiv; hans verksammaste period såsom sådan
omfattar åren 1667–74. För öfrigt
efterlemnade han en del kortare kritiska och satiriska
uppsatser på prosa samt en mängd bref,
förnämligast till Racine och Brossette. Hans
prosastil anses dock betydligt underlägsen hans
poetiska framställningssätt. – Inom den franska
literaturen intager han en mycket framstående
plats. Han egde nämligen i hög grad just de
egenskaper, som vid denne tidpunkt behöfdes
för en reformator inom den poetiska verlden i
Frankrike. Med en sund och säker uppfattning
förenade han en hänsynslös skärpa och en
ovanlig förmåga att kort och lättfattligt forma sina
omdömen, hvilket hade till följd, att de bättre
bland dessa slogo an på och bevarades af den
stora allmänheten. Han bemödade sig att
inpränta riktiga begrepp om de kraf, som man
borde ställa på en skald, och sökte oförtrutet
att till deras rätta halt reducera de många
medelmåttor, som trängdes på den franska
parnassen. I synnerhet anföll han den smaklösa
vidlyftighet och den brist på välde öfver
formen, som vidlådde det stora flertalet af
samtida författare. Deremot uppmuntrade han och
hyste verklig vänskap för dem, hvilkas
skaldskåp han gillade. Särskildt med Racine,
Molière och La Fontaine, lefde han i förtroligt
umgänge. Dessa fyra män bildade tillsammans
under några år ett literärt kotteri, der skämtet
och löjet hade sitt hemvist. – Om språkets
rykt och ans inlade B. stora förtjenster, i
synnerhet om den metriska behandlingen deraf.
Han utvecklade och stadfäste de regler, som
framställts af Malherbe och hvilka ännu i dag
oförändrade iakttagas i Frankrike. Som poetisk
lagstiftare hade B. visserligen den förtjensten,
att han klart och bestämdt framhöll obestridliga
sanningar, hvilka på hans tid ännu ej voro
lifligt erkända; men de angå nästan uteslutande
formen. B. var oförmögen af en känslofull
stämning och hindrades till följd deraf att vinna en
djupare inblick i poesiens väsende.
I Frankrike har B. alltid varit flitigt studerad.
De olika upplagorna af hans Oeuvres
complètes uppgå till inemot 400, bland hvilka den
af Berriat-Saint-Prix (1830) utgifna anses vara
den bästa. En ännu fullständigare sådan
förberedes af M. Jacquet för att införlifvas med
Hachette’s utmärkta samling "Les grands
écrivains de la France".
Äfven inom Sveriges literatur kan man lätt
skönja spåren af B:s literära verksamhet. Den
satiriska riktning, som utmärker den svenska
poesien under 1700-talet, till hvilken S. v.
Triewald gaf uppslaget och som derefter vann sin
högsta fulländning genom Kellgren och
Leopold, kan nämligen ledas tillbaka till B., hvars
förnämsta dikter utgåfvos 1722 i svensk
öfversättning af Joakim von Düben. Af den 5:te
satiren, "Om adelskapet", utkom 1770
ytterligare en öfversättning af Roland Martin, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
