Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bokstafsräkning - Bokstafsskrift - Bokteri, Abu - Boktryckarefärg, tekn. Se Boktryckarekonst (sp. 824) - Boktryckarekonst (Boktryckerikonst) l. Typografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra symboler äro oumbärliga hjelpmedel, när
man vill studera huru en storhet (kallad
beroende variabel, eller funktion) ändrar storlek, allt
efter som en annan (kallad oberoende variabel)
förändras. Utan användning af bokstäfver skulle
differential- och integral-räkningen vara snart
sagdt omöjlig. Man har äfven försökt införa
andra tecken än bokstäfver och siffror. Gagnet
af bokstäfver i stället för andra nya tecken
består deri att bokstäfvernas utseende och namn
äro förut kända och att deras namn ofta angifva
initialerna till namnen på de storheter de
föreställa, så att t. ex. i en räkning bokstafven t
kan betyda ett tidtal, p procenttal, r räntetal
o. s. v. I algebran låter man vanligen de
förste bokstäfverna i alfabetet betyda bekanta och
vissa bokstäfver i slutet af alfabetet (x, y, z)
obekanta storheter. I analysen pläga de förste
bokstäfverna beteckna konstanta (oföränderliga)
storheter och de siste föränderliga storheter. –
Då fransmannen Vieta (f. 1540, d. 1603) och
engelsmannen Harriot (f. 1560 d. 1621)
uppfunno bruket af bokstäfver i matematiken, förde
de denne vetenskap ett jättesteg framåt. – I
Sverige förstår man vanligen med
bokstafsräkning det samma som algebra, i utlandet förstår
man dermed ofta aritmetik i vidsträcktare
betydelse. Jfr Algebra. F. V. H.
Bokstafsskrift kallas den skrift, som består
af särskilda ljudtecken (bokstäfver) för de
särskilda språkljuden. Hon kallas så till skilnad
från t. ex. kinesernas ordskrift (der de
särskilda orden hafva sina egna skriftecken),
egypternas stafvelseskrift och bildskrift,
assyrernas kilskrift o. s. v. Alla folk af den
semitiske och den indogermanske stammen
äfvensom alla de folk, som fått sin kultur
genom dem, betjena sig af bokstafsskriften,
hvilken är dess fullkomligare, ju noggrannare det
sätt är, hvarpå språkljuden betecknas.
Veterligen har dock intet folk ännu funnit
beteckningar för alla språkljud. (Se Fonetisk
stafning och Alfabet.)
Bokteri, Abu, arabisk skald, d. 897 e. Kr.
Han utgaf en antologi, som blef kallad "den
andra Hamasa".
Boktryckarefärg, tekn. Se
Boktryckarekonst (sp. 824).
Boktryckarekonst (Boktryckerikonst) l.
Typografi, den konst, med hvars hjelp
tankar och ord på mekanisk väg, medelst rörliga
typer och tryckpress, åskådliggöras för ögat.
A. Boktryckarekoristens historia.
Redan 581 e. Kr. utöfvades i Kina konsten att i
trätaflor utskära skrift, och i 10:de årh. trycktes
enligt denna metod ett antal af Kinas klassiska
verk. En kinesisk smed lär i 11:te årh. hafva
användt mjukt ler för att forma taflor med skrift,
ur hvilka han utskar de särskilda bokstäfverna,
som han derefter härdade i eld. Dessa
bokstäfver kunde sedan sammanställas efter
behof. Genom afklappning med borste togos
aftryck på pappersark, hvilkas baksidor
sammanklistrades. Denna metod, som af alla
föregångare mest liknar den nyare boktryckarekonsten,
föll snart i glömska, och man gick tillbaka till
trätaflorna, hvilka mera lämpade sig för de
kinesiska skriftecknens karakter. Först på
1660-talet infördes åter, genom jesuiterna, rörliga
typer. Som emellertid den kinesiska
uppfinningen var alldeles okänd i Europa, blef hon utan
inflytande på den europeiska
boktryckarekonstens utveckling. Denna konst framsprang ur
tidens allmänna sociala och religiösa
förhållanden och är en frukt af det friare andliga
lif, som rörde sig under slutet af medeltiden.
Högskolorna och reformationen blefvo hennes
mäktigaste främjarinnor. – Anvisning till
mångfaldigande af det skrifna ordet fann man i de
tyska och holländska xylograftrycken, särskildt
i det sätt, hvarpå från början af 1400-talet
spelkort och helgonbilder framställdes i stor
skala. Sådana åstadkommos dessförinnan genom
målning för hand efter chabloner (i metall
utskurna mönster), men vid denna tid började man
förfärdiga dem genom aftryck af skurna
träplattor. Tyskland och Holland hade fullt
organiserade skrån af s. k. formskärare och
breftryckare (präntare). Till en början
framställdes endast enskilda helgonbilder; sedan kom
dertill en kort text (jfr Biblia pauperum
och Dödsdansen). Slutligen utgaf man texten
ensam. Detta sistnämnda slag af tryck
utgjordes länge till väsentlig del af skolböcker, bl.
a. de under namn af donater och
doktrinaler kända latinska grammatikerna. Ännu finnas
af detta slags tryck i behåll ungefär 30 olika
verk, af hvilka det äldsta med utsatt årtal är
från 1423. Äfven efter den egentliga
boktryckarekonstens uppfinning fortsatte man att
använda denna metod till mångfaldigande af
mindre skrifter. Ännu så sent som 1504 lär hafva
utkommit en xylografisk upplaga af den
allmänt spridda folkskriften "Ars moriendi".
Flere orter i Tyskland, Holland och Italien
(Mainz, Strassburg, Bamberg, Haarlem,
Antwerpen, Brügge, Florens m. fl.) hafva gjort
anspråk på att anses för boktryckarekonstens
vagga. Bland dessa är det likväl endast
Strassburg, Mainz och Bamberg, som haft några
rimliga skäl att anföra. Strassburgarnas anspråk,
enligt hvilka Johann Mentel skulle vara
boktryckarekonstens uppfinnare, visade sig dock
ogrundade, sedan man 1745 återfunnit
handlingarna rörande en mot Gutenberg anhängiggjord
rättegång. Det har likaledes visat sig, att
Bambergs anspråk på ifrågavarande uppfinning
saknar grund, enär Albert Pfister, såsom det
numera anses bevisadt, var en lärjunge af
Gutenberg. Enligt samtida vittnesbörd och senare
tiders undersökningar tillhör äran af den nya
konstens uppfinning Johann Gensfleisch, kallad
Gutenberg. Denne kom under sin vistelse i
Strassburg på den tanken att använda rörliga
typer af trä och gjorde der sina första försök.
I Mainz skedde dock det första användandet af
den unga konsten för praktiska ändamål. En
mängd äldre författare hafva ej allenast
förklarat sig för Mainz såsom boktryckarekonstens
vagga, utan de hafva äfven angifvit året för
uppfinningen, 1440. Samma vittnesbörd
aflägges allt ifrån 1460 i efterskrifterna till många
bland de äldsta inkunablerna (de före
1500-talet tryckta böckerna). Året för uppfinningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
