Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bolingbroke, Henry S:t John - Bolinspruta, sjöv. Se Bolin - Bolintineanu, Demeter - Bolivar - Bolivar, Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då drottningen 1708 ville åt Harley
öfverlåta kabinettets ombildning, visade sig, att whigs
ännu voro för starka. Harley och S:t John funno
sig nödsakade att lemna ministèren, och whigs
togo tills vidare hela makten. Småningom vände
sig dock den allmänna meningen alltmera emot
kriget med Frankrike, emot dess upphofsmän,
whigs, och dess ledare, Marlborough. Då whigs
läto anklaga och straffa Sacheverell för hans
bekanta predikan om rätten till motstånd och
sinnesstämningen på grund deraf blifvit
särdeles rojalistisk och emot dem ogynsam, kunde
drottningen 1710 ombilda kabinettet och göra
Harley till styrelsens chef och S:t John till
utrikesminister. Den förre upphöjdes två år
senare till lord Oxford, den senare till viscount
Bolingbroke. För att tillintetgöra whigs’
inflytande önskade B. fred med Frankrike, och
sedan 12 nya pärer utnämnts och Walpole stälts
till rätta, utverkades parlamentets samtycke till
freden, som i April 1713 undertecknades i
Utrecht. England svek derigenom sina allierade,
och Frankrike räddades från de hårda vilkor,
som de allierades lysande framgångar gjort
sannolika, hvarför ock missnöjet var stort i
England. Styrelsen försvagades äfven genom
oenighet mellan dess båda hufvudmän.
Emedan huset Hannovers tronbestigning i
England antagligen måste komma att lända till
whigpartiets förmån, hade B. satt sig i
förbindelse med den stuartske pretendenten Jakob
Edvard, drottningens broder, och intrigerade
emot Oxford, hvilken deremot närmade sig whigs.
B. öppnade äfven underhandlingar med den från
Turkiet hemkomne Karl XII, hvilken icke gerna
kunde med nöje se kurfursten i Hannover –
som fråntagit Sverige Bremen och Verden –
bestiga Englands tron. Drottningen, i hvars
ynnest B. egde försteget, afskedade Oxford d.
27 Juli 1714, men hon dog kort derpå, den 1
Augusti s. å. Den nye regenten, Georg I,
entledigade genast B., som då flydde till
Frankrike. Kallad till ansvar i England, begaf sig
B. till Jakob Edvard, som gjorde honom till sin
statssekreterare. Men B. bibehöll icke länge
denna befattning. Efter Ludvig XIV:s död och
den olyckliga utgången af resningen i Skotland
1715 lemnade han åter pretendenten och fick
slutligen 1723 tillåtelse att återvända till
England, dock med vilkor att han ej skulle intaga
sin plats i öfverhuset, af hvilken han aldrig
lyckades åter komma i besittning. B. var sedan
mest verksam som skriftställare och publicist.
I sistnämnde egenskap motarbetade han ifrigt
Walpole och whigs. Ännu en gång nödgades
han för en längre tid bosätta sig i Frankrike, men
återvände och bidrog till Walpoles slutliga
störtande (1742) samt dog i sitt gamla hem, i
Battersea, 1751. Han stod i vänskapligt förhållande
till Pope och Swift. Den namnkunnigaste bland
hans filosofiska skrifter är Letters on the study
and use of history. Genom sitt materialistiska
och ateistiska åskådningssätt blef han en
föregångare till de franske encyklopedisterna och
till Voltaire. B. som var sjelfvisk, ärelysten och
stolt samt utan grundsatser, var den siste och
mest lysande bland de statsmän, som, fostrade
i Karl II:s skola, trampade all sanning under
fötterna såväl i politik som i religion. E. V. M.
Bolinspruta, sjöv. Se Bolin.
Bolintineanu, Demeter, rumänisk skald och
statsman, f. 1826 i Valakiet, upprättade 1848 i
Bukarest tidningen "Populul suverano", som blef
organ för det nationaldemokratiska partiet, men
preskriberades, så snart furst Stirbey kom till
makten. Sedan han efter furst Kusas statsstreck
(1864) återkommit, blef han af denne utnämnd
till kultusminister, hvilket ämbete han innehade
tre månader. Död 1872. Såsom lyrisk skald
intager B. ett mycket framstående rum inom
den rumäniska literaturen. Hans dikter hafva
sedan 1852 flere gånger blifvit utgifna under
olika titlar, såsom Cantice si plangeri, Cantarea
Romaniei, Melodii romane o. s. v. Dessutom
skref han romanen Manilu, i hvilken han skarpt
gisslade den gamla bojariska adelns förderf.
Bolivar, en af de förbundsstater, som bilda
republiken Columbia i Syd-Amerika. Arealen
omkr. 55,000 qv.-kilom. (99 qv.-mil). 247,100
innev. (1871), hvilka lefva af handel och
åkerbruk. Hufvudstad: Cartagena. B. har sitt
namn efter S. Bolivar.
Bolivar, Simon, Syd-Amerikas befriare,
föddes i Caracas (Venezuela) d. 24 Juli 1783,
studerade lagfarenhet i Madrid samt utbildade sig
ytterligare vid Frankrikes och Englands
förnämsta universitet. 1811 deltog han, under
Miranda, i Venezuelas uppror mot Spanien, och
1812 uppträdde han sjelf som resningens ledare.
Efter flere lyckliga fäktningar helsades han af
sin här som Venezuelas befriare, och i Jan. 1814
uppdrog nationalförsamligen åt honom den
högsta både civila och militära makten. Men
krigslyckan vände sig snart, och B. led under några
år den ena svåra förlusten efter den andra.
Slutligen begaf han sig till Haiti, samlade der
sina biltoge landsmän och förde dem i Dec.
1816 till ön Margarita, dit han sammankallade
kongressen och der han proklamerade slafveriets
upphörande. Småningom vann han derefter allt
större fördelar öfver fienden, och 1819 förenade
sig Nya Granada, Venezuela och Ecuador till
en sjelfständig republikansk stat under namnet
Columbia, till hvars president B. enhälligt
valdes. 1820, då kriget med Spanien fortsattes,
slog B. den spanske generalen Murillo vid
Boyaca. 1821 intog han Maracaibo, och s. å.
vann han en afgörande seger vid Carabobo.
Puerto Cabello och Panamá kungjorde derefter
sin frihet, och de spanske trupperna lemnade
sedan helt och hållet den nordlige delen af
Syd-Amerika. 1822 tågade B. till Perus
bistånd, besegrade spaniorerna vid Pichincha och
höll sitt högtidliga intåg i Lima. Det befriade
landet delade sig derefter i två republiker, Peru
och Bolivia (uppkalladt efter B.). 1823 blefvo
republikerna Columbia, Peru, Chile, Buenos
Ayres, Rio de la Plata och Mejico erkända af
Förenta staterna och Stor-Britannien. Då
rojalisterna 1824 åter sökte tillvälla sig makten i
Peru och Bolivia, uppträdde B. å nyo samt
befäste, i synnerhet genom sin egen seger vid
Junin (d. 5 Aug.) och general Le Sucres vid
Ayacucho (d. 9 Dec.), de nye staternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
