Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonald, Louis Gabriel Ambroise, vicomte de - Bonald, Louis Jacques Maurice - Bona officia, Lat., "goda tjenster". Jfr Officium - Bonaparte l. Buonaparte - Bonaparte, Josef - Bonaparte, Napoleon - Bonaparte, Lucien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aflägga trohetsed åt den nya dynastien och
förlorade derför sin pärsvärdighet. Död 1840. B.
lefde helt och hållet i medeltidens idéer samt
var en fiende till allt politiskt och socialt
framåtskridande. Hans förnämsta arbeten äro
Théorie du pouvoir politique et religieux (1796,
2:dra uppl. 1854), hvilket framställer en på
teokratiska grundvalar hvilande monarki såsom
idealet för en styrelseform, och Législation
primitive etc. (1802, 5:te uppl. 1857). Hans samlade
arbeten utkommo 1859.
Bonald [båna’l], Louis Jacques Maurice,
fransk prelat, f. 1787, blef 1839 ärkebiskop i
Lyon och 1841 kardinal. Han var en af
ultramontanismens ifrigaste förkämpar och yttrade
sig i tal och skrift på det bittraste sätt mot
lekmannaundervisningen. Efter statskuppen d. 2
Dec. 1851 blef han senator. Död 1870.
Bona officia, Lat., "goda tjenster". Jfr
Officium.
Bonaparte [-pa’rt] l. Buonaparte, gammal
italiensk slägt, ur hvilken Napoleonidernas
dynasti utgick. Slägtens ursprung är okändt. I
15:de årh. slog en genuesisk gren af familjen
sig ned på ön Korsika. Vid midten af 18:de
årh. representerades denne gren af trenne
hufvudmän, bland hvilka den ene var Carlo
Maria B., f. 1746 i Ajaccio, der häri verkade som
advokat. Han tog en liflig del i Paolis strid
för Korsikas sjelfständighet, men slöt sig sedan
till fransmännen, hvilket hade till följd, att han
utnämndes till assessor i Ajaccio och insattes i
de korsikanske notablernas råd. Han dog 1785.
Hans hustru, Laetitia Ramolino, f. 1750 i
Ajaccio, var ryktbar för sin majestätiska
skönhet och sitt mod. Hon åtföljde sin man i
Paolis fälttåg och emigrerade 1793 med sin familj
till Marseille, der hon en tid lefde i stort
armod. När hennes son Napoleon blifvit förste
konsul, flyttade hon till Paris och fick vid
kejsaredömets upprättande titeln "madame mère". Hon
gjorde sig känd för en stor välgörenhet och
utöfvade städse ett helsosamt inflytande på sin
hetlefrade familj. Efter slaget vid Waterloo
bosatte hon sig i Rom, der hon dog 1836. Hon
var moder till tretton barn, af hvilka de åtta,
som öfverlefde sin fader, äro historiskt bekanta.
Dessa voro:
1. Josef B., född d. 7 Jan. 1768 på
Korsika, åtföljde som generalkommissarie sin
broder Napoleon, när denne 1795 blef general
öfver den italienska armén. 1797 blef han
medlem af de fem hundrades råd, och s. å.
utnämndes han till sändebud hos romerska hofvet. Vid
konsulatets upprättande blef han "conseiller
d’état" och användes i åtskilliga politiska värf. Så
ledde han år 1800 underhandlingarna med
Förenta staterna, afslöt 1801 freden i Luneville
och medverkade 1802 till fredsslutet i Amiens.
Under kriget med Tyskland 1805 stod han i
spetsen för regeringen i Frankrike. 1806 måste
han mot sin vilja mottaga befälet öfver den
armé, som sändes mot Neapel, och sedan
Ferdinand I s. å. blifvit fördrifven, blef Josef af
Napoleon tvingad att mottaga den neapolitanska
kronan. Han verkställde åtskilliga reformer i
detta rike, men hindrades dervid ofta af
Napoleon, hvilken betraktade Neapel endast som en
fransk provins och icke ville tillåta några andra
förändringar än sådana, som befäste hans egen
makt. Då neapolitanerna funno, att Josef var
endast en fransk ståthållare, intogos de af hat
till honom, och denna känsla gaf sig luft i en
mängd uppror. 1808 underrättade kejsaren sin
broder, att spanska tronen var ledig och att
han bestämt den åt honom. För J. fans intet
annat val än att lyda, och med dystra aningar
begaf han sig till Spanien. Till en början
tycktes allt gå väl, men redan innan det första årets
slut gaf sig missnöjet luft i en allmän resning
mot det franska väldet. Den nye konungen måste
tre gånger fly från Madrid, och efter
fransmännens nederlag vid Vittoria (1813) kunde han
med knapp nöd rädda sig till Frankrike. Under
1814 års stora kamp tjenstgjorde han som
generalståthållare i Frankrike och som
kejsarinnan-regentinnans rådgifvare. Såsom
innehafvare af dessa båda ämbeten tillstyrkte han 1814
Marmont att öfverlemna Paris åt de allierade.
Under Napoleons vistelse på Elba uppehöll J.
sig i Schweiz; men vid kejsarens återkomst till
Frankrike begaf han sig till Paris, der han
qvarstannade under de hundra dagarna. Efter
Napoleons tronafsägelse for han till Amerika, der
han under namn af grefve de Survilliers
bosatte sig i närheten af Filadelfia. Josef, som
alltid var tillgifven Napoleon I:s familj,
protesterade 1830 å sin brorson hertigens af
Reichstadt vägnar mot Ludvig Filips tronbestigning.
1841 fick han tillåtelse att vistas i Genua och
Florens, i hvilken senare stad han dog 1844.
Han var gift med Marie Julie Clary (f. 1777,
d. 1845), dotter af den rike köpmannen Clary
i Marseille och syster till Desideria, Karl XIV
Johans gemål. J. efterlemnade tvänne
döttrar, Zénaide Charlotte Julie B., f. 1801,
d. 1854, gift med Charles Lucien B., furste af
Canino, och Charlotte Napoléone B., f. 1805,
gift med Louis Napoleon B., som varit storhertig
af Berg, d. 1831.
2. Napoleon B., f. 1769, d. 1821. Se
Napoleon I.
3. Lucien B., furste af Canino, född d. 21
Mars 1775 i Ajaccio, var en ifrig revolutionär
och misstänktes efter Robespierres fall att hafva
varit en af dennes anhängare, hvilket likväl icke
var förhållandet. 1795 utnämndes han till
kommissarie vid nord-armén, men tog snart afsked.
1798 blef han medlem af de fem hundrades råd,
i hvilket han snart gjorde sig gällande som en
inflytelserik talare. Vid statskuppen d. 18
Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) var han
president i nämnda församling. Det var hans lugn
och mod, som på denne dag räddade Napoleon
från undergång. Han blef den förste
inrikesministern under konsulatet, men råkade för sina
republikanska åsigters skull i delo med
Napoleon och sändes 1800 som ambassadör till
Spanien. Sedan han omintetgjort Englands
inflytande vid hofvet och lyckats vinna spanska
konungaparet för Frankrike, återvände han till
Paris, der han tog verksam del i konkordatets
afslutande (1801) och hederslegionens instiftelse
(1802). S. å. inträdde han i tribunatet och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
