Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönderna i början af 1500-talet med vapen i
hand slå sig fram till socialt oberoende (se
Bondekrig). Deras mål vans icke, men dock
skönjdes efter reformationen tecken till en
förbättring i deras ställning. Det var först i
senare hälften af förra århundradet, och i
synnerhet efter franska revolutionen, som
emancipationen tog sin början på allvar:
lifegenskapen upphäfdes då i de fleste staterna, och med
den blefvo en mängd reala onera, som förr
utgått af jorden till någon "herre", borttagna
eller förklarade aflösliga. De fleste nyare lagar
hafva tillerkänt bonden full eganderätt till jord,
och alla tyska lands nya författningar hafva
lemnat honom politisk valrätt. – Slavenia
hade af gammalt både lifegna jordarbetare
(om lifegenskapen hos dem var inhemsk eller
ett lån från tyskarna, har varit en tvistefråga
mellan de båda nationaliteternas lärde) och fria
jordbrukare. Men såväl i Polen och Böhmen
som i Ryssland miste de smärre bland de senare
sin egendom och sin frihet genom uppkomsten
af en krigisk, privilegierad adelsklass. I
sistnämnda land fortforo likväl bönderna, om ock
i sjelfva verket mycket undertryckta af furstar
och adel, att enligt lag ega personlig frihet,
ända tills Boris Godunov (genom sina ukaser
1592–1601) fäste dem vid torfvan.
Lifegenskapen blef under den derpå följande tiden allt
hårdare. En ukas (1803) af Alexander I
skapade en klass af fria bönder, hvilkas antal
(1838 endast 73,000 män) dock i jämförelse
med den stora massan af folket var försvinnande
litet. Samme kejsare upphäfde några år senare
(1816–18) lifegenskapen i Östersjöprovinserna,
der Karl XI förgäfves sökt genomdrifva
böndernas befrielse från adelstvånget. Under Nikolai
regering vidtogos förberedande mått och steg
(genom ukaser 1842 och 1847) till lifegenskapens
upphäfvande i det öfriga Ryssland; men först
1861 fingo, genom Alexander II, bönderna
personlig frihet, hvarjämte de mot aflöslig
grundränta skulle erhålla jord af adeln.
Bonde kallades under Sveriges äldre
samhällsskick den frie jordinnehafvaren i motsats
till den frie man, som ej egde jord, och till
trälen. Bönderna kallades odalbönder, om de
med oinskränkt eganderätt (odalrätt) innehade
sin jord, allmänningsbönder, om de
upptagit hemman å allmänningarna, och
landbönder, om de innehade andras jord på lega
(arrende). Endast de två förstnämnda slagen af
bönder voro fullmyndiga statsborgare; de
sistnämnda voro i saknad af fullständiga politiska
rättigheter. Med tiden minskades de sjelfegande
böndernas antal: dels fick kyrkan mycket jord
under sig (hvilken hon brukade genom
arrendatorer, s. k. kyrkobönder), och dels blefvo
genom det adliga frälset (1280) de förmögnare
bönderna skilda från de öfrige ej allenast till
sättet för skatternas utgörande, utan äfven till
namnet (frälsemän eller hofmän). De sjelfegande
bönder, som icke genom tjenst "frälste" sin
jord, utan betalte skatt på samma sätt som förr,
fingo namnet skattebönder och bildade
kärnan i hvad man vanligen menar med
bondeståndet. Derigenom att skattejord fortfarande
drogs under såväl det andliga, som det adliga
frälset – adelns landbönder kallades
frälsebönder – minskades antalet af skattebönder
allt mer, och i samma mån försämrades deras
ekonomiska ställning, enär staten för fyllande af
sina behof var hänvisad hufvudsakligen till dem.
En skenbar likhet mellan afrad (arrende) och
skatt gjorde slutligen, att t. o. m. deras
eganderätt till jorden sattes i tvifvel, och det förbjöds
dem (hufvudsakligast af statsekonomiska skäl) att
innehafva mera jord, än de sjelfve kunde bruka.
1437 tog kronan hälften af deras landboars
afrad för sin räkning. Gustaf Vasa tog den
hel och hållen, frånkände dessutom bönderna
all eganderätt till deras jord (hvilken han
påstod tillhöra kronan) och ställde dem således
på samma linie som åboarna på kronohemmanen,
kronobönderna ("crono landboa"). Det låg
dock i detta konung Gustafs höghetsanspråk –
om än exempel ej saknas på att skattebönder
vräktes från sina hemman – mindre fara för
bondens ekonomiska sjelfständighet än i
länssystemet och i den under 1500- och 1600-talen
uppdrifna försäljningen till adeln af kronans
jord och hennes ränte-rätt till skattehemman:
år 1566 lågo omkr. 15 % af rikets
sammanlagda mantal under frälset, men 1652 hade
denna siffra stigit till 40 %, och lägges dertill
den till ungefär samma procentsiffra uppgående
mängden af de skatte- och krono-hemman, hvilka
bildade förläningarna och hvilkas innehafvare,
hvad deras egendomsrätt vidkommer, befunno
sig i svåra trångmål samt betraktades nästan
som adelns landbönder och trycktes af
dagsverken, så visar det sig, att bondeståndets
ställning hade blifvit mycket försämrad. Karl XI:s
reduktion och envälde räddade detta stånd
genom att nedslå adelns makt; men
skatteböndernas odalrätt blef ej i lag till fullo erkänd förrän
under Gustaf III, hvilken 1789 förklarade dem
"ega öfver skattehemmanet uti allt lika och
orubblig egande- och lika fri dispositions-rätt
som frälseman öfver frälsehemman". Samma år
fingo bönderna rätt att besitta frälsegods af
lägre natur; 1809 medgafs dem att besitta
frälsegods af hvad natur som hälst, och derigenom
blef möjligheten allt större till ökande af de
sjelfegande böndernas antal.
Den demokratiska förbundsförfattning, som
var Sveriges äldsta statsform, lade hela den
politiska makten i de sjelfegande böndernas
händer. Dessa bönder beslöto, på landskaps- och
häradstingen, i frågor, som rörde lagstiftning,
beskattning, lagskipning och förvaltning. Öfver
sig hade de endast den af dem valde konungen.
Vid sin sida hade de ingen täflande
samhällsklass. Men genom de inbördes krig, som togo
sin början på 1000-talet och fortgingo ända in
på 1200-talet, gled maktens tyngdpunkt
småningom öfver i de store jordagodsinnehafvarnas
händer, landskapens isolering och politiska
sjelfständighet trädde i skuggan för rikets enhet,
och den allt mer växande centralmakten stödde
sig på magnaterna. Dessa bestämde i rådet,
tillsammans med konungen, öfver de allmänna
ärendenas gång och upplyfte till herredagarna
mycket af de tingsmyndige böndernas lagstiftnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
