Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och beskattningsrätt. Bondenamnet, som förr
betydt allt, sjönk efter uppkomsten af
frälseståndet (1280) än mer i anseende och kom att
omfatta endast de mindre jordegarna och
jordbrukarna. Inom kommunerna hade bondenamnets
bärare visserligen störste delen af sina gamla
rättigheter i behåll, ehuru de äfven här måste
maka åt sig för frälset; men vid rådplägningarna
öfver statens angelägenheter infordrades ej
deras röst. Det heter visserligen, att ombud för
bönderna kallats till herredagar 1319 och 1359;
men lika apokryfisk som kallelsen till det förra
riksmötet är, lika ovisst är det, om det senare
någonsin kom till stånd. Först med den af
Engelbrekt ledda resningen, hvilken var en
protest mot såväl magnaternas egenmyndighet som
utlänningarnas förvaltningstyranni, blefvo
bönderna åter en makt af politisk betydelse. De
ingrepo – om ock vanligen snarare ledda än
sjelfständigt verkande – genom sina på
primärförsamlingarna fattade beslut, som ofta med
vapen sattes i verkställighet, omedelbart och
bestämmande i händelsernas gång, och de
började vid denna tid (1435) att få sända
representanter till herredagen. Deras deltagande i
riksmötena var i förstone dock endast tillfälligt
och sparsamt – det påkallades företrädesvis
vid val af statens öfverhufvud –, men vann i
stadga och betydelse under det orofyllda
1500-talet, då det nationella oberoendet och den
nyskapade konungamakten hvilade på böndernas
axlar, samt blef så mycket oafvisligare, ju mer
riksdagens egen kompetens vidgades på
kommunernas bekostnad. Det var dock först
genom 1617 års riksdagsordning, som böndernas
närvaro vid riksdag blef bestämd i lag.
Derigenom erkändes de såsom ett riksstånd och
skulle, såsom det föreskrefs, öfverlägga på en
kammare för sig sjelfva, men för öfrigt lagfästes
icke sättet för utöfvandet af deras riksdagsrätt.
I regeln hade de representerats häradsvis, men
ombudens antal och valformen hade vexlat.
Frågan om antalet afgjordes genom 1634 års
"regeringsform", som föreskref, att ett ombud skulle
utses för hvart (eller i vissa fall för flere) härad.
1680 stadgades det ända till 1866 gällande
valsättet, som bestod deri att representanten utsågs
af bönderna sjelfva (förut hade än bönderna,
än fogdarna, än häradshöfding och nämnd valt
"herredagsmän"). Kommittenterna underhöllo
sitt ombud vid riksdagen. Att bönderna, trots
sin riksdagsrätt, icke ansågos så politiskt mogna
som de tre öfriga stånden, visade sig deh
deraf att de ej kallades till de s. k.
utskottsriksdagar, hvilka under 1600-talet (den siste
1658) förekommo vid sidan af de allmänne
riksdagarna, och dels deraf att bondeståndet endast
undantagsvis representerades i det sekreta
(hemliga) utskott, hvilket i synnerhet under den s. k.
frihetstiden var så myndigt, och saknade plats
i den ständernas deputation, som under nämnda
tid bestämde i fråga om riksråds tillsättande.
1789 års revolution gaf dem rum i hemliga
utskottet. – Bondeståndet vidmakthöll segt sin
"renhet". Det var skattehemmansegarnas och
kronojordsinnehafvarnas stånd, men framför allt
de besutne jordbruksarbetarnas, och det uteslöt
från sig icke endast sådana skattehemmansegare
och kronojordsinnehafvare, som verkligen
tillhörde, utan äfven sådana, som hade tillhört
något af de andra stånden eller stått i statens
tjenst. Sedan bönderna fått rätt att besitta
frälsejord, gåfvo de (1834) frälsehemmans- och
(1844) säteri-egare representationsrätt inom sitt
stånd, dock med ofvannämnda inskränkningar.
Genom 1866 års riksdagsordning förlorade
bönderna rätten att särskildt representeras vid
riksdagen och upphörde derigenom att vara ett
riksstånd. – Bondeståndet kallades i officiella
handlingar det "hedervärda ståndet".
De svenske bönderna hafva segt hållit fast vid
gamla vanor och föreställningar, ej allenast när
det gällt hemlifvet och dermed sammanhängande
seder och bruk, utan äfven i sådana saker, der
ändring skulle kunnat bereda vinst eller
trefnad. "Emedan det varit så i fars och farfars
tid", har bonden svårt att slita sig ifrån t. ex.
det gamla sättet för jordens skötande; säkerligen
har också bristen på tillräckligt stort rörligt
kapital afhållit honom från att experimentera.
Den svenske bonden är fyndig och har godt
förstånd, men har varit i saknad af den bildning,
som kunnat öfvertyga honom om det nyas
fördelar. Men den friska kulturström, som genom
ett utveckladt samfärdsväsende och tidens
"populariserande" riktning ledts och ledes ut öfver
landsbygden, sköljer bort alltmer af det
århundraden gamla damm, som legat öfver bondens lif.
Bibeln, katekesen, psalmboken och almanackan
utgjorde intill senare tider hela hans bibliotek.
Skolundervisningen var i hög grad torftig. Nu
finnes ingen enda socken, som ej har en eller
flere skolor, dit föräldrarna måste skicka sina
barn och der undervisning meddelas ej allenast
uti innanläsning, kristendom, räkning och
skrifning, utan äfven i historia, geografi, naturlära
m. m. På senaste tiden hafva äfven uppstått
s. k. "folkhögskolor", afsedda för personer,
som kommit till mognare ålder, och med syfte
att bibringa en allmänt medborgerlig bildning.
Tidningar och tidskrifter hafva sökt sig väg
till bondgårdarna, der till följd deraf dagens
politiska, sociala, ekonomiska och religiösa
frågor väcka större deltagande. Landtbruksskolor
bereda väg för ett allt ändamålsenligare
jordbruk. Flertalet af Sveriges jordegare (som 1870
utgjorde ett antal af 212,694) utgöres af bönder.
Deras jordlotter äro i allmänhet små. Bland
de 356,782 till ett värde af 1,778,264,387 kr.
taxerade jordbruksfastigheter, som 1874 funnos
i landet, understego 301,184 (tillsammans
taxerade till 779,332,756 kr.) i värde 8,000 kr., och
51,633 (tillsammans taxerade till 735,675,095 kr.)
vexlade i värde mellan 8,000 och 30,000 kr.
Bönderna bilda hufvudmassan bland egarna till
dessa små fastigheter, som utgöra omkr. 80 % af
hela antalet. Deras ekonomiska ställning –
oafsedt de på jorden hvilande onera och en ganska
omfattande hypotisering – kan således ej anses
vara öfver måttan god och tyckes genom
framtida jord-delningar skola blifva bekymmersam.
Lagstiftningen har dock förebyggt möjligheten
af en till ytterlighet drifven hemmansklyfning.
Bönderna låta ej gerna jord gå ur slägten. Finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
