Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bondekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällade sig de smärre städerna till bönderna,
der och hvar äfven de större (Mainz, Würzburg
m. fl.), medan andra (såsom Strassburg, Ulm,
Nürnberg) med våld tvungos att gå böndernas
ärenden. Adel och furstar stodo i början
kraftlösa mot det plötsligt framsprungna våldet och
funno mångenstädes för klokast att gå in på
de "tolf artiklarna", ja flere adelsmän trädde,
mer eller mindre gerna, i spetsen för massorna,
såsom den ryktbare Götz von Berlichingen,
hvilken dock önskade "hällre ligga i det värsta
torn i Turkiet" än vara böndernas fältherre,
samt den entusiastiske Florian Geier, anförare
för den "svarta skaran". Der bönderna mötte
motstånd eller träffade på alltför hatade
herremän, utgöts blod utan försköning; brinnande
slott och kloster, sköfling och allt slags oordning
antydde de vilda skarornas väg. Heilbronn blef
upprorets medelpunkt, och der utarbetades ett
förslag till ändring af rikets författning.
Framför allt var det de andliga godsens
sekularisation och kejsaremaktens utvidgning på furstarnas
bekostnad, som yrkades i detta författningsutkast,
hvilket derjämte föreskref skatternas aflyftande,
enhet i mynt och vigt o. s. v. Men
samhällsomdanarna voro ej eniga och snabba i sina
företag, hvilket gjorde, att furstar och adel kunde
hemta sig och med förenade krafter angripa
dem. I Würtemberg blef upproret stäfjadt af
Truchsess von Waldburg, som tillfogade
bönderna flere nederlag – det känbaraste (d. 2
Maj) vid Sindelfingen (s. v. om Stuttgart), der
9,000 af dem lära hafva stupat. Afgörande för
hela kriget var den seger de förenade furstarna
af Hessen och Sachsen (d. 15 Maj) vunno
öfver Münzer och hans folk på höjderna vid
Frankenhausen (stad i Schwarzburg-Rudolstadt).
5,000 man stannade på platsen, och Münzer blef
afrättad. Samtidigt kufvade hertigen af
Lothringen och kurfursten af Pfalz upproret i
Elsass; vid Saverne (n. v. om Strassburg)
nedmejades 17,000 bönder, som gifvit sig. I
Westfalen fortforo oroligheterna något längre; i
Tyrolen och Salzburg dämpades de först året derpå.
På kriget följde en efterräkning, som med
gräsliga straff drabbade både bönder och städer; i
Kitzingen utstuckos ögonen på 57 borgare.
Kriget hade kostat omkr. 150,000 menniskor lifvet,
och långt ifrån att förbättra hade det på de
flesta hållen förvärrat böndernas ställning.
I Ungern rasade ett fruktansvärdt bondekrig
1513–14. Bakacs hade predikat ett korståg
mot turkarna, men korstågshären, som bestod
af bönder och löst folk samt uppgick till omkr.
60,000 man, vände sig i stället, under Georg
Dosas (Szekelys) anförande, mot adeln.
Bönderna hade till en början framgång: republiken
proklamerades och folkets suveränitet
predikades. Men 1514 blef Dosa slagen af Johan af
Zapolya, voivod af Siebenbürgen, och hans
skaror skingrades.
I Schweiz uppkommo under 1500- och
1600-talen flere resningar såsom, följder af den
tillbakasatta ställning, hvari de gamla kantonerna
och städerna höllo de eröfrade landskapens
bönder. Den största resningen skedde 1653, då
bönderna i Luzern, Bern, Solothurn och Basel
grepo till vapen – närmast med anledning af
en myntförsämring – för att skaffa sig ökade
rättigheter. Fastän af olika
religionsbekännelser – protestanter och katoliker – visade de
i detta troskrigens tidehvarf mycken enighet,
rådslogo på gemensamma folkförsamlingar och
handlade under samma ledning. En ung bonde,
Nikolaus Leuenberger från Bern, utöfvade den
högsta myndigheten. Dessa bönder skredo till
belägring af städerna Bern och Luzern, men
hade ingen framgång och blefvo snart slagna
i flere träffningar, hvarefter upprorets
hufvudmän halshöggos.
I Danmark hade bönderna flere gånger
under medeltidens lopp stått under vapen (1086
mot Knut den helige, 1138–41 mot Erik Lam,
1180–82 mot ärkebiskop Absalon, 1310–13
mot Erik Menved); men dessa resningar skedde
icke mot någon gynnad och förtryckande
samhällsklass och saknade således karakteren af
bondekrig i vanlig mening. Det första
egentliga bondekriget utbröt om våren 1440 på
Jylland, då bönderna från halföns nordligaste
trakter (Vendsyssel, Mors och Ty) samlade sig till
ett antal af 25,000 man för att öfverfalla adeln,
som, deraf att adelsväldet blifvit så lyckligt
genomfördt på öarna, lockats att spela herrar
öfver den jylländske allmogen. Bondehären tog
riksrådet Henrik Tagesen till anförare och
ryckte ned mot Liimfjorden, stack Aggersborgs
kungsgård i brand och slog adeln (d. 12 Maj).
Några herremän, hvilka hade namn om sig att
vara de värste "bondplågarna", halshöggos.
Konung Kristoffer ställde sig då i spetsen för adeln
och ryckte emot bönderna. Men då han icke
djerfdes angripa dem samlade, lät han med löftet
om sin vänskap locka en del af dem att draga
hem igen samt öfverföll de qvarblifne, hvilka
han besegrade i en förtviflad strid (d. 15 Juni).
Henrik Tagesen togs till fånga och blef
sedermera steglad, men de öfrige, som kommit
undan med lifvet, fingo behålla det mot ökade
bördor – så tunga, att mången måste gå från
gård och grund; de måste utgöra fullständig
tionde, mot hvars införande de kämpat ända
ifrån slutet af 1000-talet. – Kristian II hade
vunnit böndernas tillgifvenhet genom en för
dem ömmande lagstiftning. När han (1523)
måste fly från land och rike, reste sig bönderna
på ett och annat ställe, liksom Malmös och
Köpenhamns borgare, mot den af adeln valde
konungen, Fredrik I. Efter dennes död (1533)
reste sig bönder och borgare, understödda af
lybeckarna, till förmån för den fångne Kristian II
och för att vinna en smula oberoende af de
privilegierade stånden. Nu uppstod den s. k.
grefvefejden. Jylland var äfven den gången
det egentliga bondekrigets härd. Bönderna, som
uppviglades och anfördes af en viss Klement,
kallad skeppar Klement, slogo (d. 26 Okt.
1534) adelshären vid Svenstrup (s. v. om
Ålborg) och blefvo herrar öfver större delen af
norra Jylland. Men från Holstein kom Johan
Rantzau adeln till hjelp, innestängde bönderna i
Ålborg, som stormades, och anställde bland dem
ett fruktansvärdt blodbad (d. 28 Dec. s. å.);
både män och qvinnor höggos ned. Derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
