Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borg, Ossian Edmund - Borg, Karl Gustaf - Borgaard, Albert - Borganäs - Borgare - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just, 1839, i begrepp att aflägga medicine
kandidat-examen, då faderns död afbröt hans
studier. S. å. utnämndes han till direktor och
förste lärare vid Institutet för döfstumma och
blinda, hvilken befattning han innehade till
1875. Med outtröttligt nit och stor
menniskokärlek fortsatte han sin faders verk. B., som
företagit flere resor för att studera
undervisningsmetoderna i främmande land, har uppfunnit och
förbättrat flere mekaniska hjelpmedel och
lärometoder. Sedan 1875 är han af staten
pensionerad, men biträder vid det af honom
bildade lärareseminariet vid Manilla institut samt
egnar sig dessutom åt döfstummas och blindas
undervisning, labiologi och botande af
stamning m. m.
Borg, Karl Gustaf, finsk elementarlärare
och bankman, född 1823, har i mycket
betydlig mån medverkat till finska språkets
användning såsom läroämne i skolorna derigenom att
han utan ersättning meddelade undervisning i
detta ämne i Helsingfors lyceum (från 1855)
och senare vid fruntimmersskolan i samme stad
(1857–65). Såsom translator (sedan 1857) vid
senaten har han utöfvat ett betydande
inflytande på finskans utbildning till lag- och
ämbetsspråk. I egenskap af tolk i ständerutskottet
1862 samt i bondeståndet under 1863–64, 1867
och 1872 års landtdagar medverkade han, genom
att förträffligt återgifva yttrandena från det ena
språket till det andra, i synnerligen hög grad
till lindrande af språkdualismens olägenheter i
dessa församlingar. 1867 valdes han af
bondeståndet till bankfullmäktig, och 1872 blef han
återvald till denna befattning. 1875 utnämndes
han till direktör i det då upprättade
Statskontoret. B. har äfven på ett särdeles
förtjenstfullt sätt till svenskan öfverflytiat åtskilliga
stycken af Kalevala. R. C.
Borgaard [-går], Albert, dansk krigare, f.
1659, d. 1751, stred under Wiens belägring
1683 mot turkarna, var sedan i krigstjenst hos
åtskilliga furstar och ingick 1692 i engelska
armén, fastän Ludvig XIV samtidigt erbjöd
honom en kaptensfullmakt. Under spanska
successionskriget (1701–14) utmärkte han sig
mycket, och 1727 befordrades han till engelsk
general. C. R.
Borganäs, fordom ett fäste på en holme i
Dalelfven, å Hushagens egor i Stora Tuna
socken i Dalarna, förstördes af Engelbrekt
Engelbrektsson och hans dalkarlar midsommardagen
1434. Ruinerna blottades och borttogos, när
Bergslagsbanan anlades.
Borgare är i egentligaste mening den, som
på grund af burskap idkar handel eller näring
i en stad. Vanligen menar man dock med
borgare en person, som för egen räkning drifver
handel eller handtverk, och stundom betecknas
med detta namn stadsinnevånare i allmänhet.
Borgare. Stadslif var främmande för
germanerna. De tyske städerna uppväxte på platser,
der förut romerska kolonier funnits, eller
framkallades af nya behof, i synnerhet behofvet af
skydd mot de vilda grannfolkens infall under
8:de årh. Innebyggarna i de äldste städerna,
hvilka i rättsligt afseende ej voro skilda från
landsbygden, hade intet annat gemensamt med
hvarandra än platsen: der bodde om hvarandra
andliga och verldsliga furstar, adelsmän,
tjenstemän, jord- och husegare, fria och lifegna
handtverkare o. s. v. Men samboendet födde
sammanslutning, och allt ifrån 10:de årh.
utvecklades en ny, till intressen och lagar från förut
befintliga stånd skild korporation,
borgareståndet. Namnet borgare (T. bürger, af burg, borg)
betecknade de personer, som voro befogade att
deltaga i stadens styrelse. De äldste borgarena
(altbürger, geschlechter, patricier m. fl.)
voro fastighetsegarna, de större handels- och
fabriks-idkarna, riddarna och tjenstemännen.
Städernas äldsta styrelse var monarkisk och
utöfvades af någon herre (vanl. en biskop eller
abbot); det blef nu dessa borgares sträfvan att
göra staden så mycket som möjligt oberoende
af denne herre. Detta arbete försiggick under
1100-talet. Emellertid hade handeln tagit en
rask fart och skapat en rik och ansedd
handelskår, hvars deltagande i stadens styrelse blef
oafvisligt. Under 1200-talet upphörde
"slägternas", "patriciernas", ärftliga rätt att
uteslutande förfoga öfver rådsplatserna, och de
köpmän, som ej förut haft plats i borgarenas krets,
inträdde deri. Än mer vidgades denne krets,
då äfven handtverkarna, ehuru först efter långa
och stormiga strider, under förra hälften af
1300-talet upptogos i densamma. Störste delen
af handtverkarna hade ursprungligen varit
lifegna, med sina herrars tillåtelse slagit sig ned
i staden och der blifvit fria, ty, såsom det heter
i de fleste stadslagar från denna tid, "stadens
luft gör fri". Denna städernas sjelftagna asylrätt
drog i mängd skyddsökande inom och fiender
emot deras murar. Adeln återfordrade
nämligen med vapen sina förlupna underhafvande.
Borgareståndet, jämnårigt med feodaladeln, var,
ehuru inom sig oftast aristokratiskt, en
demokratisk motvigt mot aristokratien. Starka
genom handel och industri, som skapade rikedom
och gynnade en högre andlig kultur, vunno
städerna, med våld eller penningar eller på grund
af furstars adelsfientliga politik, icke endast
kommunal sjelfstyrelse, utan äfven politiskt
oberoende. Somliga af dem (die reichsstädte) blefvo
sjelfständiga republiker, hvilkas representanter
suto på riksdagarna sida om sida med herrar
och furstar, andra (die landtstädte) hunno ej
slita sig alldeles lösa från förbindelsen med
fursten i den landsdel, der de lågo, men njöto
adelsmäns frihet att först efter eget
medgifvande, på landtdagarna, läggas under ny lag
eller skatt. Städernas maktperiod sträckte sig
från 1300-talet till 1600-talet. Trettioåriga kriget
förstörde deras välstånd och den oinskränkta
furstemakten drog dem under sig. Visserligen
tillförsäkrade westfaliska freden (1648)
sjelfständighet åt de riksstäder, som då funnos, men
dessas antal minskades genom senare
hvälfningar, och numera återstå endast tre fria
riksstäder (Hamburg, Lübeck och Bremen), hvilka
ingått som medlemmar i det nya Tyska riket.
De engelske städernas borgare (burgesses,
citizens, townsmen) stodo efter den normandiska
eröfringen (1066) i beroende af konungen eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
