Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon länsherre, hvilka voro de rätte egarna
till stadens grund och åbyggnader och hvilka
styrde genom sina fogdar samt pålade skatter
efter behag. Men genom frihetsbref (kartor)
fingo innevånarna i den ene staden efter den
andre – i synnerhet från Johans utan land
regeringstid (1199–1216) – evärdelig rätt till
besittning af jorden (fee-farm) och till
sjelfstyrelse samt egen jurisdiktion. Dessa
rättigheter tillföllo dock icke borgarena i gemen,
utan stannade hos de tidigt uppkomna "gillena",
eller föreningarna mellan förmögnare borgare.
Visserligen måste gillena sedermera dela med
sig af sina förmåner åt de efter dem bildade
handtverksskråen och åt småborgarena, hvilkas
antal blef allt större; men sjelfva styrelsen kom
fortfarande att ligga i händerna på en oligarki,
ett herskande fåtal (governing body). Först
genom 1835 års "municipal corporations act"
öfvergick stadsstyrelsen till fullmäktige, som
utses genom allmänna val. Likaledes har
borgarenas politiska betydelse först på senaste
tider vunnit någon styrka. Visserligen kallades
redan 1264 från några städer representanter till
parlamentet; men enär dessa representanter
snarare voro ombud för den herskande "cliquen"
än för borgarena i allmänhet, och enär
representationsrätten ej utsträcktes till alla städer
och ej ens – förrän senare – stadgades för ett
visst antal, utan berodde på de styrandes
godtycke, så blef borgarenas politiska betydelse i
det stora hela ganska ringa. Det blef icke
bättre, sedan representationsrätten blifvit fäst
vid vissa städer, ty medan många af dessa –
och det redan tidigt – nedsjönko till en
obetydlighet eller rent af försvunne från jorden
(jfr Borough) eller gingo som arfgods inom
några familjer, uppstodo nya, betydande städer,
hvilka saknade ifrågavarande rätt. Från 1673
till 1832 fick ingen ny stad denne rätt, men
genom reformbillen sistnämnda år fråntogs
representationsrätten 56 "rotten boroughs" och gafs
i stället åt flere stora städer, som varit den
förutan, hvarjämte representantantalet mer jämkades
efter folkmängden, på samma gång som valrätten
utsträcktes till ett större antal borgare. Genom
dessa omständigheter i förening bröts
aristokratiens dessförinnan allsmäktiga inflytande på
valen, och underhuset öppnades för ett
borgerligt element af förut ej anad styrka. Städernas
representanter utgöra f. n. (1877) 8/13 af
underhusets alla ledamöter. Många stora städer äro
dock ännu orepresenterade, och platserna i
underhuset äro långt ifrån rättvist fördelade på
de representerade städerna.
I Frankrike är uppkomsten af ett fritt
borgarestånd att datera från 1100- och 1200-talen, då
städernas innevånare (les bourgeois) begynte
lösa sig från beroendet af feodaladeln och skaffa
sig politiska och sociala rättigheter. Men på
samma gång som de med kronans hjelp gjorde
detta, banades vägen för en absolut
konungamakt, hvilken i sin ordning (från slutet af
1300-talet) gjorde borgarenas myndighet allt svagare.
Dessas representanter vid riksdagarna, och äfven
borgerskapet sjelf, kallades "le tiers état" (det
tredje ståndet), men svällde med tiden ut så,
att det blef "nationen, på adel och prester när".
Det tredje ståndet vann sin seger i den stora
revolutionen 1789, då alla särskilda stånd
upphäfdes.
I Danmark uppstodo de äldste städerna
vanligen vid någon befästning, borg. Innevånarna,
eller borgarena, hade ursprungligen sjelfva om
hand stadens styrelse och egde rätt att göra
förordningar för sammanlefnaden derstädes. De
blefvo tidigt nog (1250) kallade att som ett
särskildt stånd – vid sidan af adel, prester och
bönder – möta vid riksdagarna. Vid dessa
skaffade de sig åtskilliga privilegier,
företrädesvis i fråga om handel och handtverk. Men
allt som adelns och presternas makt steg, sjönk
borgarenas politiska inflytande, och med detta
deras förmåga att skydda privilegierna, hvilka
(på bekostnad af städernas välmåga) kringskuros
till de bägge nämnde klassernas förmån. Till
den politiska betydelselösheten och ekonomiska
svagheten sällade sig förlusten af rätt till
kommunal sjelfstyrelse. Mot medeltidens slut och
under första årh. efter reformationen var
borgarenas beroende af adeln i ständig tillväxt.
Men hämden kom 1660, då borgareståndet
hjelpte konung Fredrik III att knäcka
adelsväldet och införa en absolut konungamakt. Hvad
ståndet vann var ej politisk makt, ty med
författningens ändring och riksdagens afskaffande
upphörde borgarena att finnas till som riksstånd;
men deras rättsliga ställning i samhället vardt
tryggad och friare (genom "privilegierna" af
d. 24 Juni 1661). Borgarena voro till 1849
befriade från värnepligtsskyldighet och hade till
1862 uteslutande rätt till idkande af vissa
näringar. På 1830-talet började de åter få rätt till
deltagande i stadsstyrelsen, hvilken numera helt
och hållet öfvergått i deras händer och ordnats
genom lagen af d. 26 Maj 1868. Enligt denne
lag ega borgarena, d. v. s. medlemmarna af
kommunen, att för 6 år utse (7–19)
stadsfullmäktige, de förr s. k.
borgarerepresentanterna, nu byrådet, hvilket under
ordförandeskap af en af konungen utnämnd borgmester,
eller (som han oftare kallas) byfoged, eger
bevillningsrätt och besluter i kommunens alla
angelägenheter. I Köpenhamn äro förhållandena
ordnade något annorlunda.
I Sverige hade städerna – sådana funnos
der redan under sagoåldern – ej såsom de
fleste af Tysklands städer, våldet och
oordningen, utan ordningen och lugnet, att tacka
för sitt upphof. De uppväxte på platser, der
menniskor samlades till köpenskap och
varuutbyte – något som intygas deraf att de
ursprungligen kallades köpstäder, och af den
omständigheten att ordet köping ingår i flere
af våra äldste städers namn (Linköping,
Jönköping m. fl.). Länge voro städerna, hvilkas
innevånare kallades byamän eller
köpstadsmän, inga från landkommunerna afsöndrade
samhällen; det var först när den tilltagande
folkmängden föranledde särskilda bestämmelser
för sammanlefnaden, som de (antagligen under
1100-talet) började skilja sig från dessa. I
början tillämpades likväl i dem häradets lag, ehuru
med oundgängliga modifikationer. Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
