Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borga - Borgis, ett slags boktryckarestil. Se Bourgeois - Borgläger, krigsv. - Borgmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sin svåger, konungen af Navarra, med
hvilken han tågade till Kastilien, der han stupade
1507 under belägringen af slottet Vida. Det
är B., som af Macchiavelli skildras i boken
"Il principe", hvars beskrifning öfver blodbadet
i Sinigaglia är ett märkvärdigt aktstycke från
denna vilda tid. – 5. Lucrezia B., den
förres syster, f. 1480, skön, snillrik och
konstälskande, men – enligt sägnen – ett
moraliskt vidunder, gifte sig 1493 (vid tretton års
ålder) med Giovanni Sforza, och 1498, sedan
hennes fader upplöst detta äktenskap, med don
Alfonso, hertig af Biceglie – en naturlig son till
Alfonso II af Neapel. Samma år som hennes
sistnämnde make (1501) mördades af Cesare
B., ingick hon äktenskap med hertig Alfonso
af Ferrara, med hvilken hon hade tre söner.
Död 1520. De laster och brott, som i
århundraden tillvitats Lucrezia B., hafva af hennes
biografer i en senare tid, särskildt af Roscoe
och Gregorovius, bevisats vara mycket
öfverdrifna. – 6. Stefano B., kardinal och
konstvän, f. 1731, blef 1770 sekreterare vid
propagandan och 1789 kardinal. Under franska
ockupationen 1797 anförtrodde Pius VI honom
ledningen af Kyrkostatens alla angelägenheter.
Äfven Pius VII gaf honom vigtiga
administrativa uppdrag. B. åtföljde 1804 denne påfve
på resan till Frankrike, men dog under vägen,
i Lyon. Bland hans skrifter må nämnas Istoria
della città di Benevento (1763–69), hvilket
arbete förskaffade honom ett namn såsom
historieskrifvare och arkeolog, Monumento di papa
Giovanni XVI (1750) och Breve istoria
dell’antica città Tadino nell’ Umbria (1751).
Borgis, ett slags boktryckarestil. Se
Bourgeois.
Borgläger, krigsv., inkvartering af krigsfolk.
Under Gustaf I:s och hans söners styrelse var
det inom riket värfvade krigsfolket förlagdt i
borgläger på slott och kungsgårdar samt äfven
på prostgårdar och i städer. C. O. N.
Borgmästare. Liksom mycket annat i det
svenska stadsväsendet, blef genom hanseaterna
äfven borgmästareämbetet infördt från Tyskland
till Sverige. Enligt Bjärköa-rätten intog den
af konungen förordnade fogden eller fogaten
främsta rummet i stadens styrelse. Vid hans
sida stod ett af och bland stadens borgare valdt
"råd", hvars främste medlemmar utgjordes af
borgmästarna. Det tyckes dock, som om dessa
till en början icke utöfvade någon särskild
myndighet och att deras titel endast var ett slags
hederstitel för rådets äldste eller mest
framstående medlemmar, jämförlig med den intill
senare tid bibehållna benämningen
"häradsdomare" för den äldste ledamoten i häradets
nämnd. Enligt stadslagen skulle rådet bestå af
fyra borgmästare och tjugofyra rådmän. Dock
skulle endast två af de förre och tolf af de
senare hvart år tjenstgöra eller, såsom det hette,
"sitta för rätta". Till 1471 skulle halfva rådet
utgöras af tyskar. De städer, som icke bland
sina borgare hade tillgång på lämpliga personer
för en så stor rådspersonal, egde att inskränka
sig till ett mindre antal. Val af borgmästare
och rådmän skulle ega rum årligen åtta dagar
före S:t Valborgs dag, på hvilken de valde skulle
"lysas" och aflägga ed. Valrätten utöfvades af
de afträdande rådsledamöterna och torde hafva
inskränkt sig till rättigheten att i ämbetet
bekräfta dem, som voro i tur att inträda, och att
företaga möjligen behöfliga fyllnadsval.
Sedan fogatens deltagande i rättsskipning och
förvaltning under tidernas lopp allt mera
kommit ur bruk, och sedan hans myndighet blifvit
endast öfvervakande och verkställande, begynte
borgmästarna intaga en mera öfverordnad
ställning i förhållande till rådets öfrige ledamöter,
eller "rådet i gemen". Detta blef fallet, i
synnerhet sedan borgmästarna – från att, liksom
rådmännen, vara endast för viss tid valda
funktionärer – blifvit af konungen befullmäktigade
ämbetsmän med ganska vidsträckt myndighet
såsom ordförande i rådstufvurätterna och främste
handhafvare af de många olikartade bestyr, som
till följd af den tidens invecklade
näringslagstiftning ålågo städernas styrelser. Med den
ställning, som de sålunda intogo, följde
naturligtvis äfven, att de voro stadens sjelfskrifne
målsmän såväl inför konungen som på
riksdagarna. För de städer, som icke hade mer än
en borgmästare, fortfor det sistnämnda
förhållandet till d. 23 Aug. 1731. Stockholms
borgmästare ansågs ända till frihetstiden såsom
borgareståndets sjelfskrifne talman, ehuru
riksdagsordningen icke innehöll någon föreskrift derom.
Mot slutet af 1500-talet började konungarna
utfärda fullmakter för de af städernas
borgerskap valde borgmästarna, och genom flere
under 1600-talet utfärdade k. resolutioner på
städernas besvär hade städernas rätt att välja sina
borgmästare blifvit bekräftad. I 1720 års
regeringsform stadgades, att städernas borgerskap
skulle ega att föreslå tre personer, bland hvilka
konungen finge välja och befullmäktiga den han
funne skickligast. Denna bestämmelse har
sedermera förnyats vid flere tillfällen och
återfinnes äfven i 1809 års regeringsform (31 §),
endast med den förändring, att de tre personerna
skola vara "behörige" män.
Rättigheten att utan inblandning af stadens
öfrige innevånare välja borgmästare bibehöllo
städernas borgare ända till 1862–63 årens
riksdag, då rätt till deltagande i dessa val
tillerkändes jämväl de personer, som egde att
deltaga i val af riksdagsrepresentant inom
borgareståndet, hvilket i sammanhang med
representationsförändringen 1866 ytterligare utsträcktes
till städernas samtlige till deltagande i
riksdagsmannaval berättigade innevånare.
Men ej endast i fråga om valrätten, utan
äfven i fråga om valbarheten till
borgmästarebefattningarna visste ståndsintresset att göra sig
gällande. Genom d. 3 Dec. 1680 och d. 13
Juli 1719 utfärdade k. resolutioner på
städernas besvär stadgades nämligen, "för ståndens
olika intressens skull", att ingen adelsman fick
tagas till borgmästare, och denna förordning
upphäfdes icke förr än d. 8 Maj 1845, genom
en på ständernas begäran utfärdad k.
kungörelse.
Numera har, genom näringslagstiftningens
förenkling och den kommunala sjelfstyrelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
