Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borrmaskiner, bergsv. - Borrmussla, zool. - Borromeiska förbundet. Se Borromeo - Borromeiska öarna, en ögrupp i Lago Maggiore - Borrmeo, Carlo - Borrmini, Francesco - Borrow, George
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernstänger, bland hvilka den understa har
borrmejseln fäst vid sig. Stängerna sättas i upp-
och nedgående rörelse genom en vipparm, som
drifves af ånga. Borren kringvrides för hvarje
slag, och dess sänkning regleras med en skruf.
För petroleum-borrningarna i Amerika
användes den amerikanske linborren. Äfven den
utgöres af en i en lina hängande borrstång,
hvilken på midten har en så kallad länkstång
(bestående af två in i hvarandra löpande, lika långa
länkar) och således kan förlängas. Borren
sättes i rörelse genom en vipparm. När borren
lyftes, blir länkstången utsträckt till sin fulla
längd, och när den förre sedan går ned, träffar
mejseln först hålets botten och ger ett slag,
men omedelbart derpå hopskjutes länkstången,
hvarigenom ytterligare en stöt gifves åt borren.
Om denne dervid skulle fastna, tjenar
länkstången äfven till att lösrycka honom. Både stång-
och lin-borren måste stundom hissas upp, för
att man skall kunna rensa borrhålet, hvilket
sker med en sandpump, eller ett i änden med
en inåtgående ventil försedt rör af hålets
diameter. Detta rör nedhissas till bottnen och
sättes der i en hastig upp- och nedgående
rörelse. Borrgruset ingår då småningom genom
ventilen i sandpumpen, hvarpå denna upphissas.
Till undvikande af detta besvär konstruerade
först Fauvelle och sedan Mortensen
djupborrmaskiner, som grunda sig på principen af en stark
vattenström, hvilken pressas ned genom den
rörformiga borrstången. Vid sitt återgående uppåt
medför denne ström det lösborrade gruset.
Mortensens apparat har på senare tider mycket
användts i Sverige. För borrning af hål med
mycket stor diameter – 0,3–09 m. (1–3 f.)
och derutöfver – användas mera komplicerade
maskiner, hvilkas konstruktioner äro för
vidlyftiga att här beskrifvas. Bland nyare tiders
borrmaskiner är diamantborren den
förnämste. Den består af ett stålrör, i hvars kant
svarta diamanter äro fästa. Genom en
rörformig stång sättes denne borr i förbindelse
med en ångmaskin, som meddelar stången en
hastigt roterande rörelse. Diamanterna skära då
ut ur berget en cylinder, hvilken inpressas i
stången, som upphissas på lämpliga mellantider.
Derigenom erhållas mycket noggranna prof af
den bergart, hvari det borras – denna må vara
huru hård som hälst. På detta sätt kunna
mycket djupa hål göras, och dessutom kan
borren brukas ej allenast i lodrät, utan i nästan
hvilken ställning som hälst. Den är i grufvor
af stor nytta för undersökningar af
fyndighetens utsträckning m. m. Th. N-m.
Borrmussla, zool. och paleont., en
musslefamilj, hvars medlemmar borra gångar, somliga
i sand eller slam, andra i trä eller sten. Skalet
är tunt, men hårdt, utan lås, samt gapande både
framtill och baktill. Denna mussla är
klubbformig eller masklik och försedd med ett långt
andedrägtsrör, hvars bildning står i samband
med djurets lefnadssätt. De vigtigaste till denna
familj hörande slägtena äro Teredo,
skeppsmasken, och Pholas. De göra mycken skada
på fartyg, dammbyggnader m. m. De första
kända representanterna af familjen uppträda i
juraformationen. En särskild betydelse i
geologiskt afseende hafva borrmusslorna derigenom
att man af deras gångar, hvilka man ofta
finner långt ofvan den nuvarande vattenytan,
stundom kan draga säkra slutsatser angående det
forntida vattenståndet. G. L.
Borromeiska förbundet. Se Borromeo.
Borromeiska öarna, en ögrupp i Lago
Maggiore, midt emot Pallanza. De mest betydande
bland dem äro Isola bella och Isola
madre, med präktiga palats och anläggningar.
Borromeiska öarna tillhöra, sedan 13:de årh.,
familjen Borromeo.
Borromeo, Carlo, "den helige", italiensk
grefve och kardinal, f. 1538 i Arona, i närheten
af Lago Maggiore, promoverades 1559 till
doktor i Pavia och fick sedan af sin morbroder,
Pius IV, den ena höga värdigheten efter den
andra: blef kardinal, ärkebiskop af Milano m.
m., och beklädde dessutom åtskilliga
maktpåliggande verldsliga ämbeten. Slutligen blef han
upphöjd till storpenitentiär. B. främjade det
för påfvemakten lyckliga afslutandet af
kyrkomötet i Trident (1545–63). Sedermera
sammanfattade han i Catechismus romanus mötets
beslut, och 1565 höll han en synod i Milano
för deras praktiska tillämpning. De reformer,
som han genomfört i sitt stift, gjorde detta till
ett mönster för alla andra stift i Italien. Han
införde sträng tukt bland presterna, anskaffade
goda predikanter och hade omsorg om
innevånarnas välstånd och sedlighet. Men fastän
hans reformer voro goda, ådrog han sig för
deras skull mycket hat. Den spanske
ståthållaren i Milano förföljde honom, munkar och
prester skymfade honom, ja han blef t. o. m.
utsatt för ett mordförsök af en jesuit. 1570
upprättade B. "Collegium helveticum", som hade
till ändamål att utbilda goda prester för Schweiz,
hvars protektor han var. Genom stiftandet af
det s. k. "Gyllene borromeiska förbundet"
åstadkom han en förening mellan de sju katolska
kantonerna för gemensamt uppträdande till trons
försvar. B. dog 1584, högt aktad för sin rena
lefnad och sin manliga karakter, och
kanoniserades 1610. Den bästa upplagan af hans
skrifter utgafs 1747 af Sachs.
Borromini, Francesco, italiensk arkitekt
och bildhuggare, f. 1599 i Bissone, var under
Berninis ledning sysselsatt vid byggandet af
Peterskyrkan i Rom och uppförde dessutom i
nämnde stad bl. a. flere kyrkor för påfvens
räkning. Han åtnjöt under sin lifstid ett stort
rykte, och hans verk efterapades öfverallt. Det
oaktadt var hans afund mot Bernini så stark,
att hon slutligen ledde honom till sjelfmord,
1667 i Rom. B. gick längre än Bernini i
smaklöshet och dref barockstilen till en sådan
ytterlighet, att han knappt någonstädes tålde den
räta linien och upplöste alla former i det
vildaste bisarreri. Hans byggnader karakteriseras
derför af brutna gaflar, konkava fasader,
spiralformigt vridna tornspetsar o. d.
Borrow [bå’rrå], George, engelsk filolog, f.
1803, har mycket sysselsatt sig med
forskningar angående zigenarna och deras språk. I
sitt förstlingsarbete, The zincali, or an account
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
