Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aristoteles och dennes lärjunge Theophrastos
Eresios (371–286 f. Kr.). Aristoteles’ botaniska
verk har gått förloradt, men af Theophrastos
finnas några arbeten qvar, i hvilka behandlas
nästan alla grenar af vetenskapen: anatomi,
morfologi, fysiologi, systematik och använd
botanik. Det är naturligt, att Theophrastos måste
hafva dunkelt eller oriktigt uppfattat mycket
beträffande växtens natur; men å andra sidan
innehålla hans arbeten en ej ringa skatt af
verkligt vetande. På den utvecklingsgrad, till
hvilken botaniken hann genom honom, blef den
sedermera stående i ej mindre än 1800 år, ja
det dröjde t. o. m. fulla 2,000 år, innan man
allmänt kom till insigt om att Theophrasti
indelning af växterna i träd, buskar och örter
ej var den naturligaste och bästa. Endast åt
växternas medicinske egenskaper egnades under
denna långa tidrymd någon uppmärksamhet, och
detta naturligtvis af läkarna. Greken
Pedakios Dioskorides skref omkr. 66 e. Kr. ett
medicinsk-botaniskt verk, hvilket ända in i 17:de
årh. gällde såsom bibel på det farmakologiska
området. Hos araberna gjorde dock
växtkännedomen under medeltiden några framsteg.
Under det att Theophrastos och Dioskorides ej
kände mer än 600 växtformer, omnämner Ibn
el Beithar (från Malaga i Spanien, d. 1248)
nära 1,400 växter, och han lemnade sjelf
beskrifning på de flesta. Inom den kristna verlden
vaknade det botaniska studiet till nytt lif först
med inträdet af reformationstidehvarfvet.
Dittills hade man hyst den föreställningen, att alla
jordens växter funnos beskrifna hos
Theophrastos och Dioskorides. Man hade derför, när
man fann en okänd växt, intet annat haft att
göra än att se till med hvilken af de utaf
nämnde författare beskrifna växterna denna bäst
öfverensstämde. Att noggrant beskrifva eller
afbilda växten kunde under sådana
förhållanden ej gerna komma i fråga. Botanikens
pånyttfödelse tog sin början dermed att man
begynte med öppna ögon å nyo vända sig till
naturen i st. f. att blindt lita på de gamle. Alla
grundläggarna af den nya botaniska
vetenskapen voro protestanter och tyskar. Bland dem
må nämnas Hieronymus Bock l. Tragus
(1498–1554) och Leonard Fuchs
(1501–66), hvilka på ett naturtrohet sätt beskrefvo
och afbildade ett ej ringa antal tyska växter.
I deras spår trädde under senare hälften af
16:de och början af 17:de årh. en lång rad af
forskare, särdeles nederländare, schweizare och
tyskar. Den förnämste bland dessa var
schweizaren Kaspar Bauhin l. Bauhirius
(1550–1624), hvilken var den förste, som konsekvent
genomförde åtskiljandet af slägte (genus) och
art (species) – begrepp, som förut ofta
förblandats. Det var också han, som vid
artbeskrifningarna införde de korta, endast
väsentliga särskiljande kännetecken upptagande
diagnoserna i st. f. de förut brukliga långa
beskrifningarna, och det var likaledes han, som
först grundligt utredde arternas redan vid den
tiden i hög grad intrasslade synonymik.
Då från och med det 17:de årh. botanikens
olika hufvudgrenar utvecklat sig tämligen
oberoende af hvarandra, torde det vid den följande
framställningen vara lämpligast att redogöra för
utvecklingen af hvarje hufvudgren särskildt, dock
så, att systematiken och dess grundval,
morfologien, behandlas tillsammans, under det att
anatomien och fysiologien behandlas hvar för sig.
Grundläggaren af den vetenskapliga
växt-systematiken är italienaren Andrea
Cesalpino l. Caesalpinus (1519–1603). Han
fotade väsentligen sitt system på grundliga
morfologiska studier öfver frukternas och fröens
beskaffenhet, men kunde dock lika litet som
öfriga systematici före Linné (med undantag
af Rivinus) göra sig qvitt den
föreställningen att indelningen i träd och örter är den
naturligaste. Bland öfrige för-linnéanska
systematici äro engelsmannen John Ray l.
Rajus (1628–1705) och fransmannen J. P.
de Tournefort (1656–1708) de förnämste.
I sin storartade "Historia plantarum" beskref
Rajus mer än 18,000 arter, ordnade efter ett
system, i hvilket ett ej ringa antal naturliga
växtgrupper finnes uppstäldt. Rajus var t. ex. den
förste, som urskilde de stora naturliga
grupperna monokotyledoner och dikotyledoner och
sammanförde alla de blomlösa växterna
(Linnés Cryptoyamae) i en enda afdelning.
Tourneforts förtjenst ligger väsentligen deruti att
han genom klara och skarpa diagnoser lade
en fast grund för slägtena, på samma sätt som
Kaspar Bauhin förut gjort för arterna. Först
genom Karl von Linné (1707–78)
åstadkoms klarhet och reda inom växtsystematiken.
Han var den, som först insåg och klart uttalade
den stora skilnaden mellan konstgjorda och
naturliga växtsystem och som tydligt framhöll
dessa bägge systems hvarandra helt olika
uppgifter. De för-linnéanske systematici hade alla
haft det dubbla målet i sigte att åstadkomma
ett system, som på samma gång fäste afseende
vid växternas förvandtskaper och lämpade sig
till en nyckel vid växt-examineringen; Linné
deremot skapade ett system, ett konstgjordt, som
hade till uppgift att se växt-examineringens
behof till godo, och uppdrog äfven grundlinierna
till ett annat, det naturliga systemet, för hvilket
han sökte grundvalen uteslutande i växternas
inbördes förvandtskaper. Det konstgjorda system,
som här åsyftas, är Linnés bekanta
sexualsystem (det andra af L. uppställda artificiella
systemet, hans blomfodersystem, är af
jämförelsevis ringa betydenhet), hvilket med afseende
på sitt ändamål ännu är oöfverträffadt. Grunden
för det naturliga växtsystemet, hvars
utransakande han ansåg utgöra vetenskapens högsta mål,
lade han 1736 genom sina "Fragmenta methodi
naturalis", en grundval, på hvilken sedermera alla
vetenskapliga växtsystematici fortsatt att bygga.
En af Linnés förtjenster med afseende på
systematiken är äfven, att han införde den sedermera
allmänt antagna binära nomenklaturen, d. v. s.
att hvarje växtart benämndes med tvänne ord,
det förra angifvande slägtet, det senare arten.
Förut hade växtformerna visserligen haft
slägtnamn, men i st. f. artnamn hade man användt
de ofta nog rätt långa diagnoserna. Äfven
morfologien gjorde genom Linné ej obetydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
