Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framsteg, ehuru på detta område redan förut
rätt mycket var gjordt genom tysken Joachim
Jungius (1587–1657). – Under det att
studiet af växtsystematiken i Sverige, Tyskland och
England efter Linnés tid länge låg så godt som
nere (man stannade näml. vid hans konstgjorda
system), blefvo i Frankrike hans idéer med
afseende på det naturliga växtsystemet vidare
utvecklade. Detta skedde hufvudsakligen genom
A. L. de Jussieu (1748–1836), hvilken i sina
"Genera plantarum secundum ordines naturales
disposita" (1789) ej allenast lemnade de första
diagnoserna öfver familjerna (Linné hade endast
gifvit dem namn och antydt deras begränsning),
utan öfver hufvud åstadkom ett system af så
framstående värde, att alla de bättre naturliga
växtsystem, som uppställdes under första hälften
af vårt århundrade, med skäl kunna betraktas
såsom bearbetningar af detta. Ett vigtigt
spörsmål, som vid denna tid mycket sysselsatte
växtsystematici, var hvilken af de många
växtfamiljerna borde anses som den högsta. Denna
fråga besvarades på mycket olika sätt. Under
det att Linné betraktade palmerna såsom
"växtrikets furstar", ställdes af Jussieu barrträden
liögst, af A. P. De Candolle (1818)
Ranunculaceae, af L. Reichenbach (1828)
Aurantiaceae, af F. T. Bartling (1830) Mimoseae,
af C. H. Schultz (1832) Pomaceae. Den vann
sin tillfredsställande lösning genom Elias Fries,
som i sitt system (1835) gifver den högste
platsen åt Compositae (Synanthereae). Bland de män,
som hafva största förtjensten särskildt om
fanerogamernas systematik under de senare
årtiondena, må nämnas österrikaren S. Endlicher,
svensken J. G. Agardh, engelsmännen J. D.
Hooker och G. Bentham samt tysken J.
Hanstein. I grundläggningen af
kryptogamernas systematik hafva svenskarna tagit en
mycket verksam del. Så hafva med stor framgång
algerna bearbetats af C. A. och J. G. Agardh
samt J. E. Areschoug, lafvarna af E.
Acharius och svamparna af E. Fries. De största
framstegen i kryptogamernas systematik tillhöra
de tre sista årtiondena och grunda sig
förnämligast på morfologiska forskningar af C.
Nägeli, W. Hofmeister, G Thuret,
bröderna Tulasne, N. Pringsheim och A. De
Bary. Genom Charles Darwins teori om
arternas uppkomst hafva nya synpunkter
öppnats, hvilka helt visst komma att väsentligt
bidraga till att sprida ljus öfver en mängd frågor
inom växtsystematiken. De framsteg, som
morfologien gjort under vårt århundrade, äro högst
betydliga. Såsom det allra vigtigaste må
nämnas, att hon frigjorts från beroendet af
fysiologien och vunnit en säker grundval genom det
så följdrika studiet af organens
utvecklingshistoria. (Förut hade man blott tagit i
betraktande deras form och ställning såsom
färdigbildade.) Ett af de många resultat, till hvilka
studiet af utvecklingshistorien ledt, är att man
nu vunnit klarhet i afseende på de morfologiska
grundbegreppen bål, rot, stam, blad och
hår. Banérförarna inom den nyare
morfologien äro, från den tidigare perioden
(1810–40), den ofvannämnde A. P. De Candolle
och Rob. Brown samt, från den senare
perioden (efter 1840), Al. Braun och C. Nägeli
(hvilken hufvudsakligen har förtjensten af att
hafva infört studiet af utvecklingshistorien
såsom grundval för morfologien) äfvensom de
forskare, hvilka redan nämnts vid tal om
kryptogamernas systematik.
Den vetenskapliga växtanatomien räknar sin
tillvaro först från senare delen af 17:de
århundradet. Ett grundligare studium af växternas inre
byggnad var ej häller möjligt före den tiden,
emedan det sammansatta mikroskopet först då
vann sådan fulländning, att det med fördel
kunde begagnas vid dylika undersökningar.
Växtanatomiens grundläggare äro italienaren M.
Malpighi (1628–94) och engelsmannen N.
Grew (1628–1711). På samma år, 1671,
framlade bägge för vetenskapssällskapet i
London förstlingen af sina växtanatomiska
forskningar, och under de följande åren
offentliggjorde de vidlyftiga, af goda teckningar
åtföljda afhandlingar, hvilka behandla så godt
som alla delar af växtkroppen. Genom dessa
afhandlingar tog växtanatomien ett verkligt
jättesteg framåt. Ej allenast den gröfre
anatomiska byggnaden hos de högre växterna blef
genom dem bekant, utan äfven i afseende på
den finare strukturen meddelades åtskilliga goda
iakttagelser. Också dröjde det öfver 100 år,
innan några nya upptäckter gjordes på
växtanatomiens område. Hela den linnéanska
perioden är i detta afseende alldeles ofruktbar.
Först med 19:de årh. vaknade växtanatomien
till nytt lif. De mest framstående forskarna
från denna periods första decennier äro
fransmannen C. F. Brisseau Mirbel (1776–1854)
och tysken J. J. P. Moldenhawer
(1766–1827). Malpighi och Grew hade haft till
hufvudsakligt ögonmärke att utreda huru de olika
hufvudslagen af cellföreningar äro lagrade i
förhållande till hvarandra, men de nyare
forskarnas undersökningar gingo ut på att utreda
byggnaden hos föreningarna sjelfva. Ehuru ej litet
i den vägen uträttades genom dem, återstod
dock ett betydligt antal frågor med afseende
på cellväggarnas struktur o. s. v., hvilka ännu
väntade på sin lösning. Nästan alla dessa
frågor besvarades i de arbeten, hvilka H. von
Mohl (1805–72) offentliggjorde på 1830- och
1840-talen. Såsom ett bland de väsentligaste
resultaten af dennes undersökningar må
betecknas fastställandet af det faktum, att alla
växtens elementar-organ kunna hänföras till en
enda grundform, näml. den allsidigt slutne
cellen. Äfven öfver cellens uppkomst
verkställde Mohl undersökningar, och derigenom
vans grundlig kännedom om cellens allra
vigtigaste, vid cellbildningen verksamme del,
protoplasman. C. Nägeli, som i afseende
på läran om cellbildningen och protoplasman
inlade t. o. m. ännu större förtjenster än Mohl,
införde på det anatomiska området (liksom förut
på det morfologiska) studiet af
utvecklingshistorien och gaf derigenom anatomien den
riktning, i hvilken hon ännu fortgår. Bland
det myckna, som Nägeli uträttade på det
växtanatomiska gebitet, må särskildt nämnas, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
