Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botten-Hansen, Paul - Bottenhäll, metallurg. - Botten-is, Bottenfrysning - Bottenkran, ångm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med noter försedd systematisk katalog öfver
alla arbeten, som utgåfvos i Norge 1800–67.
1851–64 redigerade han "Illustreret
nyhedshlad", hvilket under hans ledning var Norges
mest betydande literära organ och innehåller
en mängd artiklar af landets ypperste författare.
De i tidningen förekommande biografierna och
kritiske artiklarna äro till större delen författade
af utgifvåren. B. skref jämväl
lefnadsteckningarna i det s. k. "Ejdsvolds-galleriet", en
samling porträtt af Ejdsvoldsmännen. Y. N.
Bottenhäll, metallurg., kallas en stor,
vanligen af glimmerskiffer eller sandsten bestående
häll, som vid masugns- och andra
hyttbyggnader lägges under stället och ofvanpå
vattenafledningstrummorna. C. A. D.
Botten-is, Bottenfrysning, meteor. På
sjöar och floder bildar isen sig vanligen på ytan.
Men stundom händer det, att vatten på större
djup, till och med vid bottnen, börjar frysa, innan
ytan är belagd med is. Bottenisen består af runda
tunna skifvor (s. k. tallriksis) eller af issörja, till
utseendet lik smältande snö, genomdränkt af
vatten. Bottenfrysningen är mycket vanlig ute i
hafvet och sannolikt det enda frysningssättet längre
ut från kusterna vid Kattegat och Skagerack
liksom äfven i de arktiska hafven, hvaremot den
helt och hållet saknas på Norges vestkust och
i de derstädes inskjutande fjärdarna. Dess
förekomst i de haf, som omgifva Skandinavien,
utreddes till fullo genom de uppgifter, som
Edlund på 1860-talet insamlade från en mängd
kustorter i Sverige och Norge. Edlund har ock
gifvit följande förklaring på detta förut
ofullständigt kända fenomen. Den vanliga
isbildningen på ytan af en sjö beror deraf att färskt
vatten har sin största täthet eller specifika vigt
vid + 4°. När således ytvattnet hunnit afkylas
under denna temperatur, sjunker det ej mera,
utan ligger qvar vid ytan, till följd hvaraf de
djupare vattenlagren icke kunna afkylas under
detta gradtal. Detta gäller emellertid endast när
vattenytan är i stillhet. Om den befinner sig i
rörelse, t. ex. i flodvattnet, kunna vattenlager af
olika värmegrad blandas med hvarandra, och det
kallare vattnet kan således tränga ned till större
djup – ett förhållande, som dock mera sällan
torde inträffa. Vidare har man sig bekant, att
vatten kan bibehålla sig i ofruset tillstånd, ehuru
dess temperatur är under fryspunkten. Sådant
vatten säges vara "öfverkyldt". Färskt vatten
kan länge hålla sig i öfverkyldt tillstånd, om
det får vara i fullkomlig stillhet, men äfven
om det är utsatt för en långsam, regelbunden
rörelse, såsom t. ex. vågrörelsen. Erhåller
deremot vattenmassan en stöt, eller sqvalpas hon om,
så uppkommer genast is. Ännu säkrare
åstadkommer man isbildning i öfverkyldt vatten
genom att deri inlägga en isbit. Hela
vattenmassan fryser då nästan ögonblickligt. I
allmänhet kan man ock af en hastigt skeende
frysning sluta till att vattnet förut varit öfverkyldt,
emedan i annat fall, till följd af den
värmeutveckling, som eger rum under
frysningsprocessen, isbildningen alltid sker långsamt (jfr
Latent värme). Hafsvattnet skiljer sig i
fysikaliskt hänseende från det söta eller färska
vattnet bl. a. derigenom att det icke fryser vid
0°, utan vid en lägre temperatur, som
naturligtvis varierar med sältan, och vidare
derigenom att dess största täthet ligger ett par
grader under dess fryspunkt och att det lättare
än färskvatten håller sig i öfverkyldt tillstånd.
Af allt detta följer, att bottenfrysningen bör
vara mera vanlig i hafvet än i insjöar och floder.
Ty äfven när hafsytan afkyles till fryspunkten
eller derunder, fortfar ytvattnet att sjunka och
ersättas af varmare vatten nedifrån. Deraf
inses, att, efter en längre tld af kall och lugn
väderlek, öfverkyldt vatten måste finnas i hafvet,
äfven om ytan icke är islagd. En starkare
rörelse på något ställe i detta öfverkylda
vattenlager är tillräcklig för att inleda
isbildningen, hvilken sedan genom den först bildade
lilla ismassans närvaro fortgår med stor
hastighet. Man ser då en issörja uppkomma från
djupet eller ett oräkneligt antal på kant ställda
isskifvor uppstiga till hafsytan. Inom kort är
en stor sträcka af hafvet täckt med en ojämn
isyta, och man har exempel på att båtar, som
vid utfärden icke träffat någon is, efter en eller
ett par timmars segling med möda kunnat
arbeta sig igenom den tjocka isskorpan.
Bottenisen förer icke sällan med sig tång och stenar
från hafsbottnen samt lyfter upp näten, till
stor skada för fisket. Frånvaron af
bottenisbildningen på Norges vestkust förklarar Edlund
dels af den höga temperaturen hos
Golfströmmens vatten, som sköljer denna kuststräcka, dels
af den starka periodiska rörelsen (ebb och flod)
i fjärdarna och böljornas slag mot stranden.
Är nämligen vattnet i häftig rörelse, kan det
icke existera i öfverkyldt tillstånd, utan
öfvergår till is, så snart det blifvit afkyldt till
fryspunkten – således redan vid ytan. Detta är
ock orsaken hvarför bottenfrysningen icke
förekommer nära invid fastlandskusten eller inom
skären. R. R.
Bottenkran, ångm. På de ställen i fartygets
botten, der öppningar måste finnas, vare sig för
aflopp eller för inlopp af vatten, sättas
bottenkranar, och dessas ändamål är att i händelse
af behof afstänga vattenloppet. De äro
antingen inrättade som vanliga kranar, d. v. s.
med kranhus, konisk kik och trattformigt
mynningsstycke ytterst i fartygssidan, allt af
metall; eller ock användes i st. f. konisk kik en
cylindrisk skjutventil, som tryckes utåt mot
kranhusets inre, cylindriska väggyta och som kan
vridas med en axel, hvilken sitter midt i
kranhuset. Då bottenkranen är inrättad med konisk
kik, kan fullkomlig afstängning ske, hurudant
trycket utifrån och inifrån än må vara; men
då kranen är inrättad med en vridbar,
cylindrisk skjutventil, kan man ej hindra annat an
det utanför kranen befintliga vattnet att
intränga. För sistnämnda ändamål nyttjas äfven
bottenventil. En sådan består af en rund
metallventil, hvars kant är afsvarfvad till konisk
form och som medelst en inåt gående stång
kan efter behag släppas ut eller in i en vid
fartygsbottnen fäst trattformig hylsa af metall,
hvilken utgör sjelfva den yttersta mynningen
af rörledningen. Drages ventilen in så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
