Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bouppteckning, jur. - Bouppteckningsinstrument, jur. Se Bouppteckning - Bouquet, Dom Martin - Bourbaik, Charles Denis Sauter - Bourbon, gammal fransk slägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af boets delegare eller vårdare. I städerna
utses bouppteckningsmän i allmänhet af
magistraten. För åtskilliga städer har dock genom
särskilda kungabref samma rätt, som gäller för
landet, blifvit bestämd, och samtlige städerna kunna
under vissa vilkor komma i åtnjutande af
densamma. Till bouppteckningen skola
dödsbo-delegarna eller, om dessa äro omyndiga eller
frånvarande, målsmän för dem kallas. Vid
förrättningen skall uppgift om egendomen och
skulderna lemnas af den dödes make eller
arfvinge eller annan person, d. v. s. i allmänhet
af den, som bäst känner till den dödes
förmögenhetsförhållanden. Uppgiften lemnas under
förpligtelse för uppgifvaren att med ed inför
domstol styrka riktigheten deraf, så snart det
fordras af någon i boet intresserad. För
bouppteckning såsom skriftlig handling, hvilken äfven
kallas bouppteckningsinstrument, finnes
en genom allmänt bruk utbildad form. Lagen
bestämmer dock, att denna handling skall af
egendomsuppgifvaren undertecknas, med
erkännande af hans pligt till edgång. Naturligtvis
underskrifves hon ock af
bouppteckningsmännen och de närvarande delegarna. Handlingen
skall uppsättas i två lika lydande exemplar, och
dessa båda skola ingifvas till hofrätt eller
rådstufverätt inom en månad efter förrättningens
afslutande samt till häradsrätt under näst
följande ting. Det ena exemplaret återgår till
boet.
Bouppteckningen är vigtig i många
hänseenden. Af henne kunna den dödes borgenärer
se hvilka tillgångar, som skola tjena till täckande
af deras fordringar, och med ledning deraf dels
bestämma huruvida de vilja söka konkurs efter
den döde och dels, i händelse egendomsafträde
sker, med större säkerhet komma i åtnjutande
af sin rätt. Arfvingarna kunna efter
bouppteckningen bedöma ställningen efter den döde
och afgöra huruvida de vilja afträda
tillgångarna till borgenärerna eller med deras
öfvertagande inträda i ansvarighet för gälden. De
äro både förpligtade och berättigade att lägga
bouppteckningen till grund för sitt åtgörande.
Vidare kunna de taga bouppteckningen till
ledning vid bedömande af frågan om de skola
anställa klander af ett af den döde efterlemnadt
testamente, på den grund att dettas efterlefnad
inskränker deras laglott, samt vid
bestämmandet af sin rätt inbördes, hvilket sker genom
arfskiftet. Särskildt intresse för arfvingarna har
bouppteckningen derigenom att lagen ålagt
dem ansvar för den dödes skulder, om de varit
skyldiga att föranstalta om bouppteckning och
denna genom deras försummelse icke hållits i rätt
tid, samt derigenom att årsstämning å okända
borgenärer icke kan begäras utan att
bouppteckning skett. Testamentstagare hafva intresse af
bouppteckningen, såvida de jämte arfvingarna
hafva andel i hela qvarlåtenskapen, eller om
fråga blir att bestämma gränsen mellan deras
anspråk och arfvingarnas laglott, på samma sätt
som arfvingarna vid arfskiftet, eller ock, i
händelse något visst föremål är dem tillagdt, vid
undersökning om detta föremål finnes till i boet
efter den döde. Äfven testamentstagare hafva
rätt att, så snart bouppteckning skett, få
årsstämning å okänd borgenär. E. V. S.
Bouppteckningsinstrument, jur. Se
Bouppteckning.
Bouquet [-ke], Dom Martin, fransk
historiker, f. 1685, d. 1754, var benediktinmunk och
någon tid bibliotekarie i S. Germain. Han
utgaf de åtta förste delarna af Scriptores rerum
gallicarum et francicarum (1738–52), hvilket
verk sedan fortsattes af andra
benediktinmunkar och slutligen öfvertogs af "Académie des
inscriptions". 1855 voro 13 delar af detta stora
arbete utkomna.
Bourbaki, Charles Denis Sauter, fransk
general, född d. 22 April 1816 i Pau, blef 1836
underlöjtnant i ett linieregemente, 1851 öfverste
vid 1:sta zouav-regementet, 1854 brigadgeneral
och 1857 divisionsgeneral. Under Krim-kriget
(1854–56) utmärkte han sig vid åtskilliga
tillfällen, och i det italienska kriget 1859 spelade
han en lysande rol vid Solferino. I det
fransk-tyska kriget 1870 deltog han, såsom
befälhafvare för gardestrupperna, i drabbningarna
vid Metz d. 14, 16 och 18 Aug. Äfven ledde
han de franska truppernas försök att slå sig
ut från denna fästning d. 31 Aug. och d. 1
Sept. I början af Okt. erhöll han, i politiskt
ändamål, tillåtelse att begifva sig till
kejsarinnan Eugenie i England och fick sedan högsta
befälet öfver nord-armén – ett kommando, som
han till följd af meningsskiljaktigheter med
Gambetta snart nedlade. I Dec. ställdes han i
spetsen för öst-armén, som var ämnad att undsätta
Belfort och tränga in i Elsass, men han led ett
nederlag vid nämnda fästning (15–17 Jan. 1871),
och under det att hans trupper retirerade öfver
den schweiziska gränsen, flyttades han sjelf,
som i förtvinan öfver utgången sökt afhända
sig lifvet, till Lyon, der han länge låg farligt
sjuk. I Juli 1871 blef han befälhafvare öfver
8:de armékåren, och efter den nya
arméorganisationens iniörande (d. 24 Juli 1873) fick han
det högsta kommandot öfver 14:de kåren, med
Lyon till residens.
Bourbon [-bång], gammal fransk slägt, som
flere bland Europas regerande familjer tillhört
eller tillhöra. Slägten har sitt namn efter en
besittning i franska depart. Allier (Bourbonnais).
Såsom stamfader för "herrarna" (sires) af
Bourbon gäller Adhémar (som lefde omkr. 921).
Dennes fjerde ättling, Archambauld I, var
den förste, som tog namn efter nämnda
besittning. Den sista af ätten, Beatrix, dotter af
Agnes af Bourbon och Johan af Burgund, gifte
sig 1272 med en af Ludvig den heliges söner,
Robert. Deras son Ludvig (d. 1341) ärfde
1310 efter sin moder "herrskapet" Bourbon,
hvilket han sedan 1327 innehade under hertig-titel,
och från honom härstammade den hertigliga,
till franska tronen eventuelt arfsberättigade
ätten B. Denna delades genom Ludvigs söner,
Peter och Jakob, i en äldre och en yngre
gren. Den äldre grenen, till hvilken hörde
bilinien Beaujeu, utgick 1503 med Peter, den
bekante "siren af Beaujeu". Dennes enda
dotter, Suzanne, blef 1505 gift med Charles
af Bourbon (se nedan), hvilken dog 1527 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
