Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bourbon, gammal fransk slägt - Bourbon, Charles de, hertig af Bourbonnais, mest känd under namnet konnetabeln af Bourbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var den siste hertigen af B. Den yngre
grenen, som efter en af Jakobs ättlingar, grefve
Ludvig af Vendôme, kallades B.-Vendôme,
delade sig i flere linier: det kongl. huset
Bourbon, ätterna Condé, Conti, Montpensier m. fl.
Den franska linien. Ludvigs af Vendôme
bröstarfvinge i fjerde led var Anton af
Bourbon, som 1548 gifte sig med Johanna d’Albret,
arfprinsessa till Navarra, och som 1554 kröntes
till konung öfver detta rike. Deras son blef
under namn af Henrik IV (reg. 1589–1610)
konung öfver Frankrike. Han efterträddes af
sin son Ludvig XIII (reg. 1610–43), som hade
två söner, Ludvig XIV (reg. 1643–1715) och
Filip, hertig af Orléans, hvilken blef stamfader
för den orleanska linien. Ludvig XIV:s son,
Ludvig, dog före fadern och efterlemnade tre söner,
af hvilka en afled barnlös. Ludvig af
Bourgogne, den äldste af de båda öfrige, dog 1712,
och hans ende öfverlefvande son var Ludvig
XV (reg. 1715–74); den yngre sonen, hertig
Filip af Anjou, blef under namn af Filip V
(reg. 1701–46) konung af Spanien och
grundade den spanska linien af huset Bourbon.
Ludvig XV efterträddes af sin sonson Ludvig XVI
(1774–93), som hade två bröder, hvilka bägge
kommo att uppstiga på den franska tronen:
Ludvig XVIII (reg. 1814–24) och Karl X (reg.
1824–30). Den sistnämndes andre son, Karl
Ferdinand, hertig af Berry, efterlemnade en
son, grefve Henrik af Chambord, hvilken f. n.
(1878) gör anspråk på franska tronen och af sina
anhängare (legitimisterna) kallas Henrik V. –
Från Ludvig XIV:s broder, Filip, härstammar,
såsom redan är nämndt, den orleanska (den yn-
gre) linien, och äfven dennas ättlingar göra
anspråk på tronen. Filips son var
prinsen-regenten Filip, hvars sonsons son Filip Egalité
1793 miste sitt lif på schavotten. Egalités son,
Ludvig Filip, var konung af Frankrike
1830–48, och dennes sonson är Ludvig Filip,
hertig af Chartres (f. 1838).
Den spanska linien grundades 1701 af
Ludvig XIV:s sonson, Filip V. Denne
efterträddes af sin son Ferdinand VI (reg. 1746–59),
hvilken dog utan afkomlingar och hvars broder
Karl III (reg. 1759–88) till följd deraf kom
att intaga tronen. Dennes äldste son, Karl IV,
blef konung 1788, men afsattes 1808 af
Napoleon. Hans son Ferdinand VII besteg
emellertid 1814 tronen, hvilken han innehade till
sin död, 1833. Han efterträddes af sin dotter
Isabella, som 1870 abdikerade till förmån för
sin son, Alfons, hvilken dock ej förrän 1874
uppsteg på tronen. Ferdinand VII:s broder
don Carlos (d. 1855) gjorde 1833, på grund
af saliske lagen, anspråk på tronen, och till
följd deraf uppstod ett blodigt krig i de norra
provinserna. Äfven hans son, don Carlos,
grefve af Montemolin (f. 1818, d. 1861),
organiserade ett insurrektionskrig, men blef
slagen och måste skriftligen afsäga sig all
rättighet till Spaniens tron; men hans brorson don
Carlos Maria Juan Isidor (f. 1848)
fortsatte upproret, först 1872 och sedan 1873–76,
hvarefter han måste lemna Spanien.
Den neapolitanska linien. Den förste bourbon,
som bar den neapolitanska kronan, var Karl III
(se ofvan), hvilken regerade från 1739 till 1759,
då han fick spanska tronen och lemnade
Neapels åt sin son, Ferdinand I. Denne, som
antog titeln "konung af båda Sicilierna",
efterträddes 1825 af sin son, Frans I, och denne
efterträddes 1830 af sin son Ferdinand II,
hvilken 1859 fick till efterträdare sin son, Frans
II. Efter ett års regering miste denne sitt rike,
hvilket 1860 inforlifvades med konungariket
Italien.
Bourbonerna i Lucca och Parma. 1748 fick
Filip, yngste sonen af Filip V af Spanien,
hertigdömet Parma. Hans sonsons son Karl
Ludvig Ferdinand blef 1803 konung af
Etrurien, men förlorade 1807 sina besittningar till
fransmännen. 1824 blef han hertig i Lucca,
men afträdde det 1847 till Toscana, S. å. fick
han i arf efter sin moder hertigdömena Parma
och Piacenza, men abdikerade 1849 till förmån
för sin son Karl III. Denne mördades 1854,
och efterträdaren, Robert, fördrefs af Victor
Emanuel, hvarefter hertigdömena (1860)
införlifvades med konungariket Italien.
Bland den bourbonska slägtens öfrige
medlemmar må nämnas: 1. Charles de B.,
hertig af Bourbonnais, mest känd under
namnet konnetabeln af Bourbon, född 1490.
Såsom redan är nämndt, blef han gift med
Suzanne af Bourbon, arfvinge till den andra liniens
stora besittningar. Han utmärkte sig i
Ludvig XII:s krig, blef vid Frans I:s
tronbestigning (1515) konnetabel af Frankrike, vann
derefter slaget vid Marignano (s. å.) och eröfrade
Italien. Efter Suzannes död, 1521, erbjöd
konungens moder, den sedeslösa Louise af Savojen,
honom sin hand. Då han med förakt afslog
detta anbud, öfvertalade furstinnan sin son att
konfiskera hans gods, och i sin förbittring öfver
denna rättskränkning ingick konnetabeln ett
hemligt förbund med Karl V och Henrik VIII.
Deras plan var, att Frankrikes södra provinser
skulle bilda ett konungarike under konnetabeln
och återstoden skiftas mellan de båda
monarkerna. Vid underrättelsen om denna
öfverenskommelse sökte Frans, ehuru förgäfves,
åstadkomma en försoning med konnetabeln. Denne
flydde 1523 till kejsaren, blef befälhafvare öfver
hans trupper i Italien och fördref fransmännen
derifrån. Han hade äfven en betydande andel i
de kejserliges seger vid Pavia (1525), der Frans
I blef fången. Då han detta oaktadt ej vann
sitt mål och ej ens återfick sina gods, ehuru
de blifvit honom tillförsäkrade genom freden i
Madrid 1526, beslöt han att föra krig på egen
hand och att upprätta ett sjelfständigt
hertigdöme. För detta ändamål samlade han en här
af 12,000 landsknektar och tågade mot Rom för
att genom dess stormning tillfredsställa sina
soldaters plundringslystnad och skaffa sig medel
att betala deras sold. Den 6 Maj 1527 började
stormningen, och konnetabeln sjelf blef samme
dag skjuten till döds. (Benvenuto Cellini påstod
sedan, att det var han, som tillfogade
konnetabeln det dödande skottet.) Olyckan hemlighölls
för trupperna, tills staden blifvit intagen. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
