Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandenburg, provins i konungariket Preussen - Brandenburg, kretsstad i preussiska prov. af samma namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller Vormark, och Mittelmark, flyttade sitt
residens till staden Brandenburg och antog titeln
markgrefve af B. Slaverna blefvo dels gjorda till
lifegna, dels dödade eller förjagade, och deras
platser fylldes af en ström tyska invandrare.
Albrekts sonson Otto II (1184–1206) skänkte
Altmark och några andra landsdelar till
ärkebiskopen af Magdeburg, mot vilkor att slägten
skulle få innehafva dem som arflän. Hans broder
Albrekt II (1206–20) sökte förgäfves afskudda
sig detta vasallförhållande. Albrekt II:s söner
Johan I och Otto III, hvilka styrde gemensamt
till 1258, tvungo ärkebiskopen att afstå från
Altmark, erhöllo länshöghet öfver Pommern och
ökade genom gifte, köp och krig sina
besittningar österut (Ukermark, Stargard, Neumark,
d. v. s. landet vid Warthe, öfverhögheten öfver
stiftet Lebus m. m.). 1258 företogo bröderna,
hvilka buro titeln kurfurstar af B., en delning,
och de bägge liniernas residens blefvo Stendal
och Salzwedel (bägge i Altmark). Med
Valdemar (d. 1319), som kort före sin död förenade
de bägge liniernas besittningar, utslocknade
askaniska huset. Efter våldsamma strider om
besittningen af B. lemnade kejsar Ludvig IV af
huset Wittelsbach det åt sin son Ludvig (1323).
De femtio år, som landet var i wittelsbachska
slägtens ego, utmärktes af svaghet och förvirring:
landområdet minskades genom försäljning eller
eröfring, länshögheten öfver Pommern gick
förlorad, ett svårt uppror tillställdes af en man,
som utgaf sig för att vara den ofvan nämnde
Valdemar. Furstarna tvungos af nöd att
föryttra sina gods och rättigheter, och slutligen
(1373) måste Otto VII sälja hela
kurfurstendömet till kejsar Karl IV af huset Luxemburg.
Denne försökte visserligen upphjelpa landet;
men under hans son Sigismund återkom den
förra oredan, och B. pantsattes till markgrefven
Jost af Mähren. Efter dennes död (1411)
hemföll det åter till Sigismund, hvilken s. å. blifvit
kejsare och som 1415 utnämnde borg-grefven i
Nürnberg, Fredrik VII af huset Hohenzollern,
till kurfurste af B., der han förut några år varit
kejserlig ståthållare. Den nye kurfursten, hvilken
såsom sådan kallade sig Fredrik I (d. 1440),
och hans son Fredrik II (1440–70) återgåfvo
furstemakten auktoritet i det inre, der adel och
städer trotsat henne, och återvunno de
pantsatta eller eröfrade landskapen Priegnitz,
Ukermark och Neumark, hvarjämte Altmark för
alltid löstes från Magdeburgs öfverhöghet.
Fredrik II:s broder Albrekt Achilles
(1470–86) skilde för framtiden (genom Achillea
dispositio 1473) från B. den hohenzollernska
slägtens frankiska besittningar, Ansbach och
Baireuth, der sedan en särskild linie af huset, den
s. k. "frankiska", regerade. Hans äldste son,
Johan Cicero (1486–99), skaffade sin slägt
eventuel arfsrätt till Pommern (1493) och
egnade sig för öfrigt mest åt landets inre
förhållanden. Så gjorde äfven hans kraftfulle
efterträdare, Joakim I (1499–1535), hvilken
grundlade universitetet i Frankfurt a. d. Oder (1506)
och upprättade en högsta domstol ("das
kammergericht") i Berlin. Denne regent var en
afgjord motståndare till kyrkoreformationen och
förföljde strängt hennes anhängare. Hans son
deremot, Joakim II (1535–71), öfvergick till
lutherska läran. Han slöt äfven (1537) ett
arfsfördrag med hertigen af Liegnitz, hvarigenom
det brandenburgska huset fick eventuel
successionsrätt till dennes besittningar (Liegnitz, Brieg
och Wohlau), och tillförsäkrade, genom fördrag
med Polen, sin ätt beläningen af hertigdömet
Preussen, för den händelse den (sedan 1525)
der regerande frankiska linien af hohenzollernska
huset utgingo. Joakims son, den sparsamme
Johan Georg (1571–98), hade till ögonmärke
att bringa stadga i finanserna och öka det
brandenburgska husets besittningar. I sistnämnda
riktning arbetade äfven dennes son Joakim
Fredrik (1598–1608). Deras planer
förverkligades till en del, när den sistnämndes son,
Johan Sigismund (1608–19), på grund af
sin gemåls arfsrätt, 1614 erhöll hertigdömet
Kleve samt grefskapen Mark, Ravensberg och
Ravenstein (efter hertigen af Jülich), och när han
1618, sedan den frankiska linien der s. å.
utslocknat, blef hertig af Preussen, under polsk
länshöghet. Georg Vilhelm (1619–40) var
en svag furste, hvilken under trettioåriga kriget
intog en mycket vacklande hållning mellan
partierna. Han kunde icke häller försvara de
nyvunna besittningarna vid Rhen eller göra
gällande sin rätt till Pommern, hvars siste hertig
dött 1637. Fredrik Vilhelm, "den store
kurfursten" (1640–88), var deremot en kraftfull
regent, som tog sin rätt fullt ut och ändå litet
mer. Genom Westfaliska freden (1648) ökade han
sitt område med Hinter-Pommern samt stiften
Magdeburg, Halberstadt, Minden och Kammin.
1657 löstes han af Polen från länsförbindelsen
för Preussen, sedan han redan året förut
erkänts som suverän af Karl Gustaf, hvilken en
kort tid varit länsherre öfver nämnda land.
Derigenom lade han grunden till ett sjelfständigt
rike, Preussen. Hans son Fredrik III
(1688–1713) antog 1701 titeln konung i Preussen,
och sedan den tiden har B:s historia
sammanfallit med preussiska statens.
Brandenburg, kretsstad i preussiska prov. af
samma namn, på ömse sidor om och midt i
floden Havel. 27,434 innev. (1875). I den äldste
stadsdelen, Burg-B., som omfattar en ö i floden,
ligga domkyrkan (byggd 1170–1318,
restaurerad 1836) och det forna premonstratensklostret,
der nu en riddareakademi är inrymd. Bland
andra byggnader märkas den i gotisk stil
uppförda Katarina-kyrkan (från 1402), en katolsk
kyrka och två gamla rådhus – staden hade
nämligen till 1751 tvänne magistrater. På torget
står ett 5,6 m. (18,9 f.) högt Rolands-monument.
Staden har ett gymnasium, en högre
borgareskola, ett sjukhus, en straffanstalt m. m. och
drifver liflig industri (i synnerhet klädes- och
siden-tillverkning). – B. lär hafva grundlagts
af de slaviske viltzerna och kallades af dem
Brennabor (skogsberget); deraf uppkom sedan
namnet Brandenburg. 927 intogs staden af den
tyske konungen Henrik I, men återeröfrades
under de två följande århundradena flere gånger
af slaverna. – 948 grundlade Otto I B:s
biskopsdöme, hvilket 1161, efter de slaviska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
