Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandskiffer, petrogr. - Brandskåp. Se Brandtelegraf - Brandspruta. Se Eldsläckningsredskap - Brandstad (Branstad), socken i Malmöhus län - Brandstod, förv. - Brandstodsbolag. Se Brandförsäkringsverk - Brandstorp, socken i Skaraborgs län - Brandsvamp, bot. Se Ustilagineæ - Brandsyn, förv. - Brandt, Sebastian, tysk skald. Se Brant - Brandt, Georg - Brandt, Enevold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemängd med bituminösa ämnen, att bergarten,
sedan han blifvit tillräckligt upphettad, låter
antända sig och sedan fortfar att brinna någon
tid. Dit hänföres den svenske alunskiffern, som
flerstädes nyttjas till brännmaterial vid
kalkbränning, äfvensom vissa svarta skiffrar inom
Skånes stenkolsförande formation. De utbrända
styckena behålla vanligen sin ursprungliga form
och storlek. Om bergarten repas med något
hårdt föremål, blir strecket glänsande, svart eller
brunsvart; andra mörka, icke kolhaltiga
lerskiffrar gifva deremot grått eller gråhvitt, icke
glänsande streck. Se Bituminös skiffer. E. E.
Brandskåp. Se Brandtelegraf.
Brandspruta. Se Eldsläckningsredskap.
Brandstad (Branstad), socken i Malmöhus
län, Färs härad. Arealen 2,067 hekt. (4,187
tnld). 10 9/16 fm. mtl. 1,135 innev. (1876).
Jämte Åsum utgör B. ett regalt pastorat af 2:dra
kl., Lunds stift, Färs kontrakt. Det hette på
1300-talet Brunestathe.
Brandstod, förv., ersättning för liden
eldskada. Redan i Östgötalagen, Vestmannalagen
och Kristoffers landslag förekom det stadgandet
att häradet skulle göra sammanskott för
åvägabringandet af sådan ersättning. Alla bofasta män
skulle gifva och njuta brandstod. Ett
kungabref af 1694 förklarar, att utom fastighet äfven
spanmål, foder samt dragare och annan boskap
skulle beräknas vid brandstodens bestämmande.
I 1734 års lag infördes närmare bestämmelser.
Hemmantalet fastställdes såsom grund för
bidragen, men sättet för beräkningen blef ungefär
detsamma. 1818 medgafs för den, som ingick
i Allmänna brandförsäkringsverket,
befrielse från deltagande i brandstod. 1851, då
åtskilliga brandförsäkringsbolag blifvit inrättade
i landet, anhöllo rikets ständer, att 1734 års
lagstadganden i fråga om brandstod måtte
upphäfvas, hvilket också skedde genom k. förordningen
d. 26 April 1853. Konungens befallningshafvande
äro nu bemyndigade att fastställa reglementen
för brandförsäkringsbolag inom länen. Kbg.
Brandstodsbolag. Se
Brandförsäkringsverk.
Brandstorp, socken i Skaraborgs län,
Vartofta härad. Arealen 7,426 hekt. (15,043 tnld).
26 15/32 fm., 16 27/32 ofm. mtl. 1,063 innev. (1876).
Jämte Daretorp och Velinge utgör B. ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Kåkinds
kontrakt.
Brandsvamp, bot. Se Ustilagineae.
Brandsyn, förv., kallas den besigtning, som
årligen hålles med alla byggnader i städerna
i syfte att utröna huruvida allt blifvit iakttaget,
som finnes föreskrifvet till förekommande af
eldsvåda eller till lättnad vid dämpande deraf. 1874
års brandstadga bestämmer, att brandsyn skall
hållas i Maj eller Juni, och hvarje stads
brandordning föreskrifver hvilka förrättningsmännen
skola vara. På alla ställen, der bristfälligheter
vid brandsynen anmälts, hålles efterbesigtning
i September. Befinnas bristerna ej afhjelpta,
ingriper polismyndigheten. Kbg.
Brandt, Sebastian, tysk skald. Se Brant.
Brandt, Georg, kemist, föddes d. 26 Juni
1694 på Riddarhyttan i Skinnskattebergs
socken i Vestmanland. Redan i föräldrahemmet
fick han sysselsätta sig med kemiska försök.
Efter någon tids vistelse i Upsala blef han
1714 anställd i Bergskollegium, men tog 1718
afsked för att kunna egna sig åt
naturvetenskaperna. Under en resa i utlandet blef han
1726 medicine doktor i Reims, och vid sin
hemkomst utnämndes han till föreståndare för
Bergskollegii kemiska laboratorium. Sedan han 1730
blifvit myntgardien och 1747 myntvärdie,
befordrades han 1757 till bergsråd, dock utan att
lemna sin laboratorsbefattning. 1739 invaldes
han till ledamot af Vetenskapsakademien. Död
d. 29 April 1768. B. tillhörde den svenska
kemiska skola, som grundlades af Urban Hjärne och
hvilken, enligt A. E. Nordenskiölds yttrande,
"lärde kemisten att fråga naturen på det rätta
sättet och att anordna sina försök så, att han
på en riktig fråga fick ett riktigt svar". B:s
första mera betydande arbeten äro
undersökningarna De arsenico och De semimetallis (införda
i "Acta literaria et scientiarum Sueciae", 1733
och 1735), genom hvilka han kom till det
resultatet, att arseniken är en verklig (half-) metall,
hvars "kalk" utgöres af den hvita arseniken
(arseniksyrligheten). Sedermera sysselsatte han
sig med forskningar rörande zinken och
ådagalade, att "galmeja" samt "blende" utgöra denne
metalls malmer, och "galitzenstein" dess vitriol.
Han anställde också undersökningar om orsaken
till kallbräcka och rödbräcka hos jernet samt
visade (1756), att koksaltet innehåller samma
alkali som sodan, men att salpeter deremot
innehåller ett vegetabiliskt lutsalt. Genom sistnämnda
undersökning vederlades de inkast, som blifvit
gjorda mot fransmannen Duhamel du Manceaus
förträffliga afhandling "Sur la base du sel
marin". B. vann dock sin största ryktbarhet
genom upptäckten af koboltmetallen. Man hade
länge känt några stenarter, som ansågos för
silfvermalmer, men som vid nedsmältning ej
gåfvo ifrån sig någon metall, men väl en giftig
rök. Redan vid midten af 15:de årh. hade man
funnit, att dessa malmer kunde gifva en vacker
blå färg åt glas, men man kände ingenting
närmare om "färgkobolten", förrän B. 1735 i sin
förutnämnda afhandling om halfmetallerna
visade, att det färgande ämnet innehåller en egen
metall, som han kallade kobolt. I de förut kända
koboltmineralen var denne metall förenad med
arsenik, men 1742 undersökte B. ett arsenikfritt
koboltmineral, hvilket sedermera fick namnet
"linnéit". Ännu femtio år efter upptäckandet
af kobolten betviflade utländska vetenskapsmän
denne metalls tillvaro. (Georg B. må icke
förvexlas med Brand, fosforns upptäckare.)
Brandt, Enevold, dansk adelsman, f. 1736,
blef tidigt förtrogen med J. F. Struensee och
bidrog till hans upphöjelse, medan han sjelf
nöjde sig med att vara "maître des plaisirs" vid
den sinnessvage Kristian VII:s hof. 1771
upphöjdes han jämte Struensee i grefligt stånd och
blef derefter "grand maître de garderobe" med
titel af excellens. Äfven i fallet följde han sin
olycklige vän. Den 17 Jan. 1772 blef han
fängslad, och d. 25 April dömdes han till döden
för majestätsbrott (i synnerhet derför att han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
