Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretonska språket och literaturen - Bretonne, Fr., egentl. bretagnisk qvinna; regnkappa - Bretonne, Nicolas Edme Rétif de la B. Se Rétif de la Bretonne, N. E. - Bretschneider, Karl Gottlieb - Brette, fordom stad i Vestergötland - Bretten (Breitheim, vanligen B. in der Pfalz), stad i badiske kretsen Karlsruhe - Bretwalda, Forneng., "briternas beherskare" - Breughel, flamländska konstnärsfamilj. Se Bruegel - Breve, Lat., ursprungligen skrifvelse, påflig skrifvelse - Brewer, Anthony - Brevet, Fr. 1. Kungligt nådebref. 2. Bref, som meddelar pattent på en uppfinning - Breviarium, Lat., namn på de katolske andliges bönbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig endast i kusttrakterna, der hon sönderfaller
i flere munarter, af hvilka den, som talas vid
Tréguier (le breton bretonnant), på Bretagnes
norra kust, är den renaste. Mest undersökt är
dialekten omkring Lyon. Våra dagars
bretonska skiljer sig ej synnerligen mycket från det
språk, som framträder i den äldsta urkunden
(från 14:de årh.). Om bretonernas äldsta
literatur har man endast få underrättelser. Deras
bardliteratur (5:te till 12:te årh.) sammanfaller
med den kymriska och är gemensam för
bretonerna på ömse sidor om Kanalen. Flere alster
af densamma hafva dock bevisligen uppstått i
Armorica. Bland kända barder i Bretagne äro
Taliesin, Sulio och Hyvarnion de berömdaste.
Deras dikter äro af mytologiskt, historiskt,
religiöst och erotiskt innehåll. Från 12:te årh., då
anglo-normander och fransmän allt mer utbredde
sitt välde öfver Bretagne, undanträngdes barderna
till de bretonske stamhöfdingarnas småhof eller
nedsjönko till simpla folkdiktare. Fortvaron af
en bretonsk literatur visar sig likväl dels i
hennes inflytande på den anglonormandiska och
franska literaturen (se Artursagan), dels i
några till våra dagar bibehållna verk från 14:de
årh. Medan de högre samhällsklasserna i
Bretagne allt mer omdanades till fransmän, höll
det egentliga folket med stor seghet fast vid sitt
inhemska språk äfvensom vid sina gamla
folkvisor och sagor, hvilkas antal de oafbrutet ökade
med nya. En förträfflig samling af sådana
folkvisor har offentliggjorts af H. de la Villemarqué
i "Barzaz-Breiz" (1839; ny uppl. 1846). De
bretonska sagorna hafva på ett förtjenstfullt
sätt bearbetats af Souvestre i dennes "Foyer
breton" (1844). Ett betydligt antal (mer än
150) dramer eller mysterier på bretonska
språket diktades och trycktes under 1500-talet. Från
samma årh. har man qvar äfven andliga dikter
och uppbyggelseböcker. Den mest framstående
författaren på detta område var Michel Le
Nobletz de Kerodern (1577–1651). I 17:de årh.
uppblomstrade en sjelfständig vetenskaplig
literatur på bretonskt mål. I detta afseende äro
Gregoire de Rostrennen, Le Pelletier och
framför alla Le Gonidec högt förtjenta. Den
sistnämnde författade en god bretonsk
grammatika (1807, 3:dje uppl. 1850) och förträffliga
ordböcker (ett bretonsk-franskt lexikon, 1821;
3:dje uppl. 1850; och ett fransk-bretonskt, 1847).
Han verkställde dessutom en mängd
öfversättningar, t. ex. af Gamla och Nya testamentet
(1827), samt var den, som upphöjde bretonskan
till skrifspråk. I våra dagar samlar man med
ifver landets äldre literära skatter, flere
tidskrifter utgifvas i landets munart, och en mängd
skalder och skriftställare uppträda med
sjelfständiga arbeten, t. ex. Ricou, Brizeux,
Goësbrand och Laouénou.
Bretonne [brötå’n], Fr., egentl. bretagnisk
qvinna; regnkappa, som har sitt namn efter
landskapet Bretagne.
Bretonne [brötå’n], Nicolas Edme Rétif
de la B. Se Rétif de la Bretonne, N. E.
Bretschneider, Karl Gottlieb, tysk
protestantisk teolog, f. 1776 i Sachsen, d. 1848
såsom öfverkonsistorialråd i Gotha, var en af
Tysklands utmärktaste predikanter och häfdade på
ett utmärkt sätt kyrkans och skolans intressen.
Bland hans teologiska arbeten må nämnas
Probabilia de evangelii et epistolarum Johannis
apostoli indole et origine (1820), hvilket
bestrider Johannes-evangeliets äkthet, och
Systematische entwickelung aller in der dogmatik
vorkommenden begriffe (4:de uppl. 1841). B:s
förnämsta arbete är Handbuch der dogmatik der
evangelisch-lutherischen kirche (4:de uppl. 1838).
Brette, fordom stad i Vestergötland, vid sjön
Vassbotten, 5 kilom. (1/2 mil) s. om Vänersborg.
1620 fick staden privilegier af Gustaf Adolf,
men på kunglig befallning flyttade borgerskapet
1642 till Vänersborg.
Bretten (Breitheim, vanligen B. in der
Pfalz), stad i badiske kretsen Karlsruhe, vid
Saalbach. Omkr. 3,500 innev. Der föddes
Melanchthon 1497. Hans bildstod uppsattes
derstädes 1864.
Bretwalda, Forneng., "briternas beherskare",
en titel, som under de första århundradena efter
den germanska invandringen i England tillades
konungarna af Mercien (ett af de sju
angelsachsiska rikena) och derefter öfvergick till
konungarna af Wessex.
Breughel, flamländsk konstnärsfamilj. Se
Bruegel.
Breve, Lat. (af brevis, kort, och med
underförstått scriptum; jfr Bref), ursprungligen
skrifvelse, påflig skrifvelse. Från en bulla skiljer
sig ett påfligt "breve" genom sin korthet och
derigenom att det icke behöfver undertecknas
af påfven eller någon kardinal. Jfr Bulla.
Brewer [bruör], Anthony, engelsk skald på
Karl I:s tid, var ifrigt verksam för det engelska
språkets användning på skådebanan. Han är
författare till det ofta uppförda lustspelet The
country-girl (1647) och sorgespelet The
love-sick king (1655).
Brevet [bröve], Fr. (af Lat. brevis, kort). 1.
Kungligt nådebref, som meddelar en
förmånsrätt eller en utmärkelse. – 2. Bref, som
meddelar patent på en uppfinning. Det senare
kallas äfven Brevet d’invention
[-dangvangsjå’ng].
Breviarium, Lat. (Fr. bréviaire, T. brevier,
af Lat. brevis, kort), namn på de katolske
andliges bönbok, till skilnad från plenarium,
mässbok. – Den katolske presten är skyldig
att förrätta bön sju gånger om dygnet. Dessa
bönstunder äro: 1) matutinum et laudes (fram
mot kl. 4 på morgonen), 2) prima (kl. 6, den
egentliga morgonbönens timme), 3) tertia (kl. 9),
4) sexta (kl. 12), 5) nona (kl. 3 e. m.), 6)
vespera (kl. 6) och 7) completorium (vid
sängdags, då den egentliga aftonbönen läses). Af
dessa är matutinum den längsta och vespern
den mest bekanta; båda hafva lemnat minnen
efter sig i de i svenska stadskyrkor vanliga
ringningarna kl. 4 l. 5 f. m. och 6 l. 7 e. m.
Breviariet, som är affattadt på latin, består
hufvudsakligen af korta stycken ur den heliga
skrift (i synnerhet psalmerna) samt böner,
hymner m. m. och är indeladt i fyra
hufvudafdelningar efter de fyra årstiderna. Det
underkastades mångfaldiga ändringar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
