Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1143-1144 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bro, Brobyggnad (Brygga)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De fribärande reglarna äro antingen massiva
eller genombrutna. Till det förra slaget höra

Spännhängverk.

Bågspänn-hängverk

Hångbro. (Båghäng-spännverk).

bl. a. de s. k. plåtreglarna (plåtbroarna), till
det senare alla fack- och gallerverksreglar (fack-
och gallerverksbroar), d. v. s. alla sådana
konstruktioner, som bestå af en s. k. topp och
fotfläns, med deremellan anbringad utfyllning af
något slags gallerverk.

Med afseende på materialet indelas broarna
i trä-, sten- och jernbroar; med hänseende till
byggnadssättet i fasta och rörliga broar. De
senare äro svängbroar, rullbroar, vindbroar,
lyftbroar o. s. v. Af mera tillfälliga
brokonstruktioner må nämnas flottbroar, pontonbroar och
bockbroar, hvilka fått sina benämningar efter
beskaffenheten af de för dem använda brostöden.
Afståndet mellan brostöden kallas spännvidd;
merendels förstår man likväl dermed den fria
öppningen, till skilnad från den, som räknas
från midt till midt af upplagen och som kallas
den teoretiska spännvidden.

Konsten att bygga broar var känd redan i
äldsta tider och uppstod antagligen samtidigt
med behofvet af kommunikationer till lands. I
den mån kommunikationerna utvecklats och
förbättrats, har äfven brobyggnadskonsten gått
framåt. Först i nyare tider har man uppfört
broar af jern; tillförene voro trä och sten de
enda material, som nyttjades. Att träbroarna
kommit till användning före stenhvalfven, kan med
all säkerhet antagas. Från Persien och Indien
omtalas brobyggnader af bamburör, men dessa
byggnader voro säkerligen af helt primitiv
beskaffenhet. Först i 16:de årh. synes en märkbar
förbättring hafva inträffat, i det att man då
började nyttja spännverk, liksom sedermera
hängverk ock slutligen bågformiga
konstruktioner. Från den tiden räknar man också den
egentliga utvecklingen af träkonstruktionerna. Det
är hufvudsakligen schweizarna, som anses hafva
egt framstående byggnader af detta slag; men
äfven i Tyskland och Italien lär konsten att
bygga träbroar tidigt hafva nått en hög
utveckling. Man omnämner från olika tider flere

framstående byggmästare: Palladio. Delorme,
Wiebekind, Funk, Emmery m. fl., af hvilka den
förstnämnde gaf idén till och sjelf använde
spännverken, liksom Delorme var upphofsman
till plankbågarna; äfven de öfriga hafva gifvit
uppslag till olika system eller olika sätt att
sammanställa konstruktionsdelarna med
hvarandra. 1830 uppstodo i Nord-Amerika de
egendomliga, från de äldre alldeles afvikande
konstruktioner, som äro kända under namn af de
amerikanska trä- eller
gallerverkskonstruktionerna. De utfördes hufvudsakligen enligt tre
olika system (Towns, Howes och Longs), och
dessa hafva lagts till grund för senare
brokonstruktioner.

De äldsta broarna af sten utgjorde hvad vi
kalla stentrummor. De hade liten öppning och
voro täckta med sten eller täckhallar, ungefär
så som vi ännu i dag täcka våra trummor. Vid
täckning af något vidare öppningar användes
den s. k. kragstenskonstruktionen, enligt
hvilken de öfre stenarna af vederlagen utkragas.
så att den derigenom uppkomna mindre
öppningen kan täckas med en vanlig täckhall.
Lemningar efter ett sådant byggnadssätt
förekomma ofta på afbildningar af minnesmärken
från Egypten och Grekland. De egentliga
stenhvalfven tillhöra dock en senare tid. Man
antager, att de blifvit uppfunna af etruskerna samt
efter dem använda och utvecklade af romarna.
De äldsta stenhvalfven voro halfcirkelformiga,
med starka och nära intill hvarandra stående
pelare. En senare form var den spetsbågiga,
götiska hvalfformen, med smalare pelare. Från
halfcirkelformen öfvergick man till
cirkelsegmentet (de s. k. stickhvalfven) och slutligen
till ellipsformen, af hvilken numera en afart
oftast begagnas, nämligen den s. k. korgliniga
eller korggrepsformen, som skiljer sig från den
rena ellipsen derigenom att den konstrueras
ur ett begränsadt antal medelpunkter. Det är
likväl hufvudsakligen fransmännen, som,
derigenom att de underkastat den en teoretisk
behandling, utvecklat och fullkomnat
stenbrokonstruktionen. Också hafva stenhvalfven
erhållit en stor utbredning och användning i
Frankrike. En ibland de sista tillämpningarna
eller förenklingarna inom denne del af
byggnadskonsten är hvalfvens bildande af beton,
hvartill idén gafs af Lagalliserie, som
tillämpade densamma på flere i Frankrike utförda
brobyggnader.

Jernbroarna tillhöra den nyaste tiden. Deras
användning började, så vidt man vet, omkr. 1773
i England och utgjorde till en början en mer
eller mindre noggrann efterbildning af sten-
och träkonstruktionerna, men undergingo
sedermera en fullständig ombildning både med
afseende på material och konstruktionssätt. År
efter år hafva de fått en allt vidsträcktare
användning. I början användes uteslutande
gjutjern, först i bågformiga konstruktioner, som
utgjorde en efterbildning af stenhvalfven, och
sedermera (för små spännvidder) äfven i form af
raka, massiva eller genombrutna, omvändt
T-formiga balkar, som liknade den enkla
träkonstruktionen. Derefter öfvergick man till en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>