Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1231-1232 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bryte, d. v. s. "matutdelare" - Brytning, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

träldomen blifvit af skaffad, nyttjades ordet bryte
(Lat. villicus) om en fri man, som skötte en
annans jord. Omfånget för en sådan
brytesmyndighet var olika: ibland var han förvaltare,
ibland endast rättare. I Vestergötland hade
under medeltiden brytarna, eller förvaltarna på
konungens gårdar, vissa administrativa
befattningar: de öfvervakade ordningen i trakten,
indrefvo skatter, voro allmänna åklagare och
uppburo böter. I Östgötalagen omtalas konungens
bryte "i Upsala bo", d. v. s. på Upsala
ödsgodsen. Eljest fingo kungsgårdars förvaltare,
som hade administrativa uppdrag, i
Östergötland titeln konungssoknare (Lat. exactores
regii), i Svea-landskapen länsmän. Hd.

Brytning. 1) Fys. Den väg, som ljuset
passerar från en lysande kropp till ögat, kallas
ljusstråle. Har det genomskinliga ämne (luft,
glas, vatten), hvari ljuset går, samma täthet
öfverallt, så blir ljusets väg, eller strålen, en
rät linie. Nödgas åter ljuset, för att träffa ögat,
genomgå efter hvartannat två eller flere ämnen
af olika täthet, så blir visserligen strålen
rätlinig inom hvart och ett af dessa ämnen; men
vid öfvergången från det ena till det andra
ändrar sig dess riktning plötsligt, hvarigenom
vägen mellan ljuskällan och ögat kommer att
utgöras af en bruten linie, d. v. s. en följd af
räta linier med sins emellan olika riktningar.
Den riktningsförändring strålen undergår vid
öfvergången från ett genomskinligt ämne till
ett annat kallar man brytning l. refraktion.
Endast då eger ingen brytning rum, när strålen
infaller vinkelrätt mot begränsningsytan mellan
de bägge ämnena. Till följd af ljusbrytningen
synas i vatten nedsänkta föremål ligga närmare
ytan, än de i sjelfva verket äro. Lägger man
en slant på bottnen af ett kärl och håller ögat
så, att slanten nätt och jämt bortskymmes af
kärlets kant, så blir han åter synlig, när kärlet
fylles med vatten. Ett ämbar synes vara
mindre djupt, när det är fyldt med vatten, än när
det är tomt. Man underskattar lätt det djup, på
hvilket man ser en fisk simma. Den nedsänkte
delen af årbladet synes ej ligga i förlängningen
af det ofvan vattnet befintliga stycket af åran.
Alla dessa fenomen äro enkla följder af ljusets
brytning vid öfvergången mellan vatten och luft.

Fig. 1.

Låt i fig. 1 AB föreställa det plan, som
skiljer två genomskinligamedia,
t. ex. luft och
vatten, af hvika det förra,
som är tunnare, tankes ligga
ofvanför AB,
och det senare,
som är tätare,
under detta
plan. Låt vidare DC
föreställa en ljusstråle, som
infaller snedt
mot begränsningsytan och träffar denna i
punkten C, och CF en från punkten C dragen

vinkelrät linie mot AB, så kallas DC den
infallande strålen, C infallspunkten, CF
infallslodet eller normalen och vinkeln i
infallsvinkeln. Brytes nu ljuset vid passagen
genom AB så, att strålen sammanfaller med CE,
hvilken linie med normalens förlängning, CG,
gör vinkeln r, så kallas CE den brutne
strålen och r brytningsvinkeln. Emellan två
ämnen eger alltid det motsvarighets-förhållandet
rum, att – om vid ljusets öfvergång från det
tunnare till det tätare, vägen DCE beskrifves –
ljus, som från det tätare till det tunnare sändes
utefter EC, kommer att brytas så, att det utgår
utefter CD. Deraf följer ock, att
brytningsvinkeln, som i det förra fallet är mindre än
infallsvinkeln, i det senare blifver större än
densamma.

Ändrar man storleken af infallsvinkeln, d. v.
s. om man låter den infallande strålen göra en
större eller mindre vinkel med normalen, så
ändras äfven brytningsvinkeln, och det så, att
dessa vinklar samtidigt tillväxa och samtidigt
aftaga – dock icke i samma proportion. De
från en ljuspunkt S (se fig. 2) utgående
strålarna träffa begränsningsytan AB i punkterna
C₁, C₂, C₃ och

Fig. 2.

gå derifrån i
riktningarna
C₁D₁, C₂D₂ o.
C₃D₃.
Emellan en infallsvinkel, hvilken
som hälst, i₁,
i₂, i₃ och den
mot honom svarande brytningsvinkeln,
r₁, r₂, r₃, eger
ett bestämdt samband rum,
hvarigenom man för en
infallande stråle kan upprita den brutne strålens
väg, blott man känner det s. k.
"brytningsförhållandet" (äfven benämndt
brytningsindex, brytningskoefficient,
brytningsexponent) för de båda ämnen, genom hvilka
strålen går. Den lag, som uttrycker detta
samband, kallas brytningslagen och tjenar till
utgångspunkt för alla beräkningar af en
ljusstråles väg genom ett system af genomskinliga
ämnen, såsom de sferiska glasen (linserna) i en
kikare, ögats hinnor och vätskor m. fl.
Upptäckten af denne lag tillskrifves än holländaren
Snellius (omkr. 1620), än Cartesius, hvilken först
bekantgjorde den (1637). Brytningslagen kan
uttryckas på följande sätt: Om man i fig. 1
uppritar en cirkel omkring infallspunkten, med
en radie, hvilken som hälst, och från de punkter,
a och c, der denna skäres af de infallande och
brutne strålarna, drager vinkelräta linier, ab
och cd, mot normalen och dess förlängning, så
är förhållandet mellan dessa linier oförändradt
detsamma, huru stor eller liten infallsvinkeln
än må vara. Men då dessa linier förhålla sig
till hvarandra såsom vinklarnas sinus (se d. o.),
så kan lagen äfven kortare uttryckas sålunda:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>