Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1233-1234 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Förhållandet mellan sinus för infallsvinkeln
och sinus för hans motsvarande brytningsvinkel
är konstant, eller oberoende af infallsvinkelns
storlek". Det tal, som angifver ifrågavarande
förhållande, har man kallat
brytningsförhållande, och detta är beroende allenast af de
ämnens natur, genom hvilka ljuset passerar. Det
sålunda definierade brytningsförhållandet kallas
relativt, emedan dess värde beror af
beskaffenheten hos båda media. Med absolut
brytningsförhållande för ett ämne förstår man åter
samma förhållande, när ljuset ingår i detsamma
ifrån tomrummet. Det relativa
brytningsförhållandet mellan två ämnen fås genom division
af deras absoluta brytningsförhållanden. Af
det ofvanstående följer, att hvarje ämne med
samma täthet i alla delar har ett bestämdt och
oföränderligt absolut brytningsförhållande,
hvilket i optiskt hänseende skiljer detsamma från
andra ämnen. Sedan man genom experiment
funnit detta tal, kan man beräkna den väg ljuset
inom kroppen beskrifver. I följande tabell
upptages det absoluta brytningsförhållandet för
några af de vigtigaste genomskinliga ämnena.

Diamant	2,47. 2,75.	Qvarts         Bergsalt	1,54. 1,54.
Rubin	1,78.	Canadabalsam	1,53.
Flintglas	1,61. 1,73.	Olivolja         Alkohol	1,47. 1,37.
Kolsvafla	1,67.	Vatten	1,33.
Topas	1,61.	Luft	1,00029.
Kronglas	1,53. 1,61.

Brytningsförhållandet mellan luft och glas är
således något öfver 3/2, mellan luft och vatten
omkr. 4/3, o. s. v.

För att inse orsaken till ljusbrytningen måste
man göra sig en klar föreställning om hvad
ljuset egentligen är. Enligt den numera
allmänt antagna och af alla kända hithörande
företeelser bekräftade ljusteorien (jfr Ljus,
Undulations-teorien, Vibrations-teorien)
består det, som på ögat gör intryck af ljus, i
mycket hastiga fram- och återgående rörelser
(vibrationer) i etern. Dessa eter-vibrationer äro
analoga med de rörelser, som luftens partiklar
utföra och genom hvilka ljudet frambringas.
De rörelser, som förefinnas i ljuskällan,
meddela sig nämligen till den henne omgifvande
etern och framskrida deri, tills de träffa ett
föremål. Är detta genomskinligt, så
fortplantar sig rörelsen äfven till de eterpartiklar, som
ligga inom kroppen. Den riktning, i hvilken
denna fortplantning sker, blir dock ej
oförändradt densamma inom som utom kroppen,
emedan rörelsens framskridande antingen
påskyndas eller försenas i det nya ämnet. Att
brytningen beror på en förändring i den
hastighet, hvarmed ljuset framgår eller rörelsen i
etern fortplantar sig, kan inses genom följande
analogi. Om ett led soldater, med fronten
utefter ab (se fig. 3), marscherar rätt fram med
oförändrad hastighet till a₁b₁, asub>1</sub>b₂ och på sin
väg kommer till en terräng af annan
beskaffenhet, t. ex. en sådan, der marschen måste
saktas till följd af hinder (oländig mark e. d.),
så förändrar fronten sin riktning och intager

efter hand de parallela lägena Fd, c₁d₁, c₂d₂
o. s. v., förutsatt att den icke ursprungligen
var parallel med begränsningsytan AB mellan

Fig. 3.

de bägge terrängerna. Ty under den tid
manskapet på högra flygeln utefter DF
tillryggalägger vägstycket a₃F på det förra området,
har venstra flygeln till följd af hindren ej
hunnit så långt inom det senare. Dess väg. Ed,
är således kortare än a₃F, hvaraf följer, att
fronten, Fd, icke mer är parallel med sin förra
riktning, a₃E, utan med begränsningsytan bildar
en mindre vinkel än förut. Framskridandet
sker följaktligen utefter en bruten väg eller
linie, CEG eller DFH. Samma figur kan
representera det sätt, på hvilket ljusvibrationerna
fortplanta sig från den ena partikeln till den
andra i etern. Dessa rörelser fortskrida
nämligen i etern alldeles på samma sätt som vågorna
på en vattenyta, och man kan anse linierna ab,
a₁b₁ o. s. v. föreställa en och samma ljusvåg i
olika tidsmoment. När vågen ab hunnit till
a₃E och börjar intränga i det tätare mediet,
går dess venstre flygel långsammare än den
högre, och deraf uppkommer brytningen. Häraf
inses omedelbart, att den brutne strålen närmar
sig normalen, när ljuset går långsammare i det
senare än i det förra ämnet, men att han
aflägsnar sig från normalen, när ett motsatt
förhållande eger rum. Brytningsförhållandet måste
således stå i någon relation till den olika
hastighet, hvarmed ljuset går i de bägge ämnena, och
denna relation är ytterst enkel. Man kan
nämligen bevisa, att brytningsförhållandet icke är
något annat än förhållandet mellan dessa
hastigheter. Om man t. ex. vet, att
brytningsförhållandet mellan luft och glas är 3/2, så följer
deraf omedelbart, att ljuset går 1 1/2 gång så
fort i luften som i glas. Såsom korollarium ur
samme sats följer, att – om ljus får gå igenom
en kropp med sins emellan parallela
begränsningsytor, t. ex. en öfverallt fullkomligt
jämntjock glasskifva – den utgående strålen måste
vara parallel med den infallande. Är deremot
ett glasstycke slipadt så, att de
begränsningsytor, genom hvilka ljuset genomsläppes, icke
äro parallella, såsom förhållandet är med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>