Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvidd, fys. Se Brännpunkt - Brännässla, bot. Se Urtica - Brännålder, arkeol. Se Bränneålder - Bränslebesparande maskin, ångm. Se Ångmaskin - Bränvin, kem. teknol., en blandning af etylalkohol med vatten - Bränvinsbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brännvidd, fys. Se Brännpunkt.
Brännässla, bot. Se Urtica.
Brännålder, arkeol. Se Bränneålder.
Bränslebesparande maskin, ångm. Se
Ångmaskin.
Bränvin, kem. teknol., en blandning af
etylalkohol (se Alkohol) med vatten, hvars
alkoholhalt varierar mellan 34 och 64 volymprocent.
(Om framställning och rening af bränvin, se
Bränvinsbränning.) Allt efter de material,
af hvilka bränvin tillverkas, har man en stor
mängd olika bränvinssorter, hvilkas olika smak
härleder sig af inblandningar eller föroreningar,
som härstamma från råämnena. Finkel, eller
ej nog renadt bränvin, har sålunda en vidrig
smak af inblandad amyl-alkohol eller, i vissa
fall, butyl-alkohol. Vanligt bränvin tillverkas
hos oss hufvudsakligen af potates, men äfven
af säd, (s. k. sädesbränvin). Det sistnämnda
materialet blef allmänt brukligt under 17:de
årh., och det förstnämnda kom till
användning i midten af 18:de årh. Af melass efter
hvitbetsockers utkristallisering erhålles ett
vidrigt smakande bränvin, kalladt
hvitbetsbränvin. Konjak är bränvin, som erhålles
genom destillering af vin; arrack beredes i
Ostindien af ris, rom i Vestindien af
sockermelass, whisky i England och Skotland af
malt, genever i Holland af malt och säd med
en ringa tillsats af enbär. Lafbränvin
tillverkas af renlaf och har ofta en terpentinartad
smak, härrörande af barr, som finnas i råämnet.
Bränvinets halt af alkohol kallas dess styrka,
och denna uppskattas i volymprocent. Med
normalstyrka förstås en halt af 50 volymprocent.
Genom kännedom om bränvins egentliga vigt
kan man erfara dess alkoholhalt. Man har
nämligen till olika volymer utspädt ren alkohol
med vatten och bestämt blandningens egentliga
vigt samt med tillhjelp deraf upprättat tabeller.
De äldsta försöken i denna riktning äro af
engelsmannen Gilpin (1790–94), men denne hade
ej fullt vattenfri alkohol till sina försök. På
uppdrag af preussiska regeringen utförde Tralles
1811 en serie försök att bestämma förhållandet
mellan bränvins egentl. vigt och volymproc. af
alkohol. Äfven i Frankrike utfördes dylika
arbeten af Gay-Lussac. Tralles konstruerade
tabeller, å hvilka den egentl. vigten och
motsvarande styrka finnas upptagna. Numera
utrönes den egentl. vigten lätt med tillhjelp af
alkoholometrar, sprit- l. bränvinsprofvare,
men dervid måste samtidigt temperaturen
iakttagas, emedan vid högre temperatur volymen
ökas eller egentl. vigten blir lägre och tvärtom.
Den normaltemperatur, vid hvilken egentl. vigten
bestämmes, är + 15°C. Man eger nu tabeller,
genom hvilka man kan finna huru stor
alkoholhalten är, äfven om profningen skett under
eller öfver normaltemperaturen. För närmare
detaljer hänvisas till B. O. Nycander,
"Bränvinsprofvaren och dess användning" (2:dra uppl.
1867). Naturligtvis kan endast sådant bränvin
till sin styrka bestämmas, hvilket ej innehåller
några upplösta ämnen, som verka på den egentl.
vigten. Sålunda kunna ej likörer, punsch, vin
o. d. undersökas på detta sätt, förr än de
upplösta ämnena frånskilts. Detta sker genom
destillering af en afmätt volym af den vätska,
som skall profvas. Efter skedd destillering
utspädes destillatet till vätskans ursprungliga
volym och undersökes med areometern. P. T. C.
Hvad destilleringskonsten vidkommer, som är
den nödvändiga förutsättningen för all
bränvinstillverkning, antages allmänt, att den
uppfunnits af araberna, troligen i 11:te årh. I en
från denna tid härstammande skrift af den
arabiske läkaren Abul Kasem i Cordova
nämnes såsom läkemedel bl. a. ett slags bränvin,
som bereddes genom destillering af vin. Derför
anser mången, att bränvinets latinska namn,
aqua vitae (aqvavit, lifsvatten) är en
förvridning af det italienska acqua vite l. acqua di
vite (vatten af vinrankan). Enligt andra deremot
har den latinska benämningen (jfr det franska
eau de vie) uppkommit deraf att man trodde
bränvinet hafva den egenskapen att förlänga
lifvet. Till en början bereddes ifrågavarande
dryck endast i största hemlighet och användes
hufvudsakligen mot svåra sjukdomar, särdeles
de smittosamma. Stundom begagnades den,
liksom opium hos turkarna, såsom ett medel
att före drabbningar ingifva krigarna mod och
styrka. I 15:de årh. började man att i större
skala tillverka bränvin, nämligen uti Italien,
der Mikael Savonarola (d. 1431) författade en
utförlig skrift öfver detta ämne. I slutet af
16:de årh. hade bränvinsdrickandet i flere land
(förnämligast Ryssland och Sverige) blifvit så
allmänt, att flere regenter, bland dem Gustaf
Vasa, sågo sig föranlåtna till utfärdande af
förbud mot ett omåttligt förtärande deraf. (Man
har dock ett bref från denne konung, i hvilket
han anbefaller en af sina krigshöfdingar att
gifva manskapet bränvin såsom uppmuntran.)
Under trettioåriga kriget fick bränvinet stor
utbredning i Tyskland. De land, i hvilka
bränvin och andra spritdrycker f. n. produceras i
största mängd, äro Österrike, Preussen,
Stor-Britannien och Irland, Frankrike, Spanien,
Bajern, Sverige och Norge o. s. v.
Bränvinsbränning. All tillverkning af bränvin
grundar sig derpå, att drufsocker vid jäsning
sönderdelas i kolsyra och alkohol, hvilket kan
åskådliggöras genom ekvationen
| C6 H12 O6 | = | 2 CO2 | + | 2 C2 H2 O. |
| drufsocker | kolsyra | alkohol |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
