Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1289-1290 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buddha, Buddhaism (Buddhism)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som förklarar lifvets vexlingar och derigenom
tillintetgör fruktan for dem. Från detta
ögonblick kallade han sig Buddha. I början tvekade
han om han skulle meddela sin kunskap åt
verlden eller behålla honom for sig sjelf.
Deltagandet för menskligheten bestämde honom för
det förra alternativet, och sålunda blef han
stiftare af en religion, till hvilken en tredjedel af
jordens innevånare bekänna sig. Först begaf
han sig till Benares, Indiens förnämsta
lärdomssäte, och vann der ett stort antal lärjungar.
Dermed slutar den förut nämnda
lefnadsskildringen. Om B:s följande lif finnes ingen
sammanhängande berättelse. Af spridda
meddelanden i buddhaisternas canon känner man dock,
att hans lära gjorde hastiga framsteg; att han
inbjöds till konungen i Magadha (nu prov.
Behar i norra Indien) och i hans rike
förkunnade sin tro; att han efter en tolfårig frånvaro
återkom till Kapilavastu, der hans fader, hans
hustru och hela den öfriga slägten antogo den
nya religionen, och att han slutligen vid sjuttio
års ålder afled i en skog. B:s karakter var ren
och ädel; deltagandet för menskligheten var
driffjädern för hela hans verksamhet. Han
afbildas såsom en ung man, försänkt i djup
begrundning och med korslagda ben. (Se fig.)



Buddhaismen, den af B. förkunnade
religionen, har till motiv sträfvan att befria
menskligheten från den vexling och förgänglighet, som
utgör hennes förbannelse. Källan till
mensklighetens alla lidanden är åstundan efter sådana
ting, som vexla och förgås. Från denna
åstundan, med hennes smärtor och qval, kan
menniskan frigöra sig genom den sanna kunskapen,
hvilken består i skådandet af den eviga
sanningen, eller förnimmelsen af alltets eviga lagar,
och hvilken menniskan kan vinna endast genom
ett rent hjerta och ett rent lefverne. Främst
bland dessa lagar står karma, eller följdernas
lag, enligt hvilken allt hvad menniskan gör i
den ena lifsformen medför belöning eller straff

i den följande. Den ännu icke frigjorda
menniskan måste nämligen genomgå en själavandring.
Emellertid är hennes yttersta mål att komma
till nirvana (utslocknandet). Huruvida detta
begrepp innebär personlighetens förintelse eller
hennes förening med gudomen framgår icke
fullt klart af buddhaismens urkunder. Såsom
ett vigtigt skäl mot den förstnämnda tolkningen
framhållas, att i dessa urkunder Buddha, efter
sitt inträde i nirvana, icke endast framställes
såsom lefvande, utan till och med säges hafva
uppenbarat sig för sina anhängare.
Buddhaismen bibehåller den brahmanska läran om
de tre verldarna: det absoluta varandets verld,
den af gudar bebodda mellanverlden och
menniskornas verld; men han lär, att den
förstnämnda (här detsamma som nirvana) är
motsatsen till allt hvad vi kunna veta eller förstå
och alltså för oss lika med intet. Vår kunskap
inskränker sig till naturens eviga lagar; genom
lydnad för dem stiga vi, genom olydnad mot
dem sjunka vi; genom obegränsad lydnad för
dessa lagar skola vi komma till nirvana och
finna evig ro. Som enligt buddhaismen det
gudomliga är för menniskan fullkomligt
ofattligt, kan det icke vara föremål ens för hennes
tillbedjan; den verklige guden blifver Buddha
– en menniska, som blifvit gudomlig genom
att ingå i nirvana.

Buddhaismen kännetecknas af bl. a.
fördragsamhet mot annorlunda troende samt genom
välvilja och mildhet, icke endast mot menniskorna,
utan äfven mot djuren. Motivet till denna
mildhet är hufvudsakligen medlidande med alla de
varelser, hvilka liksom menniskan äro
underkastade vexlingens lag. Syftet med det sedliga
sträfvandet är befrielse från den jordiska
tillvarons elände – icke förverkligandet af något
positivt godt i detta lifvet. Buddhaismens moral
är derför väsentligen negativ. Kulten företer
många likheter med den katolska; buddhaismen
har äfven, liksom katolicismen, sitt
klosterväsende och sitt påfvedöme. Det andliga
öfverhufvudet residerade i många århundraden i
Kina, men flyttades i 14:de årh. till Tibet och
kallas der Dalai Lama.

Denna religionsform åstadkom vid sitt
framträdande en stor omhvälfning, derigenom att
den upphäfde det brahmanska prestväldet och
kastväsendet. Med stor hastighet spred läran
sig öfver Indien. Klipptemplen i Salsette och
andra orter vittna om hennes makt. I nordvest
spred hon sig till Baktrien, i söder till Ceylon
och Java. Vid tiden för kristendomens
uppkomst föranledde brahmanerna häftiga
förföljelser mot buddhaismen. Slutligen utträngdes
den helt och hållet från Hindostan, men
utbredde sig i stället öfver Östra indiska halfön,
Kina, Tibet, Mongoliet och Japan. Buddha
meddelade endast muntligen sina läror; först
efter hans död upptecknades de.
Buddhaismens canon, som kallas Tripitaka ("de tre
korgarna") reglerades på flere möten.
Skrifterna öfversattes på pali-språket och sedermera
jämväl på kinesiska, tibetanska och mongoliska.
De på sanskrit affattade urkunderna upptäcktes
först på 1820-talet, i ett buddhaistiskt kloster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>