Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bukovina, hertigdöme, ett till österrikisk-ungerska monarkien hörande kronland - Bukpress, anat. fysiol. - Bukpulsådern, stora, anat. - Bukslabb-gårding, sjöv. Se Gårding - Bukspottkörtel, Pancreas, anat. - Buktalare, fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Suczava, Moldava och Bistrits, hvilka hafva sitt
ursprung i B. Om sommaren äro floderna nästan
uttorkade, på våren deremot stiga de ofta öfver
sina bräddar och anställa stora förödelser.
Klimatet är hårdt, men friskt. Floderna bilda
vidsträckta dalgångar, och i dessa trifvas
förträffligt alla det norra Europas åker- och
trädgårdsväxter. Bördigast är norre delen af landet,
mellan Dnjestr och Pruth, samt Suczava-dalen.
Några obetydliga vinberg finnas på gränsen mot
Moldau. I bergstrakterna odlas endast potates,
hafre och korn. Skogen består på slättlandet
till störste delen af bok (hvaraf namnet
Bukovina, "boklandet"), på bergshöjderna af gran och
tall. Nära hälften af all skogen, som i södre
delen af landet är verklig urskog, tillhör kloster
och andra andliga stiftelser. Boskapsskötseln
bedrifves icke i den utsträckning, hvartill
landets naturbeskaffenhet synes mana. För
hästafvelns främjande finnes ett stuteri i Radautz.
De mineraliska tillgångarna äro ej af betydenhet.
Åtskilliga mineralkällor finnas. Industrien är
ännu föga utvecklad; mest betydande är
bränvinsbränningen. Handeln, som ligger i
händerna på judar och armener, inskränker sig
nästan uteslutande till råprodukter.
Transitohandeln är tämligen betydlig. Med Besarabien
och Moldau eger liflig förbindelse rum. Af
innevånarna, som 1876 utgjorde 548,518
personer, äro 41 % rutener (i vestre delen), 38 %
rumaner (i östre delen), 8 % tyskar, 1 %
polackar, 1 1/2 % magyarer, 9 1/2 % judar, 1/2 %
armener och 1/2 % tsjecher. Den herskande
religionen är den grekisk-katolska (med egen
biskop i Czernovitz); 10 1/2 % af befolkningen
tillhör den romersk-katolska, 3 1/4 % äro unerade
greker, 2 1/4 % protestanter och 9 1/2 % judar.
För den andliga odlingen finnes ett
universitet i Czernovitz samt en grekisk-teologisk
läroanstalt; dessutom eger landet 3 gymnasier
och 2 realskolor samt 157 folkskolor. Det
oaktadt står folkbildningen på en låg ståndpunkt;
skolorna besökas knappt af 20 proc. bland de
barn, som äro i skolåldern. –
Administrationens medelpunkt är Czernovitz. B. är indeladt
i 8 förvaltningsområden, oberäknadt Czernovitz,
som bildar ett distrikt för sig. I judicielt
hänseende lyder landet under högsta domstolen i
Lemberg; i Czernovitz finnes en öfverdomstol
och i landsorten 14 kretsdomstolar.
Militärförvaltningens centralpunkt är Lemberg. Enligt
landtdagsordningen af d. 26 Febr. 1861 består
B:s landtdag af 30 medlemmar, näml. af
biskopen, 10 representanter för den större
jordegendomen, 7 för städerna oeh 12 för
landtkommunerna. Till deputerade-kammaren i österrikiska
riksrådet sänder B. 5 representanter.
Intill 1482 hörde B. till Siebenbürgen, kom
derefter till Moldau, eröfrades 1769 af ryssarna,
afträddes af dem 1775 till Österrike och var
såsom en krets förenadt med detta land till
1849, då det upphöjdes till sjelfständigt kronland.
Bukpress, anat. fysiol., den apparat af
muskler m. m., hvarigenom bukhålan kan
sammantryckas och en del af hennes inelfvor (t. ex.
tarmröret, lifmodern) tömmas. Förloppet dervid
är följande: man inandas djupt, instänger derpå
luften i lungorna och sammandrager sedan
bukmusklerna, under det man böjer kroppen framåt.
Sjelfva akten kallas "krystning" eller
bukpressning. G. v. D.
Bukpulsådern, stora, anat., den del af aorta,
som går fram genom bukhålan, längs framsidan
af ryggkotorna derstädes. Vid bäckenets gräns
delas hon i två grenar, som gå till hvar sin
af de nedre lemmarna. I buk- och
bäckenhålorna utsänder hon grenar till dessas väggar
och i dem befintliga inelfvor. G. v. D.
Bukslabb-gårding, sjöv. Se Gårding.
Bukspottkörtel, Pancreas, anat., en
långsträckt, platt, blekgul och knottrig körtel, som
är belägen å bakre bukväggen, bakom
magsäcken, och sträcker sig från mjelten till
tolffingertarmens lodräte del. Denne drufkörtel
tömmer sitt sekret i nämnde tarm, nära vid
eller tillsammans med lefverns (gallan), för
hvilket ändamål hans utförsgång går genom
tarmväggen. Sekretet har en vigtig inverkan på
digestionen. G. v. D.
Buktalare, fysiol, en person, som genom
flitig öfning förvärfvat förmågan att så
förändra karakteren (klangfärgen) i sin röst, att
denna för åhöraren tyckes komma längre bort
ifrån, än verkligen är fallet, eller från en
hålighet (ett källarenvalf e. d.). – Buktaleriets konst
är så gammal, att dess ursprung förlorar sig
i den äldsta forntiden. Dess fenomen omtalas
redan af Hippokrates, hvilken emellertid –
liksom alla, äfven de mest bildade, ända intill
slutet af förra århundradet – var långt ifrån
att deri se resultatet af ett genom öfning vunnet
herravälde öfver den mekanism, genom hvilken
det vanliga, naturliga, talet frambringas. Man
var i allmänhet öfvertygad, att buktalarens ljud
icke åstadkommos i de naturliga talorganen,
utan i buken eller andra delar af kroppen,
samt att hans förmåga var af öfvernaturligt
ursprung, och såväl under den hedniska som
under den kristna tiden hafva de olika
kyrkornas presterskap icke försmått att för sina
ändamål begagna sig af buktalarekonsten. Hos folket
voro utöfvarna af denna konst, allt efter
omständigheterna, an nästan dyrkade som helgon
eller orakel, än förföljda, såsom de der ingått
förbund med djefvulen.
Först i slutet af 1700-talet börja mera
upplysta åsigter göra sig gällande, och man kan i
detta afseende nämna abbé de la Chapelle
såsom den förste, hvilken (i "Le ventriloque ou
l’engastrimythe", 1772) på ett fördomsfritt sätt
skingrade det mystiska dunkel, hvari denna sak
dittills varit insvept. Till detta resultat bidrog
i väsentlig mån en hederlig kryddkrämare,
Saint-Gilles i Saint Germain en Laye, hvilken
i utomordentlig grad fövärfvat sig
buktalarefärdighet, men, ovanligt nog, försmådde att
begagna sig af densamma för att ockra på sina
medmenniskors vidskepelse eller lättrogenhet.
Han gjorde ingen hemlighet af sin konst, utan
lät tvänne af franska vetenskapsakademien
utsedda ombud på honom sjelf grundligt studera
alla dess detaljer.
De medel, som buktalaren använder för att
frambringa sina ofta utomordentligt illusoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
