Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buonarroti (Buonarotti), Michel Angelo (Michelangelo l. Michelagnolo, -agniolo, -angiolo)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1505 kallades B. af påfven Julius II till Rom
för att utföra dennes mausolé. Han begaf sig
för det ändamålet först till Carrara och sedan
till Rom, der han inträffade i Jan. 1506. En
brytning mellan de båda häftige männen vållade
likväl, att B. snart återvände till Florens och
sedan endast med svårighet kunde förmås att
möta påfven i Bologna. Detta möte egde rum
i slutet af året 1506, och försoningen firades
dermed att B. utförde Julius II:s kolossala
sittande staty i brons, hvilken uppsattes 1508
i Bologna (förstörd af folket 1511). Derefter
finna vi. B. i Rom. Men nu är icke längre fråga
om påfven Julii grafvård, utan mästaren mottog
i stället det för honom icke rätt behagliga
uppdraget att med fresker pryda taket i
Sixtinska kapellet. Dessa målningar blefvo likväl
hans förnämsta arbete och tillika ett af de mest
framstående konstverk, som någon tid kunnat
framvisa. B. började det 1508, hade första
hälften färdig 1510 och afslöt det 1512. (Se
Sixtinska kapellet.) Efter påfvens död,
1513, återupptog han arbetet med det stora
Julianska grafmonumentet, hvilket likväl nu
skulle utföras efter ett betydligt reduceradt
mått. Först 1550 fullbordades det, efter många
bekymmer och vedervärdigheter, samt uppsattes
i S. Pietro in vincoli. Bland dess sex statyer,
af hvilka endast tre äro af B. sjelf, må
särskildt nämnas den berömda Moses-statyn. Till
monumentet lär enligt den ursprungliga planen
hafva hört äfven de båda Slafvarna i Louvren,
af hvilka den ene ej är fullt färdig. 1516–20
vistades B. för det mesta i Carrara och
Pietrasanta för att låta bryta marmor till S.
Lorenzos fasad i Florens (aldrig utförd), på hvilken
han fått beställning af Leo X. Under ett
kortare besök i Rom utförde han för S. Maria
sopra Minerva en Kristus-staty, som
fullbordades af en annan konstnär och uppsattes 1521.
När 1527 års oroligheter inträffade, hade han
i flere år varit sysselsatt med arbeten på S.
Lorenzo, för hvilken kyrka han byggde
Mediceernas grafkapell (den s. k. "Sagrestia nuova")
och det s. k. Laurentianska biblioteket. Under
Florens’ belägring utnämndes han 1529 till
generalkommissarie vid fästningsverken, hvilka
han iståndsatte på ett sådant sätt, att de i en
senare tid kunde blifva föremål för en Vaubans
studier och beundran. Till följd af oenighet
med åtskilliga bland de styrande lemnade han
emellertid staden midt under kriget samt
uppehöll sig någon tid i Ferrara och Venezia. Mot
slutet af 1529 återkom han till Florens och
öfvertog ledningen af försvaret, hvarunder han
likväl äfven beredde sig tillfälle att utöfva
konstnärlig verksamhet. Från denna tid förskrifva sig
t. ex. en Brutus-byst (Florens) och en
temperamålning, Leda (London). I Aug. 1530
kapitulerade staden till följd af hungersnöd, tvedrägt
och förräderi. B. förklarades för rebell, men
benådades af påfven, Klemens VII, på vilkor
att han skulle fullborda de 1520 för mediceiska
grafkapellet beställda grafvårdarna öfver
Giuliano (hertig af Nemours) och Lorenzo (hertig
af Urbino). Arbetet på dessa härliga konstverk
afbröts flere gånger och upphörde 1536 utan
att hafva blifvit afslutadt. De bada hertigarna
äro framställda sittande, och deras sarkofager
prydas af hvar sitt par allegoriska figurer, af
hvilka de, som finnas på Giulianos vård, anses
betyda "Dagen och natten" och de på Lorenzos
(hvars staty blifvit kallad "il pensiero", tanken,
eller "il pensieroso", den tankfulle) "Gryningen
och skymningen". Till denna period hör äfven
en skön, fastän ofullbordad, Apollostaty i Florens.
1532 begaf sig B. åter till Rom, hvarest han
1533 på hufvudväggen i Sixtinska kapellet
började måla den af Klemens beställda Yttersta
domen. Denna kolossala freskomålning, som
fullbordades 1541, har blifvit öfver måttan både
prisad och tadlad – det senare bl. a. för de
många nakna figurerna. (Tvänne påfvar, näml.
Paul IV, som ännu under B:s lifstid en gång
t. o. m. gaf befallning om målningens förstöring,
och Klemens XIII, förmåddes af skrupler och
fanatism att låta måla kläder på de mera i
ögonen fallande figurernas kroppar.) 1549
fullbordade den åldrige mästaren freskerna Petri
korsfästelse och Pauli omvändelse i Paul III:s
kapell i Vatikanen. – Under den siste
tredjedelen af sin långa lefnad var han företrädesvis
sysselsatt med arkitektoniska arbeten. Sådana
hade, som förut redan nämnts, i Florens tagit
honom i anspråk. Om hans verksamhet som
arkitekt i Rom vittna bl. a. den efter hans plan
(1544) verkställda pittoreska anläggningen af
Kapitolium och tillgränsande byggnader, de
storartade pelarehallarna på gården till Pal.
Farnese (1547), den imposanta konsol-gesimsen på
fasaden af detta palats (s. å.), planerna till
Porta pia m. fl. stadsportar (1559; från detta
år äro äfven projekterna till kyrkan S.
Giovanni de’ fiorentini i Florens) samt kyrkan S.
Maria degli angeli (1560). Sin förnämsta
arkitektoniska verksamhet egnade han emellertid
Peterskyrkan, hvars öfverbyggmästare han blef
efter Sangallos död, 1546. Denna kyrkas hela
inre system härstammar från B., och hennes
märkligaste detalj, den mäktiga kupolen, ett af
byggnadskonstens under, utfördes efter hans
död i enlighet med hans planritningar och
modeller. Hans sista plastiska verk var den Pietà,
som nu står ofullbordad bakom högaltaret i
Florens’ domkyrka och som han ursprungligen
hade bestämt för sin egen graf. B. dog i Rom
d. 18 Febr. 1564 (l. 1563 enligt florentinsk
tideräkning). Hans stoft flyttades s. å. till
Florens och nedsattes i kyrkan S. Croce, der det
ännu hvilar.
B:s verk äro uttryck af en stark ande, som
icke erkänner andra bud och lagar än
subjektivitetens. Störst var han på måleriets område,
der hans originella formbildning är mest på
sin plats. Sjelf ansåg han sig störst som
bildhuggare. Antiken var hans utgångspunkt och
ledning, men han skapade sig en sjelfständig
ideal stil, som genom hans öfvervägande
pittoreska uppfattning var motsatt antikens. Nästan
alla sina plastiska verk lemnade han i någon
del ofullbordade, hvilket ofta kom sig deraf att
han förhögg sig. Hans brinnande ifver att
skänka lif åt marmorblocket gaf honom
nämligen icke ro att begagna modellfigur och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
