Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bürger, Gottfried August - Bürglen, by i schweiziska kantonen Uri - Bürglenstütz, en af de högsta topparna på bergskedjan Albis i Schweiz - Bürkel, Heinrich - Bürklein, Friedrich - Bürkner, Leopold Hugo - Büsch, Johann Georg - Büsching, Anton Friedrich - Büsching, Johannes Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfriga arbeten må nämnas balladen Der wilde
jäger, hans bearbetning af den ännu omtyckta
folkboken Abenteuer des freiherrn von
Münchhausen (1787) samt hans jambiska
öfversättningar af Homeros’ Ilias och Shakspeares
Macbeth. Efter hans död utgåfvos Lehrbuch der
aesthetik (1825) och Handbuch des deutschen stils
(1826) äfvensom supplementet Aesthetische
schriften (1832). B:s Sämmtliche werke hafva flere
gånger blifvit utgifna. – 2. Marie Kristiane
Elisabeth B., född Hahn, den förres tredje
hustru, f. 1769, d. 1833, uppträdde, sedan hon
1792 blifvit skild från sin make, under namnet
Elise B., såsom skådespelerska och deklamatris.
Hon efterlemnade en samling Gedichte (1812),
tvänne skådespel och en roman. R. G.
Bürglen, by i schweiziska kantonen Uri, ej
långt från Altorf. Det berättas, att Wilhelm
Tell var född i B. och att han 1354, under sitt
försök att rädda ett barn, fann sin död i den
förbiflytande ån. På den plats, der hans
boningshus säges hafva legat, står nu det s. k.
Tells kapell.
Bürglenstütz, en af de högsta topparna på
bergskedjan Albis i Schweiz.
Bürkel, Heinrich, tysk genre- och
landskapsmålare, f. 1802 i Bajerska Pfalz, d. i
München 1869, var en af de tidigaste
representanterna för den realistiska riktningen i
München-skolan och intog en betydande plats
bland framställarna af de lägre folkklassernas
lif, såväl genom sin kärnfriska och humoristiska
uppfattning af detsamma som genom sin rika
uppfinningsförmåga och stora produktivitet.
Han utbildade sig förnämligast genom studium
af Wouverman, Berchem, Potter m. fl.
holländare. 1829 reste han till Rom, der han
qvarstannade två år och målade karakteristiska scener
från campagnan, med staffage af fångna
spetsbofvar, vandrande tiggaremunkar o. d. Ehuru
han utförde sina verk med otrolig flit och omsorg,
efterlemnade han inemot 400 arbeten (likvisst
icke alla fullbordade), utom en ofantlig mängd
studier. Hälst behandlade han bajerskt och
tyrolskt alplif, värdshusscener, landtliga fester
o. s. v. Hans vinterlandskap äro mest
värderade.
Bürklein, Friedrich, tysk arkitekt, f. 1813
i Franken, kom 1828 till München, der han
började sina studier hos Gärtner, hvilken han
1839 åtföljde till Athen, hvarefter han på
statens bekostnad gjorde vidsträckta studieresor
i det öfriga Europa. Ett af hans första större
sjelfständiga arbeten är den 1847–49 i romansk
stil uppförda bangården i München, genom
hvilken han kom i stor ynnest hos konung Max.
Denne byggnadsvurmande monark såg i B. rätte
mannen att förverkliga hans älsklingsidé, den
"nya München-stilen", hvilken i sjelfva verket
ingenting annat är än en med allahanda
renaissance- och romanska former, ofta på ett
oorganiskt sätt, förenad spetsbågsarkitektur. Såsom
konungens specielle arkitekt anlade B.
Maximiliansstrasse, hvars offentliga byggnader och
flesta privathus äro af honom. Hans sista verk
är det imposanta Maximilianeum, som bildar
Maximiliansgatans dekorativa afslutning.
Husliga olyckor, öfveransträngning (i egenskap af
generaldirektör för statens byggnader uppförde
han bl. a. en mängd bangårdar för de bajerska
statsbanorna) och kränkningar af många slag
undergräfde hastigt hans helsa, så att han dog
d. 4 Dec. 1872. Uppfyllde B. icke de
förväntningar, till hvilka hans stora talang berättigade,
och blef hans verksamhet mera till skada än till
gagn för München-arkitekturen, så berodde detta
mest på hans svaghet att alltid och i allt gifva
efter för den inkonseqvente konungens ständigt
vexlande önskningar.
Bürkner, Leopold Hugo, tysk
träsnittskonstnär och raderare, f. i Dessau 1818, kom
1837 till Düsseldorf och flyttade 1840 till
Dresden, vid hvars konstakademi han 1846 blef
lärare och 1855 professor i träsnittskonst. Genom
honom fick det tyska träsnittet en karakter, som
påminner om Dürers kraftfulla manér och som
sedan dess blifvit utmärkande för detsamma.
Från B:s i Dresden inrättade xylografiska
anstalt hafva en mängd utmärkta illustrationer
utgått.
Büsch, Johann Georg, tysk
nationalekonom, f. 1728 i Lüneburg, d. 1800, blef 1756
professor i matematik vid gymnasium i
Hamburg. Han gjorde flere vetenskapliga resor,
bl. a. i Danmark och Sverige. Framför allt
gjorde sig B. högt förtjent om Hamburgs
uppblomstring. Genom hans bemödanden
upprättades en förträfflig fattigförsörjningsanstalt, ett
sällskap till främjande af konster och nyttiga
yrken (1765) och en handelsskola, den första i
sitt slag (1767). Bland hans många skrifter
är den förnämsta Grundriss einer geschichte der
merkwürdigsten welthändel (1781; 4:de uppl.
1810), Hans Sämmtliche schriften utkommo
1813–16.
Büsching. 1. Anton Friedrich B., tysk
geograf, f. 1724 i Stadthagen i
Schaumburg-Lippe, blef efter en längre tids vistelse i
Danmark, lärare i den teologiska fakulteten i
Göttingen, men lemnade 1757 sin lärostol, med
anledning deraf att man beskyllde honom för
irrlärighet och förbjöd honom att låta trycka
teologiska skrifter. 1759 utnämndes han dock
till professor i filosofi vid samma universitet,
1761 blef han kyrkoherde vid den
protestantiska församlingen i Petersburg och 1766
direktor vid ett gymnasium i Berlin, der han dog
1793. – B:s förnämsta verk är:
Erdbeschreibung (10 delar, 1754–92, sedan fortsatt af
Sprengel, Wahl, Hartmann och Ebeling), det
första strängt vetenskapliga geografiska arbete,
som framträdde i Tyskland, och det första
arbete af detta slag, der uppgift om ytinnehåll
och folkmängd meddelades. Dessutom författade
han Magazin für historiographie und geographie
(25 bd, 1707–93), Grundriss zu einer historie
der philosophie (1772–74) och flere värdefulla
teologiska arbeten. - 2. Johannes Gustaf
Gottlieb B., den förres son, tysk fornforskare,
f. 1783, d. 1829 som professor i arkeologi i
Breslau, var en utmärkt kännare af den tyska
medeltidens lif, konst och poesi. Dels ensam
och dels i förening med H. von der Hagen
utgaf han bl. a. Sammlung deutscher volkslieder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
