Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1425-1426 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Båge, byggnadsk. Namn på de kroklinier af olika former och bildningssätt - Båge, fys. Voltas båge. Se Elektriskt ljus - Bågfris, byggnadsk., ett företrädesvis i den romanska stilen och gotiken förekommande ornament - Bågfält, byggnadsk., den lodräta väggyta, som inneslutes af en dörrs öfverstycke och en öfver detta slagen båge - Båggångarna, anat. - Båg-skatten, kamer., en personlig afgift - Båk, sjöv. Se Fyr- och Sjömärke - Båk- och lotsmedel, kamer. Se Fyr- och Båkmedel - Bål, anat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f) Omvända spetsbågen (fig. 12).

C) Sammansatta l. Blandade bågar, i
hvilka hvardera skänkeln består af flere än en
båglinie. För dessa finnas således flere än två
centra.

a) Korgbågen (rättare Korggrep-bågen), hvars
båglinie är sammansatt af flere cirkelbågar,
hvilka öfvergå i hvarandra, så att de i
sammanbindningspunkterna hafva samma tangent (fig.
13).



b) Köl-, Kil- l. Sadelbåyen (Asneryggen),
hvars skänklar bestå af dubbla bågar, hvilka
äro nedtill konvexa och ofvantill konkava och
således hafva fyra centra (fig. 14, 15). Af dessa
är den i den engelska gotiken förekommande
s. k. Tudorbågen en tryckt form (fig. 16).

c) Karnisbågen (fig. 17). Denna särdeles
inkonstruktiva bågform förekommer i den franska
gotiken.

d) Runda och spetsiga väpplings- l.
klöfverbladsbågar, med tre blad (två "näsor"; fig 18,
19), med fem blad (fyra "näsor") och med flere
än fem blad (Solfjäderbåge; fig. 20).

Med båge (hvalfbåge) menas äfven den,
vanligen af trä gjorda, hvalfstomme, på hvilken
hvalfvets stenar stödjas, under det murningen

pågår. Derjämte nyttjas ordet båge stundom
i st. f. murbåge, hvalf-ring, stärk-ring. Se Hvalf.

5. Fys. Voltas båge. Se Elektriskt
ljus.

Bågfris, byggnadsk., ett företrädesvis i den
romanska stilen och gotiken förekommande
ornament, som består af en under en hufvudgesims
fortlöpande rad af små bågar (runda l.
spetsiga), hvilka stundom hvila på små konsoler.

Bågfält (Lat. tympanum), byggnadsk., den
lodräta väggyta, som inneslutes af en dörrs
öfverstycke och en öfver detta slagen båge. I
medeltidsportalerna är bågfältet ofta prydt med
reliefer.

Båggångarna, anat., tre böjda, rörformiga,
i hörselorganets inre befintliga kanaler, dels af
ben, dels af bindväf. Se Hörselorgan och
Labyrint. G. v. D.

Båg-skatten, kamer., en personlig afgift,
som fordom årligen till kronan erlades med
8 öre s:mt af hvarje manlig individ bland
allmogen inom Herjeådalen. 1848 betaltes
denna skatt för sista gången och utbyttes
derefter mot mantalspenningar. Kbg.

Båk, sjöv. Se Fyr- och Sjömärke.

Båk- och lotsmedel, kamer. Se Fyr- och
båkmedel.

Bål. 1. Anat. Sammanfattningen af
kroppsafdelningarna bröst, buk och bäcken. Bålen
utgör kroppens tjockaste del, dess största massa,
och hans trinda form har gifvit anledning till
den latinska benämningen truncus (eg. trädstam).
Menniskans bål tveklyfves (grenas) nedåt i de
två nedre lemmarna. Uppåt utgår ur honom,
med (framifrån sedt) tämligen skarp gräns, den
relativt smala halsen. På sidorna af hans öfre
ände hänga armarna i skuldrorna. Dessa senare
äfvensom de nedre lemmarnas rötter vid utgången
ur centralmassan räknas ock stundom till bålen,
åtminstone i det artistiska uttrycket torso (se
d. o.). Bålens stödjeaxel utgöres af en pelare
af 7 fria och 9 i två afdelningar sammanfogade
ryggradskotor. Dessa kotor ligga excentriskt,
i bakre delen. De betäckas och omgifvas af vid
dem häftande och pelaren bakåt upprättande
muskler. Från de 12 öfre kotorna utgå de 12
mot dem ledande refbensparen, hvilka i
samband med bröstbenet utgöra stommen till bröstets
hvälfning. Bäckenbenen bilda stommen för
bålens nedre ände. Mellan dessa bålens två mera
fasta ändafdelningar finnas inga ben framom
kotpelaren, endast bukmusklerna, kroppens
främre böjmuskler. Denne kroppsdel är
ständigt rörlig och mjuk samt har väl deraf fått
namnen "lif", "veklif". Hela sträckan klädes
af en vanligen föga hårig, jämn hud, utan
afbrytande veck. Hennes djupaste lager, fettet,
af vexlande styrka, afrundar öfverallt stommen.
Än är det mera tjockt och döljer underliggande
knotor och muskler; än är det tunnare och låter
deras konturer framträda i vissa ställningar och
rörelser. Bålens form, som är mycket vexlande
hos olika individer, är dock i allmänhet typisk
för olika åldrar och kön: hos barnet är hans
omfång störst kring buken, hos mannen kring bröstet,
hos qvinnan kring bäckenet. Starkare
fettbildning hvälfver buken, och det stundom så, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>