Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 1439-1440 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bäf-rast (Fornn. bif-röst l. bif-rost), Nord. mytol., "den bäfvande, gungande vägen", den brygga, som förbinder himmelen med jorden, d. v. s. regnbågen - Bäfve, socken i Göteborgs och Bohus län - Bäfvern, Castor fiber, zool.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bäf-rast (Fornn. bif-rost l. bif-rost), Nord.
mytol., "den bäfvande, gungande vägen", den
brygga, som förbinder himmelen med jorden,
d. v. s. regnbågen. Den bevakas af Hemdall,
på det att åsagudarna ej må oförmodadt
anfallas. Trots sin styrka kommer likväl bron
att störta samman, när Muspels söner storma
himmelen. Jfr Ragnarök.

Bäfve, socken i Göteborgs och Bohus län,
Lane härad. Arealen 5,947 hekt. (12,046 tnld).
22 1/8 ofm., 21 5/8 fm. mtl. 1,934 innev. (1877).
Annex till Uddevalla stad, Göteborgs stift,
Elfsyssels norra kontrakt.

Bäfvern, Castor fiber, zool., är en bland de
störste nu lefvande gnagarna och den enda nu
lefvande typen för bäfrårnas familj (Castoridae).
Han står, både genom sin byggnad och sitt
lefnadssätt, på gränsen mellan de ekorre- och
rottartade gnagare-familjerna. Hans kroppslängd,
från nosen till svansen, blir omkr. 93 centim.
(3 f.); den nakne delen af svansen blir
ungefär 25,5 centim. (8 1/2 tum) lång och 12,5
centim. (4 1/5 tum) bred. Bäfvern är nästan
enformigt brunröd öfver hela kroppen (på de i
pelshandeln förekommande bäfverfällarna äro de
långa håren, stickelhåren, bortryckta, och dessa
fällar hafva derför den täta och fina
bottenfällens ljust brungråa färg). Hans kroppsform



ser klumpig ut, hufvudsakligen till följd af den
stora utvecklingen af bakkroppen, som tämligen
jämnt afsmalnande fortsätter sig i den tjocka,
muskulösa svansroten. Ett ännu klumpigare
utseende får bäfverm, när han, såsom ofta sker,
sitter sammanhukad, med böjd rygg. Hvad
som emellertid gör hans utseende mest
egendomligt är den nakna platta svansdelen, som är
täckt af hornartade fjäll (en storartad
utveckling af den motsvarande svansbildningcn hos
rottorna), mellan hvilka korta hår endast glest
äro spridda. Framfötterna äro mindre än
bakfötterna, men ypperliga arbetsredskap, rörliga
som armar och med kraftiga klor att gräfva
med. Bakföttetna hafva simhud mellan tårna;
den andra tån har, egendomligt nog, två klor.
På land går bäfvern trögt och galopperar tungt,
men medelst simfötterna och genom vrickningar
af den platta svansen rör han sig med största
lätthet i vattnet. Äfven hans inre byggnad,
särskildt blodkärlens stora vidd i närheten af
hjertat, gör honom företrädesvis till vattendjur;
det är honom möjligt att uppehålla sig t. o. m.
flere minuter under vattenytan. Fordom
hänfördes han derför stundom till fiskarna, och
påfvarna gåfvo tillåtelse att förtära hans kött
under fastedagarna.

Bäfvern utför märkvärdiga arbeten. "I
byggnadskonsten öfverträffar han alla andra djur,
utom menniskan", säger Linné. Beundransvärd
är den skicklighet, hvarmed han genom
fördämningar ordnar vattenhöjden vid sin hydda,
gräfver kanaler för en lättare transport af sina
förnödenheter från skogen samt hålor, gångar
och vägar. Hans hydda är en kupol-formig
byggnad, liksom fördämningarna uppförd af
jord och gyttja, sammanhållen och stärkt
genom i kors mot hvarandra ställda rötter, grenar
och stockar. Hon är rund eller aflång, stundom
ända till 50 f. (14,8 m.) lång och 9 f. (2,6 m.)
bred. Hennes höjd är vanligen 3–4 f.
(8,9–11,9 decim.). Väggarna äro fotstjocka eller
deröfver. Oftast har boningen ej mer än ett
enda, bakugnslikt rum af 2–3 fots höjd,
stundom är hon delad i två eller flere rum. Golfvet
är packadt och slätt; vanligen står en del deraf
under vatten. Snygghet råder derinne. Invid
väggen tillreder bäfvern sin säng, som består
af gräs. Sina förråd af lifsförnödenheter –
friska grenar och stockar af asp, al, björk, vide,
sälg eller rönn – gömmer han i närheten af
hyddan; inne i densamma håller han sina
måltider. Han afskalar och förtär hälst den finare
barken. Veden äter han endast i nödfall;
merendels kastar han den på hyddans tak eller på
dammen. Så lefver han på de ställen, der ingen
menniska stör hans frid. Sällskapsdjur är han
egentligen ej; en bäfverkoloni består endast af
en familj med ungar intill tredje årets kull.
Bäfvern är skygg och försigtig; hälst väljer
han natten till arbetstid. Ensam eller i
sällskap med de sina simmar han tyst, med hela
kroppen under vattenytan, endast med ögon
och näsborrar deröfver, och med framfötterna
utsträckta under hakan. Kommen till den punkt
i skogen, der ett passande träd bjuder honom
föda, börjar han sitt arbete med att fälla detta
till jorden. I sina framtänder – som
hvardera ha en bredd af 8 millim. (2,7 lin.) och
af hvilka de båda i öfverkäken befintliga
skjuta 23–25 millim. (8 lin.) och de båda i
underkäken 36 millim. (12 lin.) utöfver
käkbenet – eger han ypperliga huggverktyg: på
en fjerdedels timme lär han kunna fälla en
asp af en half fots diameter. Under det han
hugger, tittar han upp för att se efter åt
hvilket håll trädet vill falla, hvarefter han
lagar så, att kronan faller i den riktning, som för
honom är förmånligast. Vid trädets brak rusar
han bort och håller sig gömd, tills han
öfvertygat sig om att ingen fridstörare tillkallats af
bullret. Då återkommer han med sitt sällskap
för att af kapa grenar och qvistar samt dela
stammen i lämpliga stycken. Derefter forslas
alltsammans, antingen endast med framfötterna
eller äfven med hjelp af framtänderna, till
närmaste ström eller någon för ändamålet gräfd
kanal, i hvilken transporten går lättare för sig.
Om bäfvern derunder blir skrämd eller märker
oråd, dyker han skyndsamt ned i vattnet, sedan
han först, genom ett kraftigt och ljudande slag
med stjerten mot vattenytan, varnat sitt
sällskap. Nord-Amerikas indianer tro, att bäfvern
eger en själ; också döda de icke flere af dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>