- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
1459-1460

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böhmen, fordom sjelfständigt konungarike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den katolska bekännelsen allenaherskande i ett
land, der den protestantiska rörelsen hade
funnit så stark genklang, strandade mot det kraftiga
motstånd, som gjordes honom i synnerhet af
husiterna, hvilka (1554) tvungo honom att gifva
deras konsistorium särskilda beskyddare
(defensorer) ur herre- och riddareståndet.
Deremot öppnades ett jesuit-kollegium i Prag (1556),
hvarest 1562 en katolsk ärkebiskop åter insattes,
den förste sedan 140 år. Ferdinands son
Maximilian II (1564–76) styrde med mycken
religiös fördragsamhet. Den bekännelsefrihet,
som han medgaf, lemnades en tid oantastad
äfven af hans son och efterträdare, Rudolf
(1576–1611); men påverkad af den ärkekatolske
Ferdinand af Stejermark, som han, med
förbigående af sina bröder, ämnade till sin
efterträdare, stängde han några af protestanternas
kyrkor (1602) och försökte införa ett slags
inqvisition (1606). De protestantiska ständerna
i Rudolfs arfland (Böhmen, Österrike, Mähren
och Schlesien) slöto då ett skyddsförbund, och
Rudolfs från tronföljden uteslutne broder,
Mathias, fann lämpligt att sälla sig till dem och
drog med härsmakt mot Prag. Rudolf måste
(1608) afträda Österrike, Ungern, Mähren och
Schlesien till Mathias, hvilken erkändes för
hans efterträdare jämväl i B., och sedermera
utfärda det ryktbara "majestätsbrefvet af d.
12 Juli 1609", hvaruti fullkomlig religionsfrihet
tillerkändes de evangeliske. Når Mathias
(1612–19) kommit på tronen, försonade han
sig snart med Ferdinand och ingaf
protestanterna stora farhågor genom flere åtgärder, som
stredo mot majestätsbrefvets innehåll. Då han
slutligen öfverlemnade B:s regering åt ett
ståthållareskap, af hvars tio medlemmar sju voro
katoliker, sammanträdde (i Mars 1618) en
representation af de protestantiska ständerna och
af sände till kejsaren en skrifvelse, med begäran
att majestäts bref vet skulle hållas vid makt. Ett
skarpt svar kom från Wien. Protestanterna
funno, att faran ej kunde afvärjas annat än med
vapen, och så inträffade (d. 23 Maj 1618)
revolutionen i Prag, då de kejserlige ståthållarna
Martinitz och Slavata misshandlades och
gnistan till trettioåriga kriget tändes. Dagen
derefter tillsattes en provisorisk regering af trettio
personer, och grefve Henrik Mathias von Thurn
utnämndes till härens befälhafvare. Kejsaren
var böjd för eftergift, men Ferdinand, hvilken
1617 erkänts som hans efterträdare i B., rådde
till våld. Till en början hade böhmarna
framgång; de förklarade Ferdinand, "såsom
trosfrihetens arffiende samt Spaniens och jesuiternas
slaf", afsatt och valde derefter (d. 27 Aug. 1619)
kurfursten af Pfalz, Fredrik V, till sin
konung. Men slaget på Hvita berget vid Prag
(d. 8 Nov. 1620) gjorde ett hastigt slut på
dennes välde. Ferdinand II (1620–37) befäste
nu sin makt med fruktansvärda medel. De
upproriske, om man så kan kalla dem, straffades
med fängelse, stupstock och godsindragningar
(genom hvilka i synnerhet Wallenstein och
jesuiterna riktade sig), landets politiska och
religiösa frihet gick under, och B. förvandlades
till en katolsk provins inom habsburgska

monarkien. Protestanterna, som utgjort nära 3/4
af hela befolkningen, drefvos i landsflykt; i
stället strömmade jesuiterna in i landet och
förde ett långvarigt utrotningskrig ej endast
mot kättare, utan mot sjelfva den tsjechiska
nationaliteten och hennes tungomål
("otrosliteraturens, husiternas och protestanternas språk"!).
Under trettioåriga kriget ökades olyckorna:
katolska och protestantiska härar utsögo landet, och
folkmängden, som vid krigets början uppgick till
3 mill., hade vid dess slut sjunkit till 800,000.
– Efter kejsar Karl VI:s död (1740) gjorde
kurfursten Karl Albrekt af Bajern anspråk på B.
och lät i Prag kröna sig; men Maria Teresia
(1740–80) lyckades drifva honom ur landet.
Under hennes och ännu mer under hennes sons,
Josef II:s (1780–90), regemente blef B.
föremål för reformer och en mera nitisk omvårdnad
från styrelsens sida: lifegenskapen upphäfdes,
folkbildningen främjades, ett toleransedikt
utfärdades (1781), och näringarna fingo nytt lif.
Dessa och andra sociala reformer, bland hvilka
likväl somliga mottogos med missnöje och
sedermera verkligen upphäfdes, banade vägen för
ett högre nationelt och politiskt lif. Visserligen
lemnade den stora franska revolutionen och
hennes idéer B. i det närmaste oberördt, men icke
så 1848 års händelser. I B. blef efter denna
tid ett allmänt rop på politisk frihet och
tillgodoseende af tsjechernas rätt gent emot
tyskarna. Straxt efter underrättelsen om det
franska konungadömets fall beslöts, på ett talrikt
besökt folkmöte i Prag (d. 11 Mars), en adress
till kejsaren, med begäran om politisk och
nationel frihet (bl. a. Schlesiens och Mährens
införlifvande med B. och ett för de tre landen
gemensamt parlament). Samtidigt utbröto
Mars-oroligheterna i Wien. Den kejserliga styrelsen
måste beqväma sig till eftergifter. En kejserlig
skrifvelse (af d. 18 April) medgaf för B.
fullkomlig likställighet mellan tsjecher och tyskar,
särskild central-myndighet och upphäfvande af
godsegarnas domsrätt m. m. Men knappt hade
utsigterna till den allmänna politiska friheten
börjat ljusna, förrän i B. striden mellan de båda
nationaliteterna trängde allt annat i bakgrunden.
Till motvigt mot tyskarna, som i germansk
entusiasm sökte möjligheten till och skyddet
för friheten i anslutning till
Frankfurt-parlamentet och B:s fortsatta förening med
Tyskland, sammanträdde i Prag (i Juni 1848) en
kongress af slaver (representanter för tsjecher,
slovaker, polackar, rutener, kroater, ryssar m.
fl.). En blodig gatustrid i Prag (d. 11 Juni
och följande dagar) mellan befolkningen och
den tyska militären, som stod under furst
Windisch-Grätz’ befäl, samt Prags derpå följande
bombardement (d. 15 s. m.) medförde stadens
underkastelse och kongressens sprängning. Men
nationalitets-striden fortfor: på den första
konstituerande österrikiska riksdagen (1848) stodo
de tsjechiska ombuden, som fyllde högern, på
regeringens sida, medan tyskarna utgjorde den
oppositionella venstern; de tsjechiske
deputerade åstadkommo, efter Oktober-revolutionens
utbrott i Wien, riksdagens flyttning till Kremsie
(i Mähren), och, i hopp om erkänsla af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0738.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free