Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böjmuskler, Flexorer, anat. - Böjning - Böjningsfärger, fys. Se Diffraktionsfärger - Böjningsgaller, fys. Se Diffraktionsgaller - Böjningsgitter, fys. Se Diffraktionsgitter - Böjningsmoment, mek. - Böjningsspektrum, fys. Se Diffraktions-spektrum - Böjningsspråk, språkv. Se Böjning och Flekterande språk - Bökel, Willem, holländsk fiskare. Se Beukelsz - Böl-apa, zool. Se Tjut-apa - Bölare, krigsk., namn på ett fordom brukligt artillerivapen. Jfr Artilleri - Böld, med. Se Bolde - Bölja, Nord. mytol., en af Äges och Råns döttrar. Se Bylgia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Böjmuskler, Flexorer, anat., de muskler,
som åstadkomma böjning i ledgångarna, d. v. s.
orsaka den rörelse, som minskar vinkeln mellan
de i lederna ingående benen. Böjmusklerna äro
vanligen starkare än sina antagonister,
sträckmusklerna. (Se Antagonism, 2). G. v. D.
Böjning, 1. Mek. Om en bjelke vid en
eller flere punkter af sin längd har fäste eller
understöd samt påverkas af krafter, som ej äro
riktade längs efter, uppkommer hos honom en
böjning. Så t. ex. böjes en träbjelke, som är
fäst vid den ene änden och i vågrätt läge
uppbär en belastning vid den andre änden. Om
belastningen ej öfverskrider en viss gräns,
återtager bjelken sin förra form, sedan kraften
upphört att verka. Under böjningen utsträckas
de öfre fibrerna och de undre förkortas; vid
midten af bjelkens höjd gifves det fibrer, som
hvarken förlängas eller förkortas. Dessa
fibrers läge bestämmes af neutralytan: ju längre
från henne en fiber är belägen, dess mera
utsträckes eller sammantryckes han. Om bjelken
är understödd vid båda ändarna och belastad
vid midten af längden, komma i stället de öfre
fibrerna att förkortas och de undre att utsträckas.
Nedböjningen af en bjelke blifver dess större,
ju större belastningen är, och växer
proportionelt med kuben på bjelkens längd. G. R. D.
2. Fys. (Ljusets böjning). Vissa optiska
företeelser, som orsakas af ljusstrålarnas
interferens. Se Diffraktion. R. R.
3. Språkv. Inom språkvetenskapen menas
med böjning, eller flexion, det slags
förändring, som ett ord till sin form undergår för
uttryckande af olika grammatiska förhållanden,
såsom numerus, genus, kasus, modus o. s. v.
I de indoeuropeiska och semitiska
språkstammarna, hvilka utgöra den högsta klassen af
språk, de s. k. flekterande eller böjande,
kan böjningen uttryckas dels genom särskilda
böjningselement, bestående af ursprungligen
sjelfständiga pronominalrötter, hvilka slutligen
oskiljaktigt sammanvuxit med hufvudordet, som
dervid äfven förlorat sin sjelfständighet och
med pronominalroten sammansmält till en
ordenhet, och dels genom inre förändring – t. ex.
i germanska språk öfvergångsljud (omljud)
och stegring af rotvokalen i hufvudordet. I
de agglutinerande språken, t. ex. de altaiska,
kan böjningen deremot icke uttryckas med detta
senare medel. (Jfr Agglutinerande språk
och Altaiska språk.)
Böjningen är, allt efter som
böjningselementen äro kasusändelser eller personaländelser,
antingen nominalböjning (deklination) eller
verbalböjning (konjugation). I den semitiska
språkstammen och i de agglutinerande språken är
skilnaden mellan dessa båda slag af böjning ej
fullständigt genomförd, såsom i de
indoeuropeiska språken.
Inom den germanska språkstammen skiljer
man sedan Grimms tid mellan stark och svag
såväl nominal- som verbalböjning. Dessa
uttryck äro emellertid i vetenskapligt hänseende
mindre väl valda. Inom substantivböjningen,
der man också börjat lägga bort dessa
beteckningar, äro de minst lämpliga, enär en sådan
tudelning der icke motsvaras af någon
väsentlig skiljaktighet. De svaga substantiven, sådana
som i svenskan båge, gata, öga, äro stammar
på -n (jfr ögn-a-blick), d. v. s.
böjningsändelserna hafva ursprungligen lagts till en ordstam,
slutande på -n. De starka substantiven deremot
äro vokaliska stammar eller stammar slutande
på annan konsonant än n. De svaga adjektiven
äro likaledes n-stammar, de starka äro vokaliska
stammar. I dem är emellertid tudelningen mer
berättigad och icke endast af formel natur (jfr
i svenskan en god man, men den
gode mannen). – Med starka verb menade Grimm
sådana, som hafva förmåga att bilda sitt
preteritum genom vexelljud l. afljud utan yttre
tillsatser, d. v. s. genom inre förändring af
rotvokalen (såsom i svenskan band af binda); med
svaga verb förstod han sådana, som bilda sitt
preteritum genom sammansättning (såsom i
svenskan älska-de).
De nyare språkens utveckling går i allmänhet
ut på att så mycket som möjligt förenkla
böjningen och att genom allahanda omskrifningar
med propositioner, hjelpverb m. m. uttrycka
många af de förhållanden, som i äldsta tider
uttrycktes genom olika böjningsformer. Med
andra ord: språken utveckla sig från syntetiska
till analytiska. Så kunde t. ex. i vårt
fornspråk ett starkt substantiv hafva åtta olika
böjningsformer, då det deremot nu har endast fyra.
Som bevis på nyare språks torftighet med
hänsyn till böjningen vid jämförelse med äldre
språk kan ytterligare följande anföras. I
nysvenska talspråket har ett verb som älska
endast nio olika verbala böjningsformer; i
forngrekiskan deremot voro af ett fullständigt verb
ej mindre än 507 böjningsformer möjliga, och
ett visst sanskritiskt verb beräknas kunna bilda
ensamt af presensstammen 336 former af
verbum finitum (summan af alla möjliga
verbalformer i detta språk torde knappast kunna
beräknas). Fr. L-r.
Böjningsfärger, fys. Se
Diffraktionsfärger.
Böjningsgaller, fys. Se
Diffraktionsgaller.
Böjningsgitter, fys. Se
Diffraktionsgitter.
Böjningsmoment, mek., momentet af den
kraft, som åstadkommer en bjelkes böjning,
äfvensom den dermed lika stora summan af
momenten hos de spänningar, som i en
tvärskärning till bjelken uppstå genom böjningen.
Jfr Moment.
Böjningsspektrum, fys. Se
Diffraktions-spektrum.
Böjningsspråk, språkv. Se Böjning och
Flekterande språk.
Bökel, Willem, holländsk fiskare. Se
Beukelsz.
Böl-apa, zool. Se Tjut-apa.
Bölare, krigsk., namn på ett fordom brukligt
artillerivapen. Jfr Artilleri.
Böld, med. Se Bolde.
Bölja, Nord. mytol., en af Äges och Råns
döttrar. Se Bylgia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
