Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bölte, Amalie Charlotte Elise Mariane - Böl-torn l. Böl-turs, Nord. mytol. - Bölverk, Nord. mytol. - Bömmelen, stor ö i Söndhordeland i Norge - Bömmelfjord, vik af Nordsjön. Se Hardangerfjorden - Bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bölte, Amalie Charlotte Elise Mariane,
tysk författarinna, f. 1814 i
Mecklenburg-Schwerin, vistades 1839–52 i England och bosatte
sig 1875 i Stuttgart. 1852 utgaf hon
Visitenbuch eines deutschen arztes in London, som
innehåller skildringar ur det högre engelska
sällskapslifvet och hvarigenom hon grundade
sitt rykte som romanförfattarinna. Sedermera
har hon utgifvit flere romaner och
novellsamlingar m. m. samt öfversatt en mängd engelska
romaner till tyska.
Böl-torn l. Böl-turs, Nord. mytol.,
"olycksstam" l. "olycksjätte", en jätte, fader till Bestla,
som var moder till Oden, Vilje (Vili)och Ve (Vé).
Bölverk, Nord. mytol., "den som kan uträtta
svåra saker", det namn, under hvilket Oden
beredde sig tillgång till Suttungs mjöd.
<b>Bömmelen,</h> stor ö i Söndhordeland i Norge.
Från denna ö höjer sig fjället Siggen, som af
ålder varit ett kändt sjömärke för alla dem,
hvilka söderifrån segla till Bergen. Y. N.
Bömmelfjord, vik af Nordsjön. Se Hardangerfjorden.
Bön. Det har aldrig funnits och finnes icke
någon religion, i hvilken menniskan ej manats
att genom bönen söka närma sig ett af henne
anadt eller ock i ett klarare trosmedvetande
fattadt högre väsende. Beroendet af detta väsende
och behof vet af dess hjelp i alla lifvets
förhållanden hafva framkallat bön på menniskors
läppar. Bönen sammanhänger så nära
med hvarje religions väsende, att man har fullt
skäl att säga: der ingen religion är, der är
ingen bön; der ingen bön är, der är ingen
religion – intet verkligt och innerligt samband
med Gud. Blott ateisten och panteisten kunna
icke bedja. Den förre tror ej, att något högre
väsende finnes; den senare tror alltet vara Gud
och sig sjelf åtminstone en del af Guds väsende.
Allt efter de olika förhållanden, i hvilka en
menniska står till sin Gud, äfvensom efter de
olika själsstämningar, som hos henne kunna
framkalla en bön, gestaltar sig denna såsom
bön i inskränkt mening eller åkallan, såsom
tacksägelse och lof eller såsom förbön.
För att detta menniskans hänvändande till
Gud skall hafva något verkligt föremål, och
för att menniskan skall kunna träffa den hon
söker, måste det högre väsendet vara ett lefvande
och andligt väsende, ej ett blindt öde,
ej en abstrakt verldssjäl och ej befinna sig i
ett oupphinneligt fjärran. Gud måste vara ett
jag, till hvilket menniskohjertat, i all känsla af
sitt beroende och afstånd, kan säga sitt du,
hvilket i djupaste mening Kristus har lärt oss,
då han gaf oss anvisningen att bedja: Fader
vår. – Vid den kristliga bönen är framför
allt att märka, att hon är en hjertats sak, ett
hjertats samtal med Gud. Denna bönestämning
kan och bör alltid bo i hjertat, äfven om ej
särskilda ord och suckar gå öfver läpparna.
Hjertats grundton bör vara bön, hvarå väl ock
torde syftas med den apostoliska förmaningen
"Bedjen utan återvändo!" (1 Tess. 5: 17). Detta
utesluter dock ej behofvet af särskilda
bönestunder på vissa tider af dagen eller året.
Hvad söndagen är för arbetsveckan, det äro
bönestunderna, i synnerhet morgon och qväll, för
arbetsdagen – ett sabbatsfirande, ett helgande
af några stunder åt Herren och själen. Detta
må dock icke framställas endast såsom ett tvång,
hvilket lätt urartar till en tom och andelös
pligtutöfning, såsom vid muhammedanernas
minaretsrop eller katolikernas horae. Man bör aldrig
förgäta, att bönen är mer än en pligt: den är
en rätt, som Kristus sjelf gifvit sina trogne
(Joh. 16: 26, 27). – På frågan: hvarom får
man bedja? gifver Herrans bön, som kan anses
såsom vår mönsterbön, det rätta svaret: vi få
bedja om meddelandet af allt godt, om
afvändandet af allt ondt, i såväl andligt som
lekamligt afseende. – På frågan: huru skola vi bedja?
gifva Matt. 6: 6–7, Joh. 16: 23, Luc. 18:
1–11 äfvensom Jesu eget exempel (Matt. 26:
39–44) det bästa svaret. Bönen måste ske
med andakt, i ödmjukhet, i botfärdighet, med
ihärdighet och troende tillförsigt samt, hvad
som är det vigtigaste, den måste ske i Jesu
Kristi namn, d. v. s. i förtröstan på honom, efter
hans sinne och i hans anda. – Vid den
kristliga bönen är fäst löftet om bönhörelse, hvilket
innebär, att Gud, i all sin höghet och vishet,
gör afseende på en menniskas böner, om de
äro allvarliga och frambäras i det rätta,
undergifna sinnet. Många kristnas erfarenhet och
hela den kristna verldens historia bära
vittnesbörd derom att sådan bönhörelse från Guds
sida verkligen egt och eger rum. Det är dock
klart, att bönhörelse dervid måste fattas i sin
rätta mening; den gudomliga visheten gifver
icke alltid hvad menniskan i sin inskränkthet
och ovishet beder om, allra minst när det
gäller lekamliga ting. Med Guds bönhörelse
mena vi derför Guds goda och kärleksrika
hjertelag att lyssna till en troende menniskas
böner, af hvad slag de vara må, samt Hans
vilja och förmåga att gifva hvad bäst och
nyttigast är. – Många finnas, som, åtnöjande
sig med en kallt förståndsmässig religion, icke
vilja tro på möjligheten af bönhörelse från
Guds sida. De vanligaste invändningarna mot
denna kristendomens lära, som är en bland
dess skönaste och trösterikaste, äro följande:
a) Det skulle vara ett högmod af en dödlig
menniska att vilja genom sin bön intränga i
Guds råd och "genom bönens pockande
enträgenhet söka att till förmån för vår
ögonblickliga fördel afvända Gud från Hans vishets
planer" (Kant). Men till en sådan djerfhet har
Kristus uttryckligen gifvit oss rätt, med vilkor
att vi bruka den i hans sinne, i ödmjukhet
och undergifvenhet, efter hans exempel. – b)
Allt är dock på förhand genom Guds försyn
bestämdt. Men då är det ock af Gud bestämdt,
att bönen måste gå före hjelpen, enär den
rätta stämningen i ett sinne, åt hvilket Gud
vill förläna sin hjelp, just är den, som uttalar
sig i en from, undergifven bön. – c) Gud
känner ju genom sin allvetenhet redan på
förhand alla våra behof; "bedjandet är derför
endast en vidskeplig vantro, ett fetischväsende,
endast en uttalad önskan inför ett väsende,
som icke behöfver veta våra önskningar, och
man uträttar således ingenting dermed samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
