Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bön - Böna - Böne, socken i Elfsborgs län - Bönedagar (Bot- och bönedagar, "Allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och bönedagar) - Bönedagsplakat. Se Böndedagar - Bönesöndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjenar ej häller Gud" (Kant). Men just derpå
har Kristus (Matt. 6: 8) grundat bönens
nödvändighet och åsyftar dermed, att vi i lifvet
skola gifva Gud äran, böja vår vilja under
hans och erkänna såsom en gåfva från honom
allt hvad vi ega och undfå, "att vi måtte
erkänna det och med tacksamhet undfå vårt
dagliga bröd" (Luther). – d) Många af våra
angelägenheter äro för små för Gud. Men stort
och smått beror alldeles af den synpunkt, ur
hvilken det betraktas, och till och med det, som
synes allra minst, ställer Kristus uttryckligen
under den gudomliga försynens öga (Matt. 10:
29, 30.). För oss beror allt derpå att vi, städse
erkännande vår ringhet, hemställa allt åt Gud,
afbidande den bönhörelse, som hans godhet
och vishet kan vilja skänka oss.
En stor karaktersskilnad eger rum mellan
bönen i Nya och i Gamla testamentet. Hebréen
har ett helt system af mångskiftande och
minutiösa föreskrifter rörande bönelifvet. Han
står eller knäböjer vid bönen, i bägge fallen
med mot himlen uppsträckta, stundom bröstet
betäckande händer; han sänker i sorg hufvudet
mot bröstet, han lägger det i klagan mellan sina
knän, ja han störtar sig stundom med hela
kroppen ned till jorden; han beder med betäckt
hufvud äfven under vesterlandets himmel; hans
hatt är hans turban; han älskar såsom sina
bästa bönetimmar solens uppgång och nedgång;
han riktar vid sin bön sitt ansigte, icke såsom
de öfrige orientalerna, mot solens uppgång (han
vill icke förblandas med soldyrkarna), utan mot
det heliga landet, och inom det heliga landet
mot templet samt inom templet mot det i vester
belägna allra-heligaste. Hebréernas vidlyftiga
böneceremonier slogo öfver i tomma former och
framkallade i Talmud en till vidunderlighet
gränsande kasuistik. Redan på Jesu och apostlarnas
tid finna vi grunddragen af denna
ceremonitjenst, i synnerhet i den föreskriften att bön
skulle hållas tre gånger om dagen (tredje, sjette
och nionde timmen, d. v. s. kl. 9 f. m., 12 midd.
och 3 e. m.), i de långa böneformulären samt
i bruket af s. k. tänkespråk och klädefållar vid
bönen. Huru dessa för bönens sanna väsende
främmande formaliteter behandlades af
fariséerna, känna vi genom Jesu allvarliga
tillrättavisningar. Såsom en motsats till all
ceremonitjenst, allt dödt formväsende, lärde Jesus oss
gudstjensten i anda och sanning samt gaf oss sin
enkla och innehållsdjupa bön, "Herrans bön",
hvilken, såsom ett fullt och sant uttryck för
menniskoandens alla tänkbara behof, så länge
en kristen verld finnes till, städse skall vara den
lefvande normen och typen för all välsignelserik
bön. Till en början anförtrodd åt apostlarna, blef
denna bön inom kort den kristna kyrkans
dyrbaraste bön samt användes med förkärlek både
vid gudstjensten och i hemmet. Ett liturgiskt
bruk af densamma finner man dock först mot
slutet af 3:dje årh., och det är först under
Tertulliani och Cypriani tid, som denna bön
framträder såsom församlingens oratio legitima
et ordinaria. Vid denna tid var det äfven, som
den nu brukliga s. k. doxologien ("ty riket är
ditt o. s. v.") började tilläggas. J. V. B.
Böna, populär benämning på frö hos
åtskilliga växter, i främsta rummet hos
bönslägtet, Phaseolus, och vidare hos bondbönan,
Vicia faba, kaffeträdet, Coffea arabica,
kakaoträdet, Theobroma Cacao, m. fl. Den likhet,
som detta slags frön hafva med hvarandra,
ligger endast i en viss öfverensstämmelse i
storlek och form. V. W.
Böne, socken i Elfsborgs län, Redvägs härad.
Arealen 2,338 hekt. (4,737 tnld). 14 5/8 fm.
mtl (enligt 1825 års jordebok). 444 innev.
(1877). Jämte Knatte, Liared, Kylingared och
Fiflered utgör B. ett konsistorielt pastorat af
2:dra kl., Skara stift, Redvägs kontrakt.
Bönedagar (Bot- och bönedagar,
"Allmänna tacksägelse-, fäste-, bot- och
bönedagar"), särskilda till offentlig gudstjenst
förordnade dagar, hvilkas ändamål är att väcka
folket till besinning af dess andliga behof och
genom offentliga förböner nedkalla Guds
välsignelse öfver samhället. Dylika högtider firas
i de flesta protestantiska land. I Sverige voro de
brukliga redan under den katolska tiden. För
att afvända en smittosam sjukdom lät Magnus
Ladulås 1280 och 1289 påbjuda allmän fasta och
bättring. Gustaf I lät 1544 anordna åtta på
hvarandra följande bönedagar till afvärjande af
oväder och andra landsolyckor, och sedan
bestämde han, att årligen fyra bönedagar skulle
firas efter hvarandra. Erik XIV förnyade 1567
påbudet om bönedagars hållande. Äfven Karl
IX, Gustaf II Adolf och drottning Kristina
lemnade föreskrifter i samma syfte. Från 1676
har bönedagarnas antal i svenska kyrkan städse
varit fyra, och stundom har en extraordinarie
bönedag firats, t. ex. d. 3 Dec. 1756 i
anledning af det misslyckade försöket att ändra
regeringssättet. De firas på tider och efter texter,
som bestämmas genom de s. k.
bönedagsplakaten. Ett sådant utfärdas af regeringen
före årets början. Det uppläses i kyrkorna
och plägar uppspikas på kyrkodörren. Till en
början högtidlighöllos bönedagarna i Sverige
på fredagar. Den 4 Nov. 1772 bestämdes, att
de från 1773 skulle firas på lördagar. 1783
och 1784 voro den första och den fjerde på
lördagar, den andra och den tredje på söndagar.
1785 började man att fira alla på söndagarna.
1790 bestämdes, att den första och den tredje
böndagen skulle firas på en söndag, den andra
och den fjerde på en lördag (utom i Stockholm,
der alla bönedagar fortfarande skulle firas på
söndagarna). 1792–93 högtidlighöllos
bönedagarna i hela riket på söndagar, 1804–06
firades den första och den fjerde på lördagar,
den andra och den tredje på söndagar. Från
1807 hafva bönedagarna städse firats på
söndagar. Jfr Gångdagar.
Bönedagsplakat. Se Bönedagar.
Bönesöndag, den söndag på det kristliga
kyrkoåret, hvilken infaller på 5:te söndagen
efter påsk, eller söndagen närmast före Kristi
himmelsfärdsdag. Evangelierna på denne söndag
inbjuda till betraktande af bönens värde och
välsignelse. Det är endast i Sverige och
Finland, som namnet bönesöndag förekommer. I
Norge och Danmark kallas samme helgedag 5:te
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
