- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
1487-1488

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C är den tredje bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ord, som börja med k-ljud l. tje-ljud och ej finnas under C, sökas under K.

C är den tredje bokstafven i de flesta
europeiska språks alfabet. Tecknet, närmast
hemtadt från det latinska alfabetet, hade
ursprungligen ljudvärdet g. Så i den latinska
bokstafsradens källa, det grekiska alfabetet, i hvilket
under det grekiska språkets klassiska period c
förekom under den äldre spetsiga formen [Gamma] (G) –,
och så i alla europeiska alfabets urkälla, det
fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, der c hade
den omvända, spetsiga formen [tecken]. Redan i de
äldsta kända latinska inskrifterna har
emellertid c ljudvärdet icke allenast af g, utan äfven af
k, hvilket senare dessutom i några ord hade sitt
eget tecken, K. Sedan antogo romarna den af
C medelst en nederst till höger anbragt krok
bildade bokstafven G såsom tecken för ljudet g,
hvarefter c slutligen blef ensamt tecken för det
vanliga k-ljudet, utom i några förkortningar, så-
C. = Gaius. Cn. = Gneus. Från det latinska
alfabetet upptogs c jämte k såsom tecken för
k-ljudet i de äldsta romanska, germanska och
keltiska skrifspråkens alfabet. I de nyromanska
språken (liksom i några nyare keltiska språk)
har c som tecken för k-ljudet så godt som
utträngt k, medan i de nygermanska, med
undantag af engelskan, motsatsen är förhållandet. Ett
nygermanskt språk, nyisländskan, saknar alldeles
bokstafven c; detsamma är förhållandet med
några altaiska språk, såsom finskan och estniskan.
I de äldsta nordiska handskrifterna, såväl
svenska som isländska, norska och danska, finner
man c jämte k (och q) såsom tecken för
k-ljudet, men såsom sådant brukas det förstnämnda
numera endast i några namn (såsom Carl, bättre
Karl) och utländska lånord, i hvilka dock k
vunnit allt större insteg, samt dessutom i
svenskan i förbindelsen ck, hvilken i
dansk-norskan motsvaras af kk. Redan omkring ett
årtusende före våra äldsta handskrifters tillkomst
träffas det latinska c (i inskrifter äfven <) i
Norden, nämligen under formen < i inskrifter
med det äldsta, samgermanska runalfabetet. Der
har < sjette platsen i run-futharken (runalfabetet:
se Futhark och Runa) och är likaledes tecken
för k-ljudet, medan g-ljudet deremot återgifves
med ett sannolikt af 2 < bildadt tecken (><) Af
tecknet < uppkom sedermera genom flere
mellanformer det i yngre runalfabetet brukliga tecknet

[runa], hvilket, liksom c i de latinska inskrifterna,
var tecken för både k- och g-ljuden, till dess
deraf, alldeles som i latinet af c, ett nytt tecken
för g bildades, nämligen den stungna runan
[runa]. – I många språk har c helt andra
ljudvärden än k. Äfven dessa leda sitt ursprung
från latinet, men från ett efterklassiskt latinskt
uttal, hvarigenom det med c tecknade k-ljudet
framför lena vokaler genom assibilation (se
d. o.) fick ljud af tj (tsj), senare äfven af ts eller
s, i de romanska språken. Till följd deraf är c
ofta tecken för nämnda och liknande ljud. Så
är uti italienskan och rumanskan c, som
framför hårda vokaler i dessa språk utmärker k-ljud,
framför len vokal tecken för ett ljud mellan tj
och tsj. I flere romanska munarter, liksom i
tyska ord, som lånats från dessa eller från
latinet, utmärker c framför len vokal ljudet ts (z).
Samma ljudvärde har c alltid i ungerskan (äldre
cz), lapskan, många slaviska språk, såsom polskan,
tsjechiskan. kroatiskan (c är i slaviska språk
aldrig tecken för k; man märke, att sålunda i
slaviska ord ck ej uttalas som i svenskan, utan
som tsk, hvadan t. ex. det böhmiska namnet
Palacky uttalas som Palatski). I spanskan är
c framför hårda vokaler tecken för k, men
utmärker framför lena vokaler ett ljud, som liknar
det starka engelska th. I franskan,
portugisiskan och engelskan samt i holländskan, danskan
och svenskan är c i många latinska och
romanska lånord, framför lena vokaler, tecken för starkt
s-ljud. Vid omskrifning af sanskrit och zend
med latinska bokstäfver nyttja många forskare
c (andra k’) framför alla vokaler för ungefär
samma ljud (äldst palatalt k). I de äldsta
nordiska handskrifterna är detta ursprungligen
romanska bruk af c som tecken för s och ts
endast undantagsvis förekommande. På senare
tider hafva några författare vid återgifvandet
af flere svenska landskapsmål börjat använda c
såsom tecken för riksspråkets enkla tje-ljud.
För att beteckna nu nämnda eller andra
assibilerade ljud nyttjar man i många språk sådana
bokstafstecken, som bildats af c och vissa
tillsatta märken (s. k. diakritiska tecken). De
vigtigaste bland dem äro: 1) [c hacek], som
utmärker ett ljud mellan tj och tsj och förekommer
i många slaviska språk, såsom tsjechiskan och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free