Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caldas, Sp. och Port. - Caldera, stad i sydamerikanska republiken Chile - Calderari, Ital., kittelflickare - Calderon, Pedro, de la Barca Barreda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barcelona, i Katalonien, C. de Gerez, i
portugisiska prov. Minho, och C. de Reinha, n. om
Lissabon. – Äfven i Brasilien, sydvestra delen
af prov. Minas Geraez, finnes en badort med
namnet Caldas, hvilken årligen besökes af 2–3
tusen brasilianer.
Caldera, stad i sydamerikanska republiken
Chile, prov. Atacama. Omkr. 3,500 innev. Näst
Valparaiso är C. republikens förnämsta hamn.
Calderari, Ital., kittelflickare, namn på ett
hemligt politiskt sällskap, som uppstod i Palermo
1809, då lord Bentinck upplöste
handtverksskråna, hvilket förbittrade kittelflickarna till den
grad, att de voro nära att gripa till vapen mot
engelsmännen. Sedan uppträdde de, förnämligast
i södra Italien, som hätska motståndare till
carbonari. Sällskapet upphörde småningom
efter 1816.
Calderon. Pedro C. de la Barca
Barreda, det katolska Europas störste
dramatiske skald, föddes i Madrid d. 17 Jan. 1600.
Fadern tillhörde en hidalgoslägt, som, efter
Toledos eröfring af morerna, dragit sig tillbaka
till den lilla af Burgos’ berg skyddade
Carriedo-dalen, hvarest han, i likhet med Lope de
Vega, egde ett stamgods, och modern var af
en gammal flandrisk slägt, som tidigt flyttat
till Kastilien. Vid nio års ålder sattes den
unge C. i den stora jesuitskolan i Madrid,
der han snart utmärkte sig för ovanliga
naturgåfvor. Derifrån begaf han sig till högskolan i
Salamanca. Efter att der hafva med utmärkelse
studerat förnämligast teologi, skolastisk filosofi
och matematik äfvensom civil och kanonisk rätt
återvände han 1619, såsom baccalaurcus juris,
till Madrid, hvarest han med stor ynnest
omfattades af många bland de förnäme vid hofvet.
Enligt bruket ibland adliga ynglingar då för
tiden egnade han sig sedermera, vid tjugofem
års ålder, åt vapenyrket samt tjenstgjorde både
i Milano och Flandern. Som dramatisk
författare försökte han sig med framgång redan
som gosse; vid början af sin mannaålder var
han erkänd såsom en framstående skald och
väckte derigenom snart den skådespelslystne Filip
IV:s uppmärksamhet. Af denne blef han, efter
Lope de Vegas död, fäst vid hofvet, med
uppdrag att förse såväl de kungliga teatrarna som
kyrkan med festliga skådespel. Till belöning
för sitt författareskap i denna riktning utnämndes
han till medlem af det ansedda
riddaresamfundet "Santiago" och deltog såsom sådan,
under hertig Olivares’ befäl, i kufvandet af
upproret i Katalonien. Vid sin återkomst från
krigsskådeplatsen erhöll han ön kunglig pension af
trettio escudos i månaden, och efter det han,
i likhet med Lope de Vega och åtskilliga
andra samtida författare, 1651 ingått i kyrkans
tjenst, blef han utnämnd först till "capellan de
los Reyes Nuevos" i Toledo och sedan
derjämte till "capellan de honor" vid
hofförsamlingen i Madrid. Dessutom fick han uppbära
inkomsten af ett prebende på Sicilien. Sedan
han äfven upptagits till medlem af "La
congregacion del glorioso apóstol San Pedro", blef
han snart detta sällskaps öfverhufvud och
fortfor att leda dess angelägenheter ända till sin
död, som inträffade d. 25 Maj 1681. I sitt
testamente hade han föreskrifvit, att hela hans
förmögenhet skulle tillfalla nyssnämnda sällskap.
C. var föga upptagen af sina ämbeten, hvilka
näppeligen voro annat än sinekurer, men de gåfvo
honom ett rikligt uppehälle, och han kunde derför
under en stor del af sin långa lifstid ostörd egna
sig åt sitt dramatiska författareskap. Också äro
alstren af detta i sanning förvånande både i
fråga om antal och yppighet. I sammanhang
med det spanska dramats föregående
utveckling kunna de flesta bland dem, med afseende
på ändamål och innehåll, lämpligast hänföras
till följande trenne hufvudflockar: 1) ett slags
kyrkliga festspel, som vid Kristi lekamens fest
med glänsande prakt och stora omkostnader
uppfördes på gatorna i Spaniens större städer,
2) verldsliga skådespel, eller sede- och
intrigstycken, i hvilka det spanska lynnets mest
framstående drag, en öfverdrifvet ömtålig
hederskänsla, galanteri och svartsjuka, spela
hufvudrolen, och slutligen 3) andeliga skådespel, i hvilka
menniskolifvets högsta spörsmål framställas i en
symbolisk form och lösas från katolsk-religiös
synpunkt.
De kyrkliga festspelen (autos
sacramentales) utgöra icke mer än en akt, men föregås
af en loa (prolog, egentl. beröm), som dock ej
alltid har samme författare som festspelet. Deras
ändamål var att vid Kristi lekamens fest
förhärliga den katolska gudstjenstens förnämsta
mysterium, transsubstantiationen, och derför
innehålla de alltid en tydlig hänsyftning på hostian
och kalken, eller Kristi lekamen och blod. Den
symboliska hållning, som det hela derigenom
erhöll, har i festspelet infört en mängd
allegoriska personer, hvilka der vanligtvis spela de
förnämsta rolerna. Så uppträda i C:s autos, liksom
i hans föregångares, synden, döden, tron, nåden,
hedendomen, judendomen, de sju sakramenten,
fattigdomen, rikedomen, fåfängan, förnuftet,
freden, kriget, ljuset, skuggan m. fl. och medverka
såsom individuella personer till den dramatiska
handlingens fortskridande. Ämnen till denna
handling hemtade C. icke allenast ur bibeln, såsom
i La cena de Baltasar (Baltasars gästabud), La
piel de Gedeon (Gideons fäll) och Las espigas de
Ruth (Ruts axplockning), utan äfven från den
klassiska mytologien, såsom i Andromeda y
Perseo (Andromeda och Perseus), från den gamla
historien, såsom i La lepra de Constantino
(Konstantins spetälska), från sitt fäderneslands
häfder, såsom i El santo rey don Fernando (Den
hel. konung don Ferdinand), ja t. o. m. från
samtida märkliga tilldragelser vid hofvet, såsom
i El nuevo palacio del Retiro (Det nya palatset
Retiro), i anledning af fulländandet af Filip IV:s
nya lustslott "Buen Retiro". I dessa festspels
konstnärliga behandling lemnade C. mer än
annanstädes sina föregångare bakom sig. Också
kan man ej annat än beundra den skapande
kraft, som förmådde ingjuta menskligt lif i dessa
abstrakta begrepp, och den uppfinningsförmåga,
som mäktade på ett konstnärligt och
öfverraskande sätt förbinda de mest olikartade
ämnen med festens religiösa ändamål och
öfvergjuta det hela med en doft af den innerligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
