Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Campan, Jeanne Louise Henriette - Campanella, Thomas, egentl. Giovan Domenico - Campani-Alimenis, Matteo - Campanile, Ital., Kampanil, ett ensamt stående kyrktorn, klocktorn - Campanula, Blåklocka, bot. - Campanulaceæ, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Campan [kangpa’ng], Jeanne Louise Henriette,
född Genest, fransk författarinna, f. 1752,
blef vid femton års ålder föreläserska hos
Ludvig XV:s systrar och anställdes 1770 som
kammarfru hos Marie Antoinette, hvars förtrogna hon
blef. Under skräckväldet höll hon sig borta från
Paris, men efter Robespierres fall återvände hon
dit och grundlade sedan i S:t Germain en qvinlig
pensionsanstalt, hvilken snart fick stort anseende.
Efter sin tronbestigning (1804) gaf Napoleon
henne i uppdrag att i Econen upprätta en
läroanstalt för döttrar, systrar och andra qvinliga
slägtingar till medlemmar af hederslegionen.
Under hennes ledning nådde denna pension,
som upphäfdes efter restaurationen 1814, en
stor utveckling. Såsom uppfostrarinna hade hon
till valspråk: Qvinnans uppfostran bör gå ut på
att skapa mödrar. Hon afled 1822. Hennes
Mémoires sur la vie privée de la reine Marie
Antoinette (1823; ny uppl. 1849) utgöra en
liflig målning af hofvets både mörka och ljusa
sidor. Hon skref äfven De l’éducation (1823),
Journal anecdotique (1824) och Correspondance
inédite avec la reine Hortense (1835), hvilka
bägge sistnämnda äro rika på pikanta anekdoter
om Napoleon I, Alexander I och andra
framstående män från hennes tid. 1830 utkom på
svenska hennes "Råd till unga flickor".
Campanella, Thomas, egentl. Giovan
Domenico, italiensk filosof, född d. 5 Sept. 1568
i Kalabrien, ingick tidigt i dominikan-orden, men
skilde sig till följd af religiösa tvifvel snart från
densamma. Med anledning deraf att han
troddes förehafva stämplingar, syftande på Italiens
befrielse från spaniorernas välde, inspärrades
han i fängelse, der han qvarhölls i 27 år och
flere gånger underkastades svår tortyr. Om sider
befriades han genom påfven Urban VIII:s
bemedling. C. dog i Paris 1639. – Såsom tänkare
slöt han sig till den s. k. nyklassiska
riktningen – hvilken i filosofiens historia bildar
öfvergången från medeltiden till den nyare tiden –
och trädde i skarp opposition mot den skolastiska,
på Aristoteles grundade dogmatismen.
Såsom filosofiens utgångspunkt proklamerade han
ett allmänt tvifvel på såväl förståndets som
sinnenas vittnesbörd, från hvilket tvifvel han, enligt
den bekanta satsen dubito, ergo sum (jag tviflar,
alltså är jag till), leder sig till
sjelfmedvetandets obestridliga faktum; men detta
sjelfmedvetande fattas af honom såsom liktydigt med
sensation eller sinlig förnimmelse af sig sjelf. Den
yttre verldens objektiva tillvaro anser han
bevisad deraf att de faktiskt gifna intrycken på
(den kroppsligt fattade) själen måste ega någon
orsak eller motsvaras af yttre ting; alla begrepp
deremot fattas af honom såsom endast i minnet
bevarade kopior af dylika intryck. Den yttersta
grunden till sinneverlden är emellertid, enligt
honom, att söka i Gud, hvars sannfärdighet är oss
en borgen för att han ej kan hafva skapat
menniskan till att bedragas genom sina förnimmelser.
C. anser sig nämligen, ehuru han förklarar all
kunskap om en öfversinlig verld vara tom
inbillning, likväl kunna antaga tillvaron af en
personlig gud, som skapat verlden och för oss gjort
sig känd genom uppenbarelse. I sin praktiska
filosofi lärde C., att en genom sjelfkärlek
vunnen mystisk enhet med Gud är menniskans mål.
I sin samhällsroman Civitas solis (Solstaten, 1623)
framställer han ett samhällsideal, som liknar
Platos, men är utfördt i katolsk-hierarkisk anda. I
likhet med Plato förvisar han från sin idealstat
all privategendom och oupplösliga, frivilligt
ingångna äktenskap samt lärer, att barnens
uppfostran bör betraktas såsom en statsangelägenhet
och öfverlemnas åt offentliga ämbetsmän.
Dessutom förordar han en sträng statsdespotism, ehuru
i tydligt hierarkiskt syfte. Den egentligen
styrande skall nämligen vara presterskapets
öfverhufvnd. Det förnämsta af C:s arbeten är
Philosophia epilogistica realis (1623), hvaraf
"Solstaten" utgör en del. En framställning af hans
samhällsideal är gjord af C. D. af Wirsén ("Ur
samhällsidealernas historia", i tidskr.
"Framtiden", 1869). L. H. Å.
Campani-Alimenis, Matteo, italiensk
instrumentmåkare på 1600-talet, är känd som
konstruktör af de stora objektiv-glas, med hvilka
Cassini upptäckte två af Saturni månar. Han
gjorde äfven ett försök att upphäfva
färg-aberrationen, genom att sammansätta tre linser.
Campanile, Ital., Kampanil, ett ensamt
stående kyrktorn, klocktorn.
Campanula, Blåklocka. bot., ett välbekant
växtslägte, typen för nat. fam. Campanulaceae.
I Skandinavien förekomma tio arter, de flesta
mer eller mindre allmänna, växande på ängar
och i lunder, till hvilkas förnämsta prydnader
deras stora vackra blommor äro att räkna.
Någon betydelse i menniskans hushållning ega
de ei. S. A.
 |
| Campanula rapunculoides. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
