Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlyle, Thomas - Carmagnola, stad i den italienska prov. Turin (Piemont) - Carmagnola, Francesco, egentl. Francesco di Bartolomeo Bussone - Carmagnole - Carmarthen, grefskap och stad i Wales. Se Caermarthen - Carmen - Carmenta l. Carmentis - Carmer, Johann Heinrich Kasimir, grefve von - Carminativa, Lat., karminativ; väderfördrifvande medel - Carmon l. Carmona, stad i spanska prov. Sevilla (Andalusien) - Carmontelle, fransk skald - Carn l. Cairn, Eng., stenröse (se d. o.) - Carna l. Cardea (af Lat. cardo, dörrhake) - Carnac, köping i franska depart. Morbihan (Bretagne) - Carnallit (Karnallit), miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Edinburgh, en hederspost, till hvilken han 1866
kallades af den der studerande ungdomen, är det enda
offentliga ämbete han beklädt. – 1823 meddelade
C. i "Edinburgh encyclopaedia" sina "essays"
öfver Montesquieu, Montaigne och Nelson samt den
äldre och den yngre Pitt. Samtidigt började han med
förkärlek studera tysk filosofi och literatur, och
en stor del af hans senare verksamhet har haft till
syfte att bland Englands folk sprida kännedomen
om Tysklands literära skatter. Han öfversatte
flere af den tyska literaturens klassiska verk
(bl. a. Göthes "Wilhelm Meister") samt utgaf
biografiska och kritiska afhandlingar öfver
Göthe, Schiller, Tieck, Jean Paul m. fl. tyska
författare. Det första af C:s originalarbeten,
som väckte någon större uppmärksamhet, var Sartor
resartus (1835), i hvilket han med hänsynslös skärpa
gisslade tidens lyten. Hans samhällsåsigter, som
kännetecknas genom ett ensidigt framhållande af
individens rätt gent emot det allmänna, röjde sig
redan der; men i ett formligt system framträdde de
först i hans föreläsningar öfver heroskulten, utgifna
under titeln On hero-worship (1841), samt i Past and
present (1843) och Latter-day pamphlets (1850). –
C:s första historiska verk är The french revolution,
a history (1837; 4:de uppl. 1864), hvilket utmärker
sig genom poetiskt framställningssätt och stor rikedom
på fina psykologiska iakttagelser. Ett ännu högre
värde har tillerkänts hans Letters and speeches of
Oliver Cromwell, with elucidations (1845). 1858
utkom första delen af The history of Friedrich II,
called Frederick the great, det omfångsrikaste af
alla hans arbeten (fulländadt 1865; ny uppl. 1874),
och 1875 offentliggjordes hans senaste verk: The early
kings of Norway. Under fransk-tyska kriget 1870–71
tog C. med värme parti för Tyskland. Sina åsigter om
detta krig uttalade han i bref till "Times", hvilka
1871 utkommo samlade under titeln Letters on the war
between Germany and France. – "C:s stil är våldsam
och regellös. Vi finna hos honom inga konstmässigt
utförda skildringar eller några logiskt uppställda
bevis; han är icke en författare, som i lugn och ro
afrundar sina perioder och grupperar sitt ämne. Vi
göra i honom bekantskap med en man, som talar under
inflytande af ögonblickets lidelse och öfverväldigas
af de tankar, som strömma in på honom." Att läsa
C. är derför icke något lätt arbete, men det är ett
arbete, som väl lönar mödan. Enligt mångas åsigt är
C., näst Macauley, Englands förnämste häfdatecknare.
Carmagnola [-manjåla], stad i den italienska
prov. Turin (Piemont), vid en biflod till
Po. Omkr. 13,000 innev. Silkesodling.
Carmagnola [-manjåla], Francesco, egentl. Prancesco
di Bartolomeo Bussone, veneziansk och milanesisk
fältherre, f. 1390, började sin militära bana
som simpel soldat, men blef om sider general i den
milanesiske hertigen Filip Maria Viscontis tjenst och
utnämndes af honom till grefve af Castelnuovo. 1424
föll han dock i onåd hos hertigen och öfvergick till
venezianerna, hvilka under hans befäl tillfogade
Milano åtskilliga förluster. Men då milaneserna
slutligen lyckats slå honom, blef han lockad
till Venezia och efter en svår tortyr halshuggen,
1432. Hans öden hafva ofta behandlats af skalder,
bäst af Manzoni.
Carmagnole [-manjål]. 1. Ursprungligen benämning
på savojard-gossarna i Paris, hvilka lefva som
skoputsare, sötare, borstare o. s. v. Namnet härrör
sannolikt af staden Carmagnola i Piemont.
– 2. Fransk revolutionssång, börjande med orden
"Madam’ Véto avait promis" och som har till omqväde:
"Dansons la carmagnole! Vive le son du canon!"
Den uppkom 1792 och täflade länge med den bekanta
"Ça ira!" – 3. Ett slags tröja, som nyttjades under
den första franska revolutionen.
Carmarthen, grefskap och stad i Wales. Se
Caermarthen.
Carmen, Lat. 1) Sång- eller musikstycke.
– 2) Qväde, skaldestycke, t. ex. Horatii "Carmen
seculare", sång vid den fest, som Augustus år 17
f. Kr. anställde till gudarnas ära. – 3) Text eller
formulär.
Carmenta l. Carmentis, Grek. och Rom. mytol.,
moder till Evander, med hvilken hon lär hafva från
Arkadien invandrat till Latium. Hon gällde dels
såsom profetissa och är såsom sådan identisk med
Fauna, dels såsom barnsbördens gudinna. Till hennes
ära firades festen Carmentalia, och efter henne var
den Carmentaliska porten i Rom uppkallad. R. Tdh.
Carmer, Johann Heinrich Kasimir, grefve von, preussisk
minister, f. 1721, blef 1768 justitieminister och 1779
storkansler. Död 1801. Hans största förtjenst var
ombildningen af det preussiska rättsväsendet, såväl
på civil- som på kriminallagstiftningens område. 1791
fullbordade han den allmänna preussiska lagboken,
hvilken 1794 promulgerades såsom lag under namnet
Allgemeines landrecht.
<b>Carminativa,</b > Lat., karminativ; väderfördrifvande
medel.
Carmon l. Carmona, stad i spanska prov. Sevilla
(Andalusien), vid floden Carbones. Omkr. 16,000
innev. Moriskt kastell. Stora oliv-planteringar.
Carmontelle [-mångtäl], fransk skald, f. 1717,
d. 1806, var föreläsare och festordnare hos hertigen
af Orléans. Han blef känd hufvudsakligen genom sina
Proverbes dramatiques (1768–81; ny uppl. 1822). Utom
dessa och en mängd andra teaterstycken skref han
L’abbé de plâtre (1779), som hade stor framgång. Det
påstås, att han efterlemnade omkr. hundra band i
manuskript. C. var äfven målare.
Carn l. Cairn, Eng., stenröse (se d. o.).
Carna l. Cardea (af Lat. cardo, dörrhake),
Rom. mytol., "dörrhakarnas gudinna", hemmets och
familjelifvets skyddarinna. Hennes fest firades d. 1 Juni.
Carnac, köping i franska depart. Morbihan (Bretagne),
ej långt från Atlantiska oceanen. Omkr. 3,000
innev. Utanför köpingen finnes ett ryktbart fornminne,
sannolikt från stenåldern. Det består af omkr. 1,200
otillhuggna, olika höga stenpelare, i 11 rader.
Carnallit (Karnallit), miner., stenart, som 1856 af
H. Rose upptäcktes bland saltprof från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
