Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carolina, jur., förkortning af Constitutio criminalis carolina - Carolina rediviva, Lat. (det återupplivade C.), Upsala universitets biblioteksbyggnad, uppförd 1819-41. Se Upsala - Carolini libri, Lat., "De karolinska böckerna" - Carolus, latinisering af Karl - Caroto (Carotto), Gianfrancesco - Carouge, stad i schweiziska kantonen Genève - Carové, Friedrich Wilhelm - Carpaccio, Vittore - Carpeaux, Jean Baptiste - Carpelan, Vilhelm - Carpelan, Johan Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halsrättsordning for det biskopliga området,
hvilken utfärdades 1507. Denna s. k. Bambergensis
(ofta benämnd "Carolinas moder") tillvann sig så
stort anseende, att den, utan synnerligen stora
förändringar, å riksdagen i Regensburg 1532 antogs
till tysk rikslag. Carolina afsåg egentligen
ordnandet af det processuella förfarandet i
svårare brottmål, men meddelade äfven åtskilliga
bestämmelser angående de särskilda brotten och deras
bestraffning. I senare tider har den blifvit klandrad
för sitt blodiga straffsystem och för bibehållandet
af tortyren. För sin tid var likväl denna lag
ett synnerligen förtjenstfullt och gagneligt
arbete. På det område, som den behandlade, införde
den en sträng, men lagbunden ordning i det förra
godtyckets ställe samt gjorde tortyrens användning
beroende af bestämda förutsättningar. Dessutom
utmärkte sig Carolina derigenom att den i många
stycken på ett lyckligt sätt sammansmälte romersk
och inhemsk rätt. I detta afseende var hon långt
före sin tid. Följden deraf blef, att Carolina under
den tid, för hvilken hon var gifven, aldrig blef
riktigt förstådd; århundraden igenom missuppfattades
hon i många vigtiga delar. När man senare lärde
sig fullt förstå och började grundligt bearbeta
henne, var hennes tid redan förbi och hennes
innehåll lämpade sig ej längre för de förändrade
förhållandena. Formligen upphäfd har Carolina aldrig
blifvit. Genom vetenskap och praxis ombildades
och utvecklades småningom den deri innehållna
rätten. Från midten af 18:de årh. inskränktes också
dess giltighetsområde alltmera genom nya straff- och
straffprocesslagar i de särskilda tyska landen. I
några småstater gällde den dock ända tills den nya
tyska rikslagstiftningen fullständigt utträngde
densamma. J. H-r.
Carolina rediviva, Lat. (det återupplifvade C.),
Upsala universitets biblioteksbyggnad, uppförd
1819–41. Se Upsala.
Carolini libri, Lat., "De karolinska böckerna",
en af Karl den store föranstaltad och i hans
namn 790 utgifven skrift i fyra böcker, hvilken
hufvudsakligen hade till uppgift att vederlägga
de af påfven Hadrianus I till kejsaren insända
besluten af kyrkomötet i Nicaea 787 (det sjunde
ekumeniska) samt dess lära om bilddyrkan. Utom en
närmare utredning af bildfrågan innehåller nämnda
skrift äfven en protest emot adoptianismen och
ett försvar för tillägget "filioque" (och af sonen)
i det nicaeisk-konstantinopolitanska symbolum. Den
anses, åtminstone till sin hufvudsakligaste del,
vara författad af Alkuin. 1549 utgafs den
för första gången i tryck (af Jean du Tillet). Den
bästa upplagan är den af Hellman (1731) utgifna.
J. H. B.
Carolus, latinisering af Karl.
Caroto (Carotto), Gianfrancesco,
italiensk målare, f. 1470, d. 1540. Hans stil
rörde sig till en början mellan Mantegnas och den
veronesiska skolans riktning. Efter 1508 följde
han en tid företrädesvis den sistnämnda, men antog
slutligen venezianernas målningssätt. Många oljetaflor
af honom finnas i Verona, Modena och Mantua. Han
målade äfven, på ett ypperligt sätt, husfasader och
var en skicklig dekoratör.
Carouge [-rousch], stad i schweiziska kantonen
Genève, vid floden Arve. Omkr. 6,000 innev. Liflig
handel.
Carové, Friedrich Wilhelm, tysk katolsk
skriftställare, f. 1789 i Koblenz, blef 1819
privatdocent i Breslau, uppehöll sig sedermera på
flere olika orter och dog 1852 i Heidelberg. Som
författare gjorde han sig mest känd genom sina
bemödanden att försona filosofien med kyrkan,
katolicismen med protestantismen. Hans förnämsta
skrifter i detta syfte äro Ueber alleinseligmachende
kirche (1826; 2:dra uppl. 1835), Was heisst
römisch-katolische kirche? (1828; 2:dra uppl. 1847),
Ueber kirchliches christenthum o. s. v. (1835)
samt Papismus und humanität (1838).
Carpaccio [-pattjå], Vittore, italiensk målare,
f. omkr. 1450, d. efter 1522, troligen lärjunge af
Bellini, var efter 1490 verksam hufvudsakligen i
Venezia, der man af hans hand träffar bl. a. åtta
berömda bilder, framställande Den hel. Ursulas
lefnad, samt Högaltartaflan i S. Vitale (1514). Ett af
hans förnämsta verk är Marias död (1508) i ateneum
i Ferrara. En Madonna med barnet finnes i Stockholms
nationalmuseum.
Carpeaux [-på], Jean Baptiste, fransk bildhuggare,
f. 1827, gjorde sina studier hos Rude och Duret i
Paris, kom 1854 till den franska akademien i Rom
och dog efter en långvarig sjukdom 1875, orimligt
högt uppburen af sina landsmän. Han tillhörde den
naturalistiska riktningen inom konsten och hade en
ovanlig färdighet i marmorns behandling, men hans
arbeten äro i allmänhet allt för pittoreskt anlagda,
såsom förhållandet är t. ex. med hans gafvelstatyer
på Floras pavillon (Tuilerierna) och den så olika
bedömda gruppen Dansen (nya operan i Paris). C:s
förnämsta verk är bronsgruppen Ugolino (1803) i
Tuileriernas trädgård. För öfrigt må bland hans
arbeten nämnas en Neapolitansk fiakaregosse, en
Ung flicka med en snäcka, Den kejserlige prinsen
med hunden Nero, l’Amour blessé och La Palombella
samt flere utmärkta porträttbyster, såsom prinsessan
Matilda, A. Dumas d. y. och arkitekten Garnier.
1. Carpelan, Vilhelm, friherre, krigare,
f. 1700 på Åland, ingick 1716 i krigstjenst samt
blef 1740 major och 1747 öfverste vid Österbottens
regemente. För Österbottens förkofran var han
nitiskt verksam. Han hade en tid ledningen af
Sveaborgs fästningsbyggnad och var sedermera
tjenstförrättande landshöfding i Nylands och
Tavastehus län. I Pommerska kriget utmärkte han
sig genom försvaret af Demmin 1757 och genom en
sjöseger på Frische-haff 1759. År 1763 blef han
generallöjtnant och 1771 friherre. Död 1788.
E. G. P.
2. Carpelan, Johan Fredrik, den förres
brorson, friherre, ämbetsman, f. i Halikko socken i
Åbo län 1745, ingick i krigstjenst 1766, blef kapten
1774 och landshöfding i Uleåborgs län 1785. Under
krigsåren 1788–90 ordnade han länets försvar på
ett förtjenstfullt sätt, och sedan utvecklade han en
ovanlig och mångsidig verksamhet för upphjelpandet
af Österbottens jordbruk och öfriga näringar.
Bland annat utgaf han för detta ändamål folkskrifter
af ekonomiskt innehåll. 1800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
