Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carteret, John, baron, earl of Granville - Carteret, Filip - Carteret-ön, en af Salomon-öarna i Melanesien - Cartesianism, det filosofiska system, som uppställdes af Cartesius - Cartesianska dykaren l. Cartesianska djefvulen, fys. - Cartesius, Renatus (Descartes, René)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grekiska, latin och filosofi, än som på något sätt
anstod en person af hans rang." Vid 21 års ålder
tog han plats i öfverhuset, och der försvarade han
den hotade protestantisk-hannoveranska tronföljden,
hvilket konung Georg I efter sin tronbestigning
icke lemnade obelönadt. 1719–20 var C. ambassadör
i Stockholm. Genom obestämda och tvetydiga löften om
hjelp mot Ryssland – hvarvid han skickligt begagnade
sig deraf att en engelsk flotta (som dock hade sina
egna hemliga order!) då befann sig i Östersjön –
"afpressade" han Sverige de oförmånliga frederna
med konung Georgs stamland, Hannover (1719), samt
Preussen (1719) och Danmark (1720). Tillika afslöt
han (1720), på grundvalen af 1700 års allians,
å Englands vägnar ett förbund med Sverige. 1721
blef han statssekreterare. 1724–26 och 1729–30
beklädde han lordlöjtnantsplatsen på Irland, der
han stod i lifligt umgänge med Swift och gjorde sig
mycket afhållen. 1730–42 var han en af Walpoles
kraftigaste motståndare i öfverhuset samt blef
efter dennes fall (1742) å nyo statssekreterare och
ledare af utrikesangelägenheterna. Han öfvergaf
Walpoles försigtiga politik i det österrikiska
arfföljds-kriget, och detta vållade, att han redan
1744 måste utträda ur ministèren. Vid sin mors död
s. å. ärfde han titeln earl of Granville. Död 1763.
J. Th. W.
Carteret, Filip, britisk upptäcktsresande (födelseår
och dödsår obekanta), upptäckte 1767 ön Pitcairn, den
efter honom uppkallade Carteret-ön samt Gower-öarna.
Under samma färd upptäckte han Nya Hannover äfvensom
Amiralitetsöarna och fann derjämte, att Nya
Britannien och Nya Irland äro två olika öar.
Carteret-ön, en af Salomon-öarna i Melanesien.
Cartesianism, det filosofiska system, som uppställdes
af Cartesius.
Cartesianska dykaren l. Cartesianska djefvulen,
fys., är en liten ihålig, med ett öppet rör försedd,
glasfigur, hvars specifika vigt kan efter behag ökas
eller minskas, så att figuren, ställd i ett med
vatten nära fyldt glaskärl, sjunker till bottnen,
om man trycker på en öfver kärlet spänd membran,
och stiger till ytan, när trycket upphör. Vid
tryckningen på membranen intränger nämligen
vatten genom röret i figurens inre, hvarigenom
den blir tyngre och sjunker. När trycket upphör,
vidgar sig den inneslutna luften och tränger vattnet
tillbaka, så att figuren blir lättare och stiger till
ytan. Glascylindrar, inneslutande cartesianska dykare,
förekommo allmänt i de äldre fysikaliska kabinetten
och tjenade till att vid föreläsningar demonstrera
de hydrostatiska lagarna för kroppars flytande
och sjunkande i vatten, eller ock förevisades
de såsom ett roande experiment för auditoriet.
R. R.
Cartesius, Renatus (Descartes, René), fransk
filosof och matematiker, föddes i La Haye i Touraine
d. 31 Mars 1596. Tillhörande en förmögen adlig
familj, kunde han ostördt egna hela sin lefnad åt
tillfredsställandet af det brinnande forskningsbegär,
hvilket tidigt framträdde såsom grunddraget i hans
personlighet. Från sitt åttonde år uppfostrades han
i en jesuitskola, der
han företrädesvis studerade matematik äfvensom
den skolastiska filosofien. Den senare, som föga
tillfredsställde hans kritiska lynne, ingaf
honom leda vid all boklärdom; han beslöt att
"läsa i verldens bok" och störtade sig derför ut i
verldsvimlet. Efter att en tid hafva deltagit i det
högre sällskapslifvet i Paris och sedermera dels gjort
krigstjenst i Holland och Tyskland (under Tilly),
dels företagit vidsträckta resor, drog han sig dock
åter tillbaka från verlden och lefde i tjugo år i
Holland i sträng ensamhet, uteslutande sysselsatt
med vetenskapliga studier och författareverksamhet.
1649 lät han förmå sig att flytta till Stockholm,
dit han ifrigt inbjudits af drottning Kristina, som
önskade att invigas i hans filosofi, och der han
d. 11 Febr. 1650 fann döden. Förmodligen dukade
han under för klimatets stränghet. Hans stoft
återbördades af Frankrike sexton år efter hans död
och hvilar i kyrkan S:t Geneviève i Paris. Icke dess
mindre finnes i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm ett
af Sergel hugget grafmonument, med en inskrift af
innehåll, att monumentet år 1770 restes åt Cartesius
af kronprinsen Gustaf.
I filosofiens historia var C. epokgörande. Hans
filosofi gaf nämligen det första uppslaget till en
rad af filosofiska system (Geulinx, Malebranche,
Spinoza och i viss mån äfven Leibniz), hvilka inom
den nyare, för-Kantiska filosofien afgjordt beteckna
den högre riktningen, såväl med afseende på den
strängare vetenskapliga form, hvari de framstälts,
som ännu mera genom sjelfva arten och syftet af
den i dem framträdande spekulationen. Den kritiska
halten af sitt filosoferande röjer C., då han, för
att grundligt reformera den filosofiska vetenskapen,
börjar med att proklamera ett universelt tvifvel. Han
vänder sig nämligen tviflande icke allenast mot alla
äldre filosofiska auktoriteter, hvilka han finner
hvarandra motsägande och föga tillfredsställande,
utan äfven och framför allt mot den sinliga
erfarenheten – detta i rak motsats mot Locke, som
med blindt förtroende hängaf sig åt densamma, och
hvars filosofi blef utgångspunkten för den motsatta
riktningen inom den nyare filosofien. C. nöjer sig
likväl icke med att framhålla, det våra sinnen
ofta bedraga och följaktligen aldrig kunna gifva
oss full visshet; hans tvifvel afser ytterst sjelfva
möjligheten af sinnekunskap öfver hufvud. Han sätter
i fråga huruvida icke all sådan kunskap endast är
ett bedrägligt sken eller, såsom han uttrycker det,
huruvida icke möjligen sensationerna af någon mäktig
ande frambringas i menniskans själ, utan att de
motsvaras af några föremål utom henne. Af detta
sitt tvifvel på den sinliga erfarenheten drefs han
att vända blicken inåt, och han upptäckte då i sitt
eget sjelfmedvetande, i förnimmelsen af sig sjelf
såsom en tänkande varelse, en kunskap, hvars sanning
icke kan dragas i tvifvel, emedan tviflet, som sjelf
är en yttring af tänkande, endast skulle tjena att
ytterligare bekräfta densamma. Med afseende på den
allbekanta sats, hvilken C. ställer i spetsen för
hela sin filosofi: "jag tänker, alltså är jag till"
(cogito, ergo sum), äro tvänne påminnelser nödiga. Man
bör nämligen ihågkomma, 1) att han med tänkande
(cogitatio) icke menar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
